I ett uttalande den 31 maj 2019 varnar FN-rapportören Nils Melzer för konsekvenserna av en utlämning av Julian Assange till USA. Han har då besökt Assange i fängelset och kommit fram till att Assange visar tecken på att ha utsatts för långvarig psykisk tortyr. Ansvariga är enligt Melzer de brittiska, svenska, amerikanska och ecuadorianska regeringarna.

Sveriges del handlar om brister i rättsprocessen gällande sexualbrottsmisstankarna mot Assange. I en brevväxling med Sveriges regering ifrågasätter Melzer våldtäktsanklagelsen och bevisningen, samt menar att de svenska myndigheterna aldrig hade för avsikt att utreda brotten utan agerat i samförstånd med övriga regeringar. Detta just för att hålla Assange på plats för att en dag kunna utlämnas till USA, och avskräcka andra från att avslöja staters maktmissbruk.

Uppgifterna har kanske framför allt uppmärksammats i internationella medier, och fick förnyad uppmärksamhet när rättegången om utlämning startade förra veckan. Nils Melzers framträdanden i tyska medier har fått 130 kulturpersonligheter, med journalisten Günther Wallraff i spetsen, att skriva på ett upprop för Assange. Även i Sverige hänvisar namnkunniga debattörer till Melzers slutsatser om sexualbrottsärendet i försök att få Sverige att agera mot utlämningen.

Långt från verkligheten

När regeringen tillbakavisar hans påståenden och slutsatser, framför allt med hänvisning till rättsväsendets oberoende, skriver Melzer ett nytt brev med ytterligare detaljer, bland annat ur läckta delar av förundersökningen. Han pekar också på en möjlig konspiration mellan en av målsägandena, hennes advokat Claes Borgström, två av poliserna, en åklagare samt tidigare justitieministern Thomas Bodström, med hänvisning till att de antingen varit medlemmar i samma parti eller delat politisk agenda.

– Det är en sådan konspirationsteori bara de som ligger längst bort från verkligheten kan formulera. Det är det som gör att jag anser att FN:s representant drar ner FN:s trovärdighet och anseende genom att uttala sig på det där sättet, säger Claes Borgström, som i alla år har representerat en av kvinnorna.

– Jag kan konstatera att det är den här gamla mytbildningen och felaktiga informationen som har förekommit och som alltså även FN tar upp, genom Melzer: Att det fanns en komplott från början, att det inte har inträffat och att de inte har anmält Assange för våldtäkt. Det är ju så att våldtäkt faller under allmänt åtal, säger Borgström.

En uppgift som enligt Nils Melzer tyder på fabricering är den felaktiga dateringen av första förhöret med en av kvinnorna. Förhöret hölls en fredagskväll och renskrevs först på måndagen, men kunde då inte laddas upp i systemet med rätt datum. Det framgår av ett pm som Assanges försvar själva läckt. Brevväxlingen mellan polisen som höll förhöret och hennes chef om hur saken skulle hanteras tolkas av Melzer som att det funnits två förhör men att det första raderats. Därtill hänvisar han till sms som denna målsägande ska ha sänt om att polisen hittat på anklagelserna, men den enda källan till dessa sms är Assange och hans försvar.

Orimliga konsekvenser

Oavsett vad målsägandena själva kallar det de utsatts för har tre olika domstolar – tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen – kommit fram till att han sannolikt begått de gärningarna han är misstänkt för och att det i åtminstone ett av fallen rörde sig om våldtäkt. Melzers bild är enligt Borgström långt ifrån fullständig:

– Det finns en del material som han inte känner till. Och sedan finns en hel del material som han bortser ifrån. Det är en skandal att FN:s representant uttalar sig på det sätt som han gör. Att han omhuldar de falska rykten som har gått, och sällar sig till den här oförblommerade nästan pöbeln som driver den här frågan.

Han menar att okunskapen om det svenska rättssystemet är en sak, en annan är det kvinnohat som genomsyrat fallet. Inte minst genom den smutskastning som målsägandena varit utsatta för.

– Man blandar ihop två saker. Det ena är de sexuella övergreppen som han är misstänkt för, som han sannolikt har begått mot de här två kvinnorna. Det andra är utvisningen till USA som inte någon av målsägandena ställer sig bakom. Tvärtom, de har ju varit motståndare till det. De var Wikileaksanhängare när de träffade Julian Assange. Det finns inte ett spår av politisk bakgrund i deras beskrivningar, de har bara berättat vad de har varit med om helt enkelt.

Nu har det gått tio år och målsägandena är fortfarande utsatta för kränkningar och förtal.

– Konsekvenserna har varit orimliga. Jag har varit med länge och aldrig varit med om att målsäganden i brottsutredningar har fått utsättas för så mycket som i det här fallet. De har utsatts för brott sannolikt, om man talar med rättsväsendets uppfattning. Sedan har de då istället blivit betraktade som skurkar, konstaterar Claes Borgström.

Lögn blev sanning på nytt

Ett centralt påstående är att åklagaren Marianne Ny inte försökte förhöra Julian Assange innan han lämnade Sverige. Detta avfärdades redan i februari 2011, under domstolsförhandlingar om den europeiska arresteringsorder som Ny utfärdat för att få Assange tillbaka till Sverige. Assanges dåvarande försvarsadvokat Björn Hurtig rättade sin utsaga redan under rättegången och varnades av Advokatsamfundet för att han vilselett den brittiska domstolen.

