Astrid Johansson och Ida Granberg dricker te i korridoren på Tunaskolan.
Astrid Johansson skulle byta alla priser mot skolans stöd
2013-10-25 | Julia Eriksson
19
INRIKES
I veckan har vi besökt Astrid Johansson på Tunaskolan i Luleå. Hon berättar att allting har blivit värre sedan hon anmälde den sexistiska väggmålningen på toaletten och hon känner inte igen några av de åtgärder skolan uppgivit till Diskrimineringsombudsmannen eller Barn- och elevombudet att de vidtagit:
– Det stämmer inte, säger hon, ingenting stämmer.
Astrid Johansson träffar mig i korridoren utanför hennes klassrum i Tunaskolan i Luleå. Jag sträcker fram handen för att hälsa och får en kram till svar. Hon sitter och kokar te i en knallrosa vattenkokare på golvet med klasskompisen Ida Granberg och väntar på att bildlektionen ska börja. Vi börjar prata. Om väggmålningen som rektor Agneta Hedenström ”såg med humor” men som nu har målats över – inte för att ge Astrid rätt utan för att skolan behövde ”arbetsro” – och om hur hon och Ida tycker att skolan agerat, om priserna hon fått från olika håll för att hon stått på sig trots skolans motstånd. Astrid blev bland annat utsedd till Årets Wendela, blev Årets Luleå-bo 2013, fick Ung Vänsters årliga feministpris och Luleås jämställdhetsstipendium. Motståndet ja, hur är det med det idag egentligen?
– Det är som det är, ingen av lärarna säger eller har sagt nånting om det som hänt, och i skolan har jag typ bara två kompisar – Ida och Johanna - som står bakom mig, säger Astrid och skrattar och rycker på axlarna.
Hon berättar att hon haft ett samtal med skolledningen. Det var med rektorn, Astrids mentor och bildläraren.
– De sa att jag fick tycka att de hade gjort fel om jag så ville. Och allt var jätteskuldbeläggande, till exempel att alla mådde dåligt på grund av mig.
Hon säger att allt bara blivit värre sen hon kritiserade väggmålningen.
Efter den händelsen är det många som tycker att jag är en ”jobbig jävel” för att jag säger som det är. Till exempel var det en kille i klassrummet som bara ”håll käften jävla fitta ingen lyssnar på dig ändå”, efter att jag bett honom att vara tyst för att han bara babblade hela tiden. Då var det jag som ombads att träffa kuratorn, inte han!
Astrid Johansson och Ida Granberg känner inte igen de åtgärder skolan uppgivit att de vidtagit till DO.
Vägrar gå till skolkuratorn
Skolan har uppgett till BEO (Barn- och elevombudet) att Astrid har erbjudits samtalsstöd hos skolkuratorn. Astrid säger att hon vägrat varje gång. Hon berättar att innan skolan var tvungen att bevisa sig för myndigheterna så var det ingen lärare eller anställd på skolan som verkade bry sig eller bad att få prata med Astrid om det som hade hänt, men efter att skolan fått ögonen på sig av BEO och DO (Diskrimineringsombudsmannen) så var det plötsligt viktigt att få henne till kuratorn.
– När allt bröt ut var det ingen som brydde sig, men senare så visste skolan att de var tvungna. Då var kuratorn på mig hela tiden, och jag bara ”nej, nej, nej”.
Hon säger att skolan försöker skuldbelägga henne, och rikta problemet mot henne när det egentligen är skolledningen som gjort fel.
– Jag känner inget förtroende för skolan. De vill få det att framstå som att jag har gjort fel och är den med problem. När jag i själva verket har kritiserat en väggmålning och anmält skolan för hur de har betett sig. De har velat få mig till kuratorn bara för att kunna säga att ”Astrid har pratat med kuratorn, allt är bra”. Men jag kommer inte gå i den fällan.
Skolan har även uppgett till BEO att man ska koppla in en specialutbildad kurator med DISA-utbildning (DISA är en metod som används för att förebygga stress och ohälsa bland tonårsflickor). Astrid säger att ingen sådan har kopplats in.
– Det stämmer inte. Ingenting stämmer. De har inte gjort vad som står.
