När filmen Call girl gick upp på biograferna i höstas kom debatten att handla om huruvida Olof Palme var utpekad som sexköpare eller inte. Många hävdade att greppet gjorde att flickorna, som filmen handlar om, därför kom i skymundan. Feministiskt perspektiv träffade Eva Bengtsson för att höra hennes berättelse och hur hon har uppfattat filmens mottagande.

Hon öppnar dörren och välkomnar in i en ombonad, fin lägenhet. Det luktar nybryggt kaffe:

– Kom in, se dig omkring och känn dig som hemma, säger Eva Bengtsson och häller upp kaffe i våra koppar.

Vi sitter och småsurrar ett tag innan intervjun sätter igång. Stämningen är lugn och behaglig. Eva Bengtsson har också besök av sin kontaktperson Inger som hon haft vid sin sida sedan 1990.


– Utan Inger hade jag aldrig orkat fortsätta leva. Hon har varit och är mitt stora stöd, säger Eva Bengtsson.

Den 17 juni 1974 placeras den då 14-åriga Eva Bengtsson på Ulvsunda ungdomshem i Bromma. Föräldrarnas skilsmässa två år tidigare hade tagit hårt på henne. Mamman hade vårdnaden och Eva Bengtsson började rymma hemifrån och umgås i ”fel” kretsar. Alkohol och droger kom in i hennes liv. Mamman kämpade på med arbete. Sin lediga tid ägnade hon åt att vara orolig för dottern. En dag gick de till socialtjänsten för att mamman ville ha råd om hur hon skulle kunna hjälpa dottern. Då sa Eva till mamman att hon inte ville följa med hem.

– Mamma blev helt förtvivlad. Hon vill absolut inte att jag skulle placeras på ett ungdomshem, men så blev det. Jag var en tjurig unge som ville leva mitt liv som jag ville, berättar Eva Bengtsson.

Träffade Doris Hopp

På Ulvsunda lärde hon känna en tjej som tog med henne ut på olika fester. Och det var på en av dessa fester som Eva Bengtsson träffade den som skulle komma att kallas för bordellmamman – Doris Hopp. På festerna fanns välklädda äldre män.

– De bjöd oss på alkohol och sa att vi var fina. Doris Hopp var elegant, hade pondus och var väldigt trevlig, men också ruggigt manipulativ. Helt plötslig stod jag bara där naken med en man. Doris berättade hur jag skulle bete mig och vad jag skulle göra. Jag förstod knappt vad som hänt. Sedan fick jag lite pengar och på den vägen var det.

Eva Bengtsson och hennes kusin, som också bodde på Ulvsunda, utnyttjades under ett års tid av Doris Hopp som sålde flickorna till olika män. Männen betalade pengar till Doris Hopp som i sin tur gav tjejerna en liten del av inkomsten. Resten behöll hon själv. Eva Bengtsson försökte vid många tillfällen att dra sig ur alltihop. Hon mådde fruktansvärt dåligt, kände sig smutsig och avskydde mötena med männen. Många gånger var hon rädd för vad de skulle göra med henne. Men Doris Hopp hade ett häftigt humör.

– Hon kunde bli fruktansvärt arg och bruka våld om vi inte gjorde som hon sa. Hon örfilade upp och hotade oss. Men om vi gjorde som hon sa så var hon snäll.

Vad hade hänt om dina föräldrar hade fått veta något?

– Då hade jag aldrig varit på det där hemmet. Men Doris Hopp hotade ju med att berätta för föräldrarna och det hade ju varit katastrof. Min pappa var polis. Han hade slitit upp himmel och jord om han vetat då vad jag var utsatt för.

Misshandlade och våldtagna

Några uttalade gränser för vad männen fick göra med flickorna fanns inte. Ibland blev de våldtagna, ibland misshandlade av kunderna. Ibland var det flera män samtidigt. Men det hände någon gång att Doris Hopp ringde upp och skällde ut någon av männen.

– Hon kunde ringa upp dem om de hade våldfört sig på oss. Hon skällde ut dem lite efteråt. Lite skäll fick de. Kanske sa hon något annat när inte vi hörde. Samtidigt som hon var ens värsta fiende var hon också någon slags trygghet. Men jag hatade dessa män. Gud vad jag hatade dem.

Doris Hopp anhölls i maj 1976 som skäligen misstänkt för koppleri. Hon dömdes senare till två års fängelse för grovt koppleri, men aldrig för otukt med barn vilken är brottsrubriceringen som hade varit aktuell om flickornas sak hade blivit prövad.

Bland Doris Hopps kunder fanns enligt Deanne Rauschers, Gösta Elmquists och Janne Mattssons bok Bordellhärvan – makten, männen, mörkläggningen (som kom i en första utgåva 2004) flera ministrar, en riksbankschef, några landshövdingar, en person från Rikspolisstyrelsens ledning, en hög chef inom Försvarets materielverk och några av Sveriges mest inflytelserika företagsledare. Men för Eva Bengtsson gjorde deras positioner i samhället ingen skillnad:

 – Pedofiler… Äckliga pedofiler, säger hon och vi tar en paus.