I flera intervjuer framhåller Nils Melzer att han har tagit del av ”alla underlag”, och att detta underlättats av att han kan svenska. Domen där den felaktiga uppgiften korrigerades tillhör inte de dokument som han hade tagit del av när han skrev till den svenska regeringen, trots att den finns tillgänglig för alla på den svenska åklagarmyndighetens hemsida.

I en ingående intervju medger Melzer att detta försvagar kritiken mot åklagaren, men han vidhåller helhetsbilden. Snart står det klart att hans påståenden och slutsatser bygger på en partsinlaga. Det är så FN-rapportörens uppdrag är utformat, vilket är en självklarhet för Melzer, men kanske inte för den bredare allmänhet som tar del av hans uttalanden.

– Jag kan bara bli aktiv om jag får en förfrågan, och den här förfrågan var från Assanges försvar. Jag tar bevisningen de ger mig och överlämnar till regeringarna och de måste svara. Det är så det fungerar. Som tortyr-rapportör kan jag bara rikta mig till regeringen, jag är inte tillåten att kontakta enskilda parter. Om regeringarna inte samarbetar är det ett problem, konstaterar han.

Redo att motbevisas

– Mitt klagomål handlar egentligen om hur regeringen har hanterat det här fallet. Det är inte upp till mig att bedöma om herr Assange är skyldig eller oskyldig. Jag har bara mandat att kommentera vad regeringen har gjort, vilket inkluderar domstolarna, rättsväsendet, parlamentet och ja, den verkställande regeringen.

Ändå upprepar Nils Melzer både i skrivelser och intervjuer att kvinnorna skulle ha agerat annorlunda än de påstås ha gjort ifall de faktiskt utsatts för sexualbrott. På frågan om han, med sin expertis inom övergrepp mot mänskliga rättigheter, aldrig stött på målsäganden som betett sig irrationellt eller inte förstått att de utsatts för brott förrän efter en tid svarar han tvärsäkert att det inte handlade om något sådant i det här fallet.

– Jag måste basera mig på de bevis som har gjorts tillgängliga för mig. Om du kan presentera bevis som övertygar mig om något annat, är jag mer än redo att medge att jag haft fel. Jag har inga personliga insatser i detta och jag har inga svårigheter att ändra min åsikt baserat på ny information.

Nils Melzer hävdar att han aldrig uppgett att någon av målsägandena varit delaktig i konspirationen mot Assange. Vad han menar är att de använts som verktyg av svenska myndigheter för att komma åt honom.

– Det här är ett väldigt svårt fall och det är mycket svårt att undvika alla möjliga olika tolkningar. Jag måste säga att jag själv har genomgått en utveckling där jag upptäcker saker och vill klargöra att jag förblir öppen för all information som kommer. Det som är viktigt för mig är sanningen i detta och att staterna respekterar lagen, säger Nils Melzer till Feministiskt perspektiv.

Fel på systemet?

Regeringen, åklagarmyndigheten och polisen har valt att inte kommentera Nils Melzers påståenden och slutsatser ytterligare. Och vare sig Claes Borgström eller andra jurister som Feministiskt perspektiv talat med ser några egentliga skäl till det. Enligt Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, finns visserligen ett par berättigade skäl till kritik. Det gäller hattandet mellan olika åklagare, att rättsväsendet så snabbt släppte uppgifterna om att Julian Assange var misstänkt för sexualbrott och kanske även att Sverige tidigare borde ha gjort mer för att komma vidare.

– Vi brukar inte skicka åklagare att hålla förhör när våldtäktsmisstänkta flyr utomlands. Man väntar in dem och hoppas att de ska komma tillbaka. Det här ju ett lite speciellt fall och då skulle man kanske ha behandlat det speciellt lite tidigare och gjort det som senare gjordes, konstaterar Schultz.

Sammantaget menar han att Melzer ”inte vinnlagt sig om att få en så bred och nyanserad bild som möjligt utan tvärtom hamnat i ett slags Assange-läger”. Hänvisningen till att mandatet är sådant köper han inte, utan anser att Melzer likväl har ett ansvar att inte sprida falska bilder:

– Det är helt orimligt att i FN:s namn sprida rapporter som bygger på en ensidig anklagelse från den ena personen att den andra har gjort något fel och sedan sätta FN:s stamp of approval på det utan att kontrollera att uppgifterna är korrekta. Det är i sig en rättsvidrig ordning. Om han har rätt i det så är det något fel på hela systemet.

När Feministiskt perspektiv når Borgströms klient konstaterar hon att läckor kan skada människor och ser en ironi i att just läckor är en av de saker som Assange och Melzer kallar tortyr i sina anklagelser mot Sverige. Och det mest sannolika är att påståenden som aldrig kunnat vare sig bekräftas eller dementeras kommer att fortsätta att florera, utan att någonsin prövas i domstol:

– Melzer påstår att det är den svenska staten och åklagaren som har förnekat mig den rätten men det är det inte, det är Julian som förnekat mig den rätten genom att hålla sig undan. Melzers rapport blir som ett domslut i medietribunalen och vi fick aldrig något domslut i den juridiska processen.