7 december 2010

Vid fem väcker telefonlarmet oss och Andreas ringer två taxibilar. En som tar mig till Arlanda och en som tar honom hem för att sova vidare.

Jag möter upp min vän Mats, en kristdemokrat som ska till Hebron, på flygplatsen. Vi checkar in våra väskor och tar en kaffe vid gaten.

På en teveskärm ser jag en gestalt jag känner igen. Det är Julian. Jag hyschar Mats och lyssnar på inslaget. Julian har meddelat att han tänker inställa sig hos polisen i dag. Just idag. Efter att ha hållit sig undan förhör i månader så ska han nu alltså gå till polisen i England, där han mycket riktigt är. Nyheten finns på Al-Jazeera. Det betyder att Mellanöstern pratar om det. Klockan är bara strax efter sex och Karin, den svenska koordinatorn för följeslagarprogrammet ligger och sover när jag ringer.

– Oj, det var inte bra, säger hon när jag berättar.

Jag tror att medieuppståndelsen kommer bli lika stor som när nyheten först kom ut, jag tror att jag kommer bli lika eftersökt av press, teve och radio som i augusti – och lika hatad. Jag ser framför mig hur både israeler och palestinier kan komma att tolka mig som fiende, och Karin delar min bedömning.

– Våldet ligger närmare ytan på Västbanken, och om det blir ett sånt drev igen så har vi inga resurser för att skydda dig, säger hon.

När programmets ledning rekommenderar mig att stanna hemma ser jag inte att jag har något val. Jag säger hej då till Mats och med flygplatspersonalens hjälp lyckas vi få tag på min väska innan planet lyfter, utan mig. Jag sätter mig på en bänk i terminalen, i chock. Ensam med min stora resväska. Mitt pussel är återigen helt sönderbrutet. Jag har inget jobb, ingen bostad, en medietornado vid horisonten, och till råga på allt finns ett anonymt gäng galna kvinnohatare som på olika sätt och i alla kanaler berättar för mig att de ska slå ihjäl mig och våldta mig. Livet har varit roligare.

Min närmaste anhörig är Andreas. Han kan bara ha sovit en liten stund så jag vill inte störa genom att ringa. Istället tar jag bussen och sedan tunnelbanan och promenerar oanmäld till hans lägenhet. Samma lägenhet som jag en gång föreslog att vi skulle köpa tillsammans, efter att jag i alla år bott i lägenheter som var bara hans. Jag trycker portkoden och släpar väskan upp för alla trappor. Så ringer jag på. Som en överraskning, tänker jag. Vi skulle ju försöka igen, även om det inte blev någon paus. Men ingen öppnar.

Jag ringer på hans mobil, men ingen svarar.
 Jag ringer på igen. På telefonen, på dörren, på telefonen. 
Till slut får jag ett sms. Han är på frukostmöte men vill inte säga var. Han säger att vi ska träffas på ett café på andra sidan tunnelbanestationen, en bra bit bort. Jag lämnar väskan utanför hans dörr och börjar gå. Och fundera. Frukostmöte? Varför har han plötsligt bokat in ett frukostmöte före klockan åtta på morgonen efter en natt då han inte sovit nästan någonting? Plötsligt inser jag att han lurar mig. Han är i lägenheten men vill få bort mig därifrån. Varför? Hjärtat bultar hårt och jag börjar springa tillbaka. Han är inte ensam.

När jag kommer tillbaka till hans lägenhet är han förstås inte på något frukostmöte, utan hemma. Han berättar att han skickat bort kvinnan, och jag får komma in. Jag vet inte vad hon känner, men jag är i upplösningstillstånd. Till slut sväljer jag ändå min förnedring. Jag vet inte vart jag annars skulle ta vägen.

Julian inställer sig faktiskt hos polisen, han överlämnar sig själv och blir inlåst i väntan på vidare processer. Drevet är ett faktum. Till lilla Yanoun kommer minst 15 journalister. Många kommer från Tel Aviv såklart, men även från andra ställen runt om i Mellanöstern och från den europeiska skvallerpressen. Jag blir helt grundlöst kallad både judehatare och rabiat försvarare av Israels folkrättsbrott. Misstänkt, anklagad och dömd av arga människor på alla möjliga sidor.

Utanför häktet i London där Julian befinner sig står demonstranter. En har ett plakat där det står: ”I want your babies”. Om det var befruktning som var Julians motiv, så tycks det finnas goda möjligheter till det utan att behöva använda tvång.