Dagen efter mitt möte med Astrid får jag tag i Tunaskolans kurator Angelica Ökvist på telefon.
– I Luleå kommun finns det bara en kurator med DISA-utbildning. Jag har inte den utbildningen, och ingen annan har kopplats in.
Hon säger att hon inte vet om skolan planerar att koppla in en DISA-utbildad kurator, och refererar precis som rektorn tidigare gjort till önskad arbetsro.
– Jag vet inte hur planeringen ser ut. Jag vill inte uttala mig för vi på skolan vill liksom bara ha arbetsro. Jag förstår inte varför ni ska nysta i det här? Myndigheterna har ju avslutat ärendet, säger Angelica Ökvist.
Men det är intressant att veta eftersom skolan haft krav på sig att arbeta med aktiva åtgärder, och bland annat har man även skrivit man ska koppla in en särskild kurator.
– Jag har ingenting mer att säga om det här, skolan har inte kopplat in någon, säger Angelica Ökvist.
Superheteronormativt
I och med att Astrid Johansson anmält skolan till DO valde man att göra en särskild granskning av Tunaskolan. Tunaskolan skulle då komma in med handlingar till DO som visade att man arbetade aktivt med åtgärder för att främja likabehandling.
I de handlingar som skolan lämnat till DO uppger skolan att man mellan den 2 september och den 20 december i år bland annat ska jobba med ”tidningen Respekt” i alla klasser varje vecka för att främja likabehandling och motverka kränkande behandling. För Astrid Johansson och Ida Granberg är det något som skolan hittat på.
– Skolan hittar på grejer för att leva upp till vad som krävs från myndigheterna. Den där tidningen Respekt som du berättar om har jag aldrig hört talas om, säger Astrid. Kompisen Ida håller med.
– Däremot har vi gjort lite teaterövningar. Vid ett tillfälle tog lärarna initiativ och kallade två kvinnliga elever för mamma och pappa, och när vi påpekade att det lika gärna kunde vara ”mamma och mamma” så skrattade lärarna bort det, säger Ida.
Astrid tycker att skolan hela tiden agerar utifrån heteronormativa ideal.
– Allting är superheteronormativt. Från sexualundervisningen till teaterövningar. Och lärarna bryr sig inte om att eleverna varje dag kallar varandra för bögjävel till exempel. Skolan failar hela tiden, säger hon.
– Jag känner inget förtroende för skolan. De vill få det att framstå som att jag har gjort fel och är den med problem, säger Astrid. Till vänster Ida Granberg.
Skiter i allt
Astrid berättar att hon på senare tiden har tappat lusten till mycket.
– Jag har alltid haft lätt att lära mig, och förut brydde jag mig om mina betyg men nu känner jag att jag skiter i allt.
Är det någon lärare eller anställd på skolan som sagt att du i din kritik mot väggmålningen gjorde något bra?
– Nej, inte en enda. Jag skulle byta ut alla priser jag har fått i år mot ett erkännande från skolan. Det är liksom hit jag går varje dag.
Rektor Agneta Hedenström har kontaktats både innan, under och efter intervjun och svarar både via mail och på plats att hon inte vill ställa upp på någon intervju eftersom hon inte har några kommentarer. Efter besöket på Tunaskolan har Astrid och Idas lärare sökts i tre dagar utan framgång. Skolans definition av arbetsro tycks helt enkelt inte gälla Astrid Johansson.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
NU blev jag arg - bra artikel! Skulle vara intressant att höra hur man hanterade personen som sa ”håll käften jävla fitta ingen lyssnar på dig ändå” - fick det liksom bara passera? Det värsta är att det heteronormativa är så osynligt och att lärare och skolledning generellt tycks sakna kompetens och utbildning att se och förstå det. Med lite insikt hos Tunaskolan hade Astrids reaktion kunnat genererat något riktigt bra men istället blir Astrid syndabock. Skäms ledningen på Tunaskolan!
Det är skandal! Rektor Agneta Hedenström borde avgå. Hennes agerande är ett exempellöst fall av inkompetens, maktmissbruk och vållande av psykisk skada på en människa som står i beroendeställning. Hon vill ha "lugn och ro" på arbetsplatsen. Ta ditt ansvar! Gå hem och tänk över din yrkesetik. Och låt en kompetent person ta över jobbet att vidareutbilda personalen.