Flyttades till sluten vårdenhet

Efter pausen fortsätter samtalet om tiden på Ulvsunda. Personalen märkte att Eva Bengtsson började må sämre. Hon blev allt mer utagerande. Doris Hopp fortsatte att ringa. Eva och hennes kusin hade sagt att de satt barnvakt åt henne. Därav alla pengar och nya kläder. Men personalen, och framför allt en av dem, Tina Ahlman, förstod att det var en lögn. Så mycket pengar, nya dyra kläder och så dåligt mår man inte av att sitta barnvakt. Det är också för Tina Ahlman som Eva Bengtsson för första gången berättar om prostitutionen.

– Tina försökte hjälpa oss. Hon ringde till personalens chefer och berättade. Men de gjorde ingenting.

I filmen Call girl hoppar flickorna ut genom fönstret för att smita iväg till en väntade taxi som skulle ta dem till männen, men i verkligheten såg annorlunda ut. På Ulvsunda ungdomshem kunde de komma och gå som de ville.

– Vi hoppade inte ut från något fönster. Vi gick ut och in genom dörren. Inte meddelades något till våra föräldrar heller. Trots att vi var minderåriga.

När problemen eskalerar flyttas Eva Bengtsson, via en annan vårdinstans, till Eknäs skolhem som är en sluten vårdinrättning. På så sätt räddas hon också från prostitutionen.

På Eknäs mår Eva Bengtsson alltjämt dåligt. Hon är fortsatt utagerande och slår bland annat sönder ett helt dagrum.

Eva Bengtsson 1976.

Berättar för polisen

Det är på Eknäs skolhem som Eva Bengtsson själv berättar om vad hon har varit med om för polisen. Det gör hon för poliserna Ove Sjöstrand och Morgon Svensson som följer upp ett tips om att Doris Hopp har använt sig av minderåriga i sin verksamhet.

Redan då räknade Eva Bengtsson upp namnen på flera av männen som hade köpt sex av henne som 14-åring. Ett av namnen som hon uppger för poliserna är Olof Palmes, ett vittnesmål som hon sedan har stått fast vid. Hon upplevde att Ove Sjöstrand lyssnade på henne och var angelägen om att få fram sanningen.

– Den andra polisen var riktigt elak. När jag sa Olof Palmes namn slog han näven i bordet och skrek ”du ljuger din jäntjävel”.

Men då blev Eva Bengtsson arg:

– Jag ljuger inte, sa jag till honom.

Morgan Svensson fick lämna rummet och personalen kom inspringande. Men vad som hände sedan med honom och hur diskussionen fortsatte polismännen emellan hade hon ingen aning om.

– Jag var helt ointresserad av vad som hände utanför. Jag läste inte tidningar. När poliserna åkte så sket jag i det där. Jag levde mitt vanliga liv som jag hade där. Man måste förstå att jag var ett barn. Jag levde här och nu.

Efter att Eva Bengtsson lämnat sitt vittnesmål begås en räcka juridiska missgrepp som leder till att Eva och hennes kusin aldrig kommer att få sin sak rättsligt prövad. Den aktuella chefsåklagaren Eric Östberg tar semester eller sjukskriver sig vid varje rättslig förhandling, samtidigt som han spelar en aktiv roll i hur utredningen hanteras. Slutligen hävdar en kammaråklagare Torsten Wolff, som byts in vid Östbergs frånvaro, att det inte går att föra i bevis att kunderna har känt till flickornas ålder.

Hur känns det när du pratar om det nu?

– För jävligt. Poliserna var ju på Eknäs och där pratade jag om alla dessa män. Och under rättegången visste de exakt var jag var. På Eknäs skolhem. Men de sket i att söka upp mig. Då hade det retts upp redan då den här härvan med alla män. Jag hade fått upprättelse då.

Hur vet du det?

– Som vuxen så förstår jag det. Jag hade ju pratat och då hade ingen kommit undan. Det är jag helt övertygad om.

– Alla som har varit med mig ska åka dit. Ja, de som är vid liv. Mitt liv har blivit förstört tack vare dem. Jag har varit sjukpensionerad och inte kunnat arbeta på grund av att jag mått så dåligt.

Kände sig inte lika ensam

2004 utkom boken Makten, männen, mörkläggningen: historien om bordellhärvan 1976. En av författarna, Deanne Rauscher, kontaktade Eva Bengtsson och ville att hon skulle ställa upp med sin berättelse om Doris Hopp och Geijeraffären.

Vad var det som gjorde att du ställde upp i boken?

– När Deanne sökte upp mig tänkte jag ”Nu tar jag tag i det här”. Nu ställer jag upp så kommer jag en bit på vägen. Nu är jag inte så ensam. Jag kämpar inte ensam. Så kändes det. Det blev en draghjälp. Efter det vågade jag ta det ett steg längre och berätta om det i teve.