Jag hade fel i gissningen att det skulle bli lika illa med medieuppmärksamheten som i augusti – det visade sig inte bara i Yanoun, utan i hela världen – det blir mycket värre. Det märks att Julian är betydligt mer känd nu, och har ett mycket starkare stöd. Med plakat och näthat stöttas han av tusentals. Samma drevtribunal som frikänner honom, dömer mig. Det verkar som att exakt allt som går att hitta om mig används mot mig. Genom att i diskussionen kalla mig aktiv och medveten reduceras han som förgripit sig på mig till ett passivt offer. Trots att jag försöker hålla mig långt från trollen kommer de ikapp mig och diktar ihop skrönor, ibland med, men oftast utan minsta korn av sanning, respekt eller välvilja:

Jag får också fler och värre hot, mer konkreta än tidigare. Polisens personsäkerhetsgrupp gör bedömningen att säkerhetsläget för mig är allvarligt, och att det försämras. De rekommenderar att jag ska bli gömd utomlands en tid, det är billigare och säkrare än livvakter. Till att börja med två veckor. Självklart för hoten, men också för att skydda mig från framför allt brittisk media. Situationen är helt ohållbar. Jag är stukad, förnedrad och jagad och går med på att de transporterar mig till hemlig ort, men jag måste få ta med mig någon. Polisen godkänner det och jag ringer Somar, en av mina bästa vänner, och berättar. Jag vill att hon ska följa med, men vet också att det är väldigt mycket begärt att någon ska ta tjänstledigt så länge och så plötsligt. Men jag behöver inte ens fråga.

– Vill du att jag ska följa med?


– Åh, ja, om det funkar?!


– Självklart! säger hon, utan att tveka en sekund. Hon måste bara kolla med sin chef.
En liten stund senare ringer hon tillbaka.


– Det gick bra, säger hon. Jag sa bara att jag har en vän som är hotad. Han var väldigt förstående, jag tror att han antog att det var hedersrelaterat på något sätt, och det kan man ju säga att det är, säger hon och skrattar.

Jag läser i Kriminalvårdens kunskapsöversikt om hedersrelaterat våld och förtryck att ”hederskultur är ett begrepp för kulturella mönster som inskränker människors fri- och rättigheter”. Att ”hedersförtryck är när hederskultur utövas mot personer som inte lever upp till hederskulturens värderingar”. Att det är ”ett socialt system där det utövas en sträng kontroll” av ”framför allt flickors och kvinnors, sexualitet”. När jag läser vad de anonyma männen skriver till mig och diskuterar i sina forum, är det svårt att missa att de vill kontrollera min sexualitet och att de anser att jag bryter mot deras kulturs värderingar.

Det är inte familjerelaterat, och jag är tacksam att leva i ett sammanhang, på en plats och i en tid där varken släkt eller lagstiftning backar upp förtrycket mot mig. Jag är tacksam att männen på nätet inte har den yttersta makten i mitt liv, att deras partier inte stiftat lagarna som reglerar mina rättigheter. Och jag hoppas att de aldrig får det. För jag ser att de organiserar sig i partier, och jag ser i vilka partier de värsta av dem finns.

En advokat från ett annat land hör av sig till Claes. En ung kvinna har kontaktat henne om att Julian har utsatt henne för ett övergrepp som liknar det han utsatte oss för. Hon vill inte anmäla honom, men hon vill vittna i vår rättegång. Dock vill hon vara helt anonym. Claes hör av sig till mig för att diskutera hur han ska svara henne.

– Det går ju inte att vara anonym som vittne i Sverige, säger Claes.

– Nej, okej, det måste du ju berätta för henne, säger jag, men det är klart att det vore värdefullt om hon kan vittna.

– Ja, jag hälsar henne det.

– Men du måste också vara väldigt tydlig med att det bokstavligt talat är livsfarligt. Hennes namn kommer att läcka ut, nätmobben kommer att få tag i henne.

– Ja, hon måste vara medveten om riskerna om hon gör det.

Kvinnan drar sig tillbaka.

Om du fått välja mellan att låta en person slippa straffas för det han gjort mot dig och att själv bli hånad, hotad, få ditt privatliv uthängt i minsta detalj, stå till svars inför dina släktingar som också hängs ut, bli misstrodd till och med av de författare som finns i din egen bokhylla, inte kunna sköta ditt jobb, vara tvungen att gömma dig på olika platser, ha journalister i trappuppgången och livvakter när du är på möten som råkar ha annonserats offentligt, hade du ändå gjort en anmälan? Jag frågar mig själv det, och svaret är solklart. Ja, om jag hade haft det valet, men det hade jag inte.

Trots facit i hand, trots alla gånger jag önskat att jag låtit bli, hade jag ändå anmält. Men jag kommer aldrig att kräva av någon annan att anmäla en man med högre status än hon själv. Stötta henne om hon väljer att göra det, peppa henne att våga, absolut, men aldrig försöka övertala henne att gå vidare bara för att det är det moraliskt riktiga. Aldrig. För jag vet att det som kommer sedan är värre. Du kan kanske få upprättelse för övergreppet, med inte för det karaktärsmord som han, hans vänner, dem han betalat och det som andra som vill sola sig i hans glans utför mot dig. Trots det har det för mig ändå varit värt det. Om jag kan bidra – om än aldrig så lite – till att patriarkatet en dag faller, är det värt det.