Intressant att de hänvisar till en DISAutbildad kurator som nu de facto inte verkade finnas, men min bild av DISA är att materialet är individfokuserat och har ett relativt svagt genusperspektiv. Någon annan kanske vet mer, men om det stämmer undrar jag vad det skulle vara för en åtgärd som är kopplat till den här skolans problem.
Vet inte vad som är värst - men att hänvisas till kuratorn för att en har en åsikt – en i det här fallet avvikande åsikt – det tillhör det värre.
Ja det är skandal! Bra att ni följer upp - uppföljande artiklar finns det alltför få av. Tyvärr tror jag att denna skola är ganska representativ för hur skolor reagerar när elever (och personal) påpekar felaktigheter och brott mot skollagen och skolans värdegrund. Skitdåligt - svenska skolor måste rycka upp sig!
Det är självklart bra att elever erbjuds kurator, men i det här fallet verkar problemet inte finnas på individnivå utan på strukturell nivå. För att tillgodose eleverna en bra psykosocial miljö är det viktigaste att skolan lägger krut på att stoppa kränkningar av olika slag.
Ja, verkligen!
Hon är tuff Astrid (och ensam)! Hoppas hon orkar stå kvar i det!
Skämmes borde dom!
Astrid skall inte skita i skolan, för då har skolan "vunnit". Skolans "uppgift" är att sortera. Det är viktigt att Astrid inte låter sig sorteras bort.
Skolans uppgift kan enligt skollag och läroplan ses vara att främja de enskilda individernas kritiska tänkande och agerande för att de på sina unika sätt ska kunna verka för ett bevarande och utvecklande av demokratiska förhållningssätt och kommunikationsmönster. Samtliga medlemmar inom skolorganisationer behöver lära sig bli mer självständigt tänkande och omdömesgilla i syfte att kunna agera mer rättvist i vardagens olika situationer. Lärare och elever behöver få stöd i hur de kan hjälpas åt med detta. De behöver bland annat få tillgång till aktuell kunskap om och allmänt accepterade begrepp för hur ”vi alla” på olika sätt, genom vårt språkbruk, reproducerar mönster av såväl rättvisa som orättvisa. De behöver lära sig mer om hur det går att göra mer rättvist maktutövande och motstånd inom befintliga institutioner och identiteter.
Vi som har erfarenhet av liknande svåra situationer kan hjälpa lärarna och eleverna på Tunaskolan med konkreta redskap som vi själva använt oss av för att hantera våra egna rättvisa och orättvisa relationsmönster. Jag kan här tipsa om böckerna Normkritisk pedagogik av Bromseth och Darj samt Maskulinitet på schemat av Nordberg där kapitlet av Saar är centralt eftersom det handlar om bildframställning.
Det är viktigt att vi som står utanför inte reproducerar ett språkbruk som bygger på ett ensidigt fördömande av individ eller grupp utan att vi uppmärksammar de gemensamma kommunikationsmönstrens betydelse.
Vi som inte är direkt drabbade kan visa att det finns ett utrymme för att tänka kring och agera i detta som inte riskerar att stanna vid ett fördömande ställningskrig. Medlemmarna i skolan behöver själva komma fram till hur de kan hantera situationen på ett bättre sätt. Deras situation är speciell men den är inte fullständigt unik eller exempellös. Den går att förstå i ljuset av andra liknande situationer. Det finns öppningar och det är framförallt inte hopplöst.
BEO och DO myndigheter måste ut mycket mer i skolorna. Mer undersökande! Det får inte vara så här slappt om det ska hända något på allvar. Inte tro på att allt vänder så lätt. Eva Lindmark
Kajsa, jag förstår att min ilska inte är förståndig och konstruktiv. Men det finns gränser för hur förstående man får vara mot folk som utövar våld på sina underordnade. Har du sett bilden på "enkäten" som den här personen ordnade med för att köra i huvudet på sin elev? Jag har svårt att finna någon ursäkt för sadismen i det. Sen är det så klart strukturer som är igenkännbara och som tyvärr verkar upprepa sig ofta på alla möjliga ställen och med alla möjliga aktörer. Men jag tror som Hannah Arendt att man aldrig får ge upp det individuella etiska ansvaret. Och framförallt ska inte de mest utsatta få betala priset för att den som har ansvar att skydda på förtäckta sätt hämnas dem .