Eva Bengtsson trodde att boken skulle ge henne upprättelse:

– Jag tänkte ju att pressen kanske hade ändrat på sig efter att det gått så många år. Men icke sa nicke. Det hade den inte. Men det beror ju på att det är högt uppsatta män som utnyttjat mig. Jag hade ju varit tillsammans med andra män också så att… Herre gud. Det var ju inte bara toppolitiker utan även andra män. Men alla kunde ju betala för sig. Betala för min kropp.

Kallade till preskonferens

I samband med att nyutgåvan av boken publicerades 2007 kallade Eva Bengtsson och hennes advokat Niclas Karlsson till presskonferens på Juristhuset i Stockholm. Hon presenterade ett brev där hon och hennes kusin krävde en ursäkt från staten och en miljon kronor var i skadestånd. Med sig till stöd för deras sak hade hon polisutredaren Ove Sjöstrand, Doris Hopps syster Margareta Lidner, Per-Erik Andersson, vårdaren på Eknäs som var med när Eva Bengtsson rev dagrummet och hans kollega musikern Totte Wallin som engagerat sig i Eva livsöde.

Dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz beslutade att utreda om det fanns anledning att tillmötesgå deras krav. Han tvivlade aldrig på Eva Bengtssons och hennes kusins berättelser, tvärtom, men avslog kraven med hänvisning till preskriptionstiden.

– Att Lambertz trodde mig kändes skönt, men att sedan inte agera efter det var som att trampa på mig igen. En oberoende granskning hade varit det bästa som kunde komma ut av det här. Då hade jag blivit nöjd.

När filmen Call girl kom var Eva Bengtssons förväntningar på följderna av att hennes historia skulle uppmärksammas på nytt inte särskilt stora, men hon gick ändå på premiären med vissa förhoppningar.

– Hade jag inte haft något hopp hade jag tagit mitt liv för länge sedan. Inte för att jag förväntade mig upprättelse via filmen, men att debatten om Palme återigen tystade ner... Ja, jag blir hela tiden knäppt på näsan. Och det värsta är att i och med detta blir jag ju även sedd som en lögnare. Vad har jag haft att vinna på den här historien?

Får du själv något svar på den frågan?

– Klart jag får – inte ett dugg.

Hur kommer det sig att du aldrig försökte få rätt innan preskriptionstiden gick ut?

– Det var ju ingen som trodde på mig. Polisen tryckte ner mig så fruktansvärt så det var inte någon idé att öppna käften. Man anmäler ju sånt här till polisen och de tror inte på mig. Vem ska man då tro på? Nä, varför skulle jag överhuvudtaget utsätta mig för det.  

Vad är det som gör att du driver detta fortfarande?

Eva Bengtsson blir tyst, tar en tugga av smörgåsen, sedan en klunk kaffe och blickar ut genom köksfönstret.

– Jag blir ju skiten på näsan hela tiden. Sådant tycker jag inte om. Att inte bli trodd.

Vad är det i det som gör att du finner styrka?

– Ilska. Jag vet att det att det här är sant, att männen utnyttjat mig. De visste att jag var minderårig. Doris Hopp ville ibland att jag skulle visa mitt skolkort för männen. Sedan var min kropp som en 12-årings. Nä, det här ska komma fram. Jag ger mig inte förrän det kommer fram – att jag blev utnyttjad sexuellt som 14-åring av maktens män. Jag kommer att kämpa ända tills jag ligger i graven. Sanningen ska fram.

– Varför ska inte maktmännen behöva stå för det de gör? Alla människor ska stå för vad de gör. Det står ju i lagen.

Lockpåläggningen påverkat starkt

När Eva Bengtsson berättar framgår det att lockpåläggningen har påverkat henne starkt.

– Det gör så ont att jag inte kan beskriva det med ord. Varje gång jag tystas ner blir jag så förbannad. Jag tänker också på hur det är i dagens samhälle. För dagens flickor och pojkar som blir utsatta för övergrepp av vuxna, som framställs som lögnare. Fy fan.

Vad skiljer maktmännen från de andra?

– Just att det är en maktelit och att det går så bra att tysta ner. Att de skyddar varandra.

Eva Bengtsson beskriver hela härvan och dess efterspel som en rad mentala övergrepp. Att männen som utnyttjade henne aldrig ställts till svars har fått konsekvenser. Konsekvenser för resten av hennes liv.

– I 35 år har samhället tryckt ner saker som har hänt. Tryckt ner det och mig gång på gång, trots att det hela tiden bubblar under ytan. Det är så himla viktigt att få detta utrett.

– Allting har hela tiden handlat om snuskgubbarnas liv. Att deras liv inte ska fläckas ner. Att deras liv skulle bli förstörda om det kom ut att de utnyttjat minderåriga. Men mitt liv då? De andra utnyttjades liv? Vi har hela tiden tystats ner, säger Eva Bengtsson.

Hur ser du på det här i dag?

– Jag har i nästan hela mitt liv tyckt att det har varit mitt fel, att det är mig det är fel på. Så har jag känt många gånger under hela min uppväxt. Nu när jag är vuxen vet jag att det absolut inte är mitt fel. Jag var ju bara barnet.