8 december 2010

Jag blir erbjuden pengar för att ge min historia till en tidning. En stor tysk tidning som nämner en ”möjlighet till femsiffriga belopp i Euro”. Jag skickar en bit av frågan på sms till Maria för att visa hur absurt allt är. Helt overkligt, jag tror att de tagit fel på person och jag svarar inte. Det är som att varje rörelse kan röja mig, få rovdjuren att få syn på mig och äta upp mig. Inga pengar i världen kan få mig att prata med någon eller ge dem mer bränsle till det där bålet. De mest ihärdiga journalisterna ber jag Claes att prata med.

Jag sitter vid Andreas köksbord och ser alla mejl, sms, missade telefonsamtal, tweetar. Från vänner och grannar får jag höra att de haft människor hos sig, att det står folk och väntar på olika platser, och jag känner mig helt förlamad.

I olika grupper lyfts just det som den gruppen inte håller med om. Bland feminister lyfts mitt svek att inte varna Maria för Julian, bland antifeminister mitt feministiska engagemang, bland Castrovänner lyfts mina krav på att släppa Kubas politiska fångar och bland USA-vänner mitt försvar av Kubas sociala rättigheter, samåkningssystem och starka kultursektor. Bland muslimer sprids misstankarna om mitt samröre med USA, bland islamofober mitt engagemang för muslimers rättigheter och bland allmänheten en misstro om att jag kanske inte existerar i verkligheten, att jag bara är en påhittad karaktär. Ett blogginlägg från min tid på Sveriges ambassad i Buenos Aires 2005 om att jag ser likheter mellan socialdemokrater i Sverige och Argentinas peronister blir nationella nyheter i Argentina, och peronisternas motståndare mobiliseras mot mig. Alla hittar vägar att komma åt mig.

Om Julian bara ställs inför rätta kanske jag kan fortsätta att leva mitt liv. Jag vill att det juridiska systemet ska reda ut frågan. Men än så länge behandlas frågan bara i medierna och på nätet, som en folktribunal helt utan rättssäkerhet. Människorna i mitt trapphus verkar vara utsända som ett jaktdrev för att driva fram mig i ljuset. De verkar vilja fånga, släpa, muta, tvinga och hota mig till att medverka i den tribunal som nu tycks ske på Julians villkor.

Hur skulle jag kunna vinna där? Jag är en nolla, en frivillig, ensam gräsrot utan vapen i form av kändisskap eller vänskap med journalister och presidenter, en påhittad karaktär med krossat hjärta utan minsta drag av stjärnglans. Domstolen, inte drevtribunalen, måste bedöma bevisen. Det är min enda chans. Och nu verkar det bli så. Han har inställt sig till polisen och det drar ihop sig till avgörande. Samtidigt tätnar stormen till en orkan. Och den tjuter att jag har mig själv att skylla för drevet eftersom jag konsekvent vägrat ge min version. De säger att jag vill mörka historien.

Två livvakter från Stockholmspolisen kommer och hämtar mig hos Andreas och skjutsar mig till ett hotell i Upplands Väsby. Livrädd, fullständigt livrädd, att någon ska känna igen mig och tipsa tidningarna ber jag polisen göra incheckningen i sitt namn. Hon hjälper mig att snabbt komma ut från polisbilen med sina skyddande tonade rutor och hitta rummet så att jag inte behöver vistas för länge i lobbyn. Någon timme senare kommer min vän Somar.

Jag ska bli gömd i något land som svensk polis har bra samarbete med, och jag har önskat att få komma till ett ställe där jag kan språket. Polisen väljer Barcelona, Spanien. De fixar resa och hotell. För en stund känns det nästan lyxigt.

I den becksvarta gryningen nästa morgon hämtas vi av polisen igen. De eskorterar oss sedan bakvägen och med särskilt tillstånd kör de på utsidan av flygplatsbyggnaden ända fram till gaten. Hotbilden bedöms vara så pass stark att de vill minska risken att någon känner igen mig och berättar för omvärlden var jag är. Vi går ombord på planet och sedan lyfter vi.

När vi landar i Barcelona är det allra första jag gör att gå till en frisersalong. Jag ber dem att färga mitt hår mörkt. Jag köper en vårkappa och checkar in på vårt hotell som är bokat i mitt falska namn Carolina Blomgren.

Det går inte att laga mat på hotellet och vi är tjänstlediga utan lön, så redan på vägen till den lilla pizzerian på hörnet inser vi att den här resan kommer att kosta oss en hel del i restaurangnotor. Det oroar oss, men när vi sätter det i ett flyktingperspektiv känns det plötsligt löjligt. Mediestormen river i alla segel, men just ikväll kommer ingen åt mig. Jag bjuder Somar på en sangria och vi skålar för att vi lever.