Edda, Tack för respons! Jag söker en strategi att använda "när det är som värst". När gränserna i någons, men kanske inte allas, tycke helt har passerats. Hur kan en vara då utan att reproducera repressivt auktoritärt språkbruk och därigenom bli till den onde bestraffaren för den andre? Hur undvika att (tro mig om att kunna) tala den andre tillrätta och helt tänka bort dennes agens och betydelse i sitt eget meningsskapande sammanhang?
Ett villkor för att bli allt mer omdömesgill är att förståelseskapande verksamheter inte får förutsättas hanteras av vissa utvalda. Samtliga behöver ges bra villkor för att kunna tänka vidare och bli mer nyanserade. Samhällelig pedagogisk beredskap behöver stärkas. Det finns en patriarkalt kodad syn på individ, grupp och samhälle – och på själva pedagogiken - som ställer till stora problem för allas möjligheter till meningsskapande. Jag ser det för jag vet att det finns alternativ. Det går nu att räkna med och planera för att den enskilda individen inte kan bära, hantera och förstå "allt". Denna förväntan om det totalitära och autonoma är en onödig kvarleva från patriarkalt kodade självbilder, omvärldsförståelser och verklighets- och kunskapsuppfattningar. Kampen för ökad social rättvisa inbegriper nu att någon kan ges/ta sig möjligheten att ta ett steg bak i förvissning om att andra tar vid. Om denna metod för att hantera det en inte förstår eller accepterar utan att onödigtvis blanda in (verbalt) våld går det nu att tala, till och med propagera för.
För att kunna skapa ökad efterfrågan på bra pedagogiska villkor för samtliga behövs en allmän förvissning om att något bättre för alla är att vänta. Här är strävan mot en mer respektfull samtalston central. De liberala demokratiernas lagrum rymmer detta anspråk/metod: Den enskildes rätt till att uppleva sig som lika mycket värd - varken mer eller mindre - samtliga andra oavsett prestation behöver aktualiseras i lokala gemenskaper. Arendt var verksam innan vissa avgörande forskningsrön. Nu går det att rikta uppmärksamheten på att en patriarkalisk kapitaliseringsprincip hålls verksam och närs av att vi som enskilda individer stundtals tillåter oss/tillåts att släppa förnuftsargumenterandet för att istället göra direkt och avsiktligt (verbalt) våld på oss själva eller andra. Att vi, ibland i uttryckligt syfte att vara den som gör gott och ställer till rätta, gör oss hänsynslösa. Det är banalt och ”mänskligt” men vi har nu alternativ till denna invanda pedagogiska imperialism. Vi kan nu börja förvänta oss hjälp av varandra med att kunna motstå impulserna att bli den onödigt auktoritära eller undfallande. Istället för att rikta ilskan direkt mot individerna kan vi sörja för och artikulera oss kring de villkor som underlättar för oss alla att komma på bättre tankar och göra mer rätt. För om vi ser det hela som en fråga om brist på kunskap och förståelse - inte att någon är den ”dumma” eller ”elaka” – är det just de pedagogiska villkoren vi behöver förbättra.
Jag ser att du kan din Gandhi och/eller det icke-vålds tradition som bygger på det slags tänkande. Och jag håller med om att godhetens position leder till grymhet och övergrepp. Det är inte där jag ställer mig. Alls. Min kompass är ställd på att ta den svagas och nedtrycktas sida i konflikter som jag uppfattar som viktiga för vår gemensamma möjlighet till värdiga liv och det bygger inte på att den sidan jag stödjer är god eller att jag är god. Det bygger på strävan efter jämlikhet. Min specialitet är den europeiska kolonialismens historia! Däremot tror jag inte att alla konflikter kan eller bör lösas genom att söka samförstånd och win-win situationer. Det finns enligt min mening inget samhälle utan våld och ett samhälle där våldet inte syns är ett totalitärt samhälle. Rättslöshetens land. Det är så jag uppfattar vad som hänt på Tunaskolan, en institution som försöker dölja sitt våldsbruk och förneka att det finns en legitim konflikt. Där blir det obeboeligt för den som inte konformerar. Jag tror på den samexisterande pluralitet som demokratisk konflikt - där våldet är synligt och företrädesvis verbalt till skillnad från osynligt psykiskt, ekonomiskt och/eller fysiskt - möjliggör. Makten är inte jämt fördelat och det kan inte heller ansvaret vara. Jag tror på motstånd mot förtryck och orättvisa. Jag tror på att kräva ansvar från de som agerar utifrån institutionaliserade maktpositioner. Jag anser att det är varje medborgares plikt att vaka över att sådana människor antingen sköter sitt jobb eller lämnar det åt andra. Det är alltså inte som individ eller person jag angriper henne utan i egenskap av rektor.
Tack, håller med om så mycket du skriver. Det är nog möjligheter till metaförståelse för den meningsskapande processen i sig mer än direkt samförstånd jag far efter. Arendt är ju tydlig i att en utgångspunkt bör vara att alla individer är fullständigt unika - och att förväntan om samförstånd i form av total överensstämmelse därför inte håller. Att det är därför vi behöver hitta etiskt ok former för att kunna ställa frågor kring och ibland påtala missförhållanden knutna till varandras verksamheter. Vi kanske hörs vidare i annat forum.
Låter bra. Intressant samtal
Som det gick/går till på Tunaskolan, synes det ofta gå till i svenska skolor numera. Varför? Varför finns det en tendens att stöta ut civilkurage-individen - hellre än att ta till sig henne? Tunaskolan borde ju ha reagerat med: 'Å Guud vad bra att vi har en sådan observant och kritiskt sinnad elev hos oss så att vi får hjälp med att se hur vi kan förbättra skolan i enlighet med skolans uppdrag.' Att Tunaskolan i likhet med många andra skolor inte gör detta handlar till inte liten del om skolans utveckling på senare år med det fria skolvalet (den ekonomiska ordningens inträde i välfärdsinstitutionerna). Det finns ingen drivkraft för skolor att välkomna kritik längre. Allt går ut på att utåt framstå som en bra skola utan problem så att majoriteten av eleverna stannar och skolan inte går i konkurs på grund av sviktande elevunderlag. Det blir en lönande strategi att stöta ut enstaka kritiker. Det blir viktigt för skolorna att se till att kritiker inte trivs på skolan och till slut byter skola. Den här situationen fanns inte tidigare. Skolor lades inte ned utan var tvungna att förbättra sig. Sålunda: Strukturer (här de ekonomisk-politiska) påverkar våra etiska val - särskilt skolledningars i detta fall.
Som många av oss delar jag med dig kritiken av marknadsanpassningen av skolan. Efter Uppdrag granskning igår är det dessutom uppenbart att välfriheten är en chimär och att vissa rektorer vägleds av idén att likformighet är önskvärd och bidrar till intellektuell utveckling (!). Jag tror tvärtom att utan de besvärliga och de annorlunda riskerar skolungdomar att drabbas av andlig inavel. Men. Din tes är tyvärr inte helt historiskt korrekt. Även tidigare har kritiker förföljts och plockats bort från skolan. Av delvis andra anledningar. Skolan har överhuvudtaget varit en enormt normativ institution historiskt sett. Därmed inte sagt att alla system varit lika förtryckande av olikheter eller måste i framtiden vara det.
Några böcker som har hjälpt mig vidare är: Först och främst Social Constructionism av Vivien Burr. Sen Diskursanalys som teori och metod av Marianne Winther Jörgensen och Louise Phillips.Gert Biestas bok Bortom lärandet - demokratisk utbildning för en mänsklig framtid har varit bra att tänka med och mot; han har inget direkt genusperspketiv, det får en lägga till själv. Så Connells böcker Om Genus samt Maskuliniteter - för att hon gör så bra synteser. Detta var i korthet, vi kan höras vidare.