Bild: Sissela Nordling Blanco

Vi åker ofta till en annan plats

2020-07-24 | Channa Riedel padlock

KULTUR/SOMMARFÖLJETONGEN:

”Så är det med de tystade. Det enda historien kan upprepa är tystnaden. Tystnaden och vågorna.” Ur tredje delen av sommarföljetongen Fyra sånger ur minnet.

SOMMARFÖLJETONGEN/Fyra sånger ur minnet

Av Channa Riedel, poet, skribent och musiker.

Del 1: Det sägs att vi alla stod vid berget

Del 2: Vad är en text utan minne?

Del 3: Vi åker ofta till en annan plats

Del 4: Om människor var bokstäver

Säger man om något: ’Det här är nytt!’

så har det ändå funnits före oss,

alltsedan urminnes tid.

Ingen minns de släkten som gått,

och framtida släkten ska glömmas

av dem som följer efter” (Pred 1:10-11)

Det var i september och vi åkte till staden. Det var kanske samma september som då men år av vatten hade sedan dess forsat genom gatstenarna. Nittonhundratalet som ett forsande vatten, omärkvärdiga människor genomborrade av virvlande gränsdragningar. Det fanns hembakt apfelstrudel på bordet, florsocker fuktigt insjunkande i degen. Det var kallt och jag kan inte återge något solljus. Det surrade av något jag trodde var historien, men var bara fasader i nya färger. Det var innan jag hade förstått någonting alls om minnet. Det här är minnet av platsen.

Det kan finnas flera versioner av samma berättelse och jag trodde länge att jag skulle kunna återfinna just vår bland de obegripliga och kanoniserade, men snubblade genom åren över insikten

att föreställningen om vår berättelse är bara föreställningen om något liknande, något som liknar oss.

Historien är något som bara hände oss, vi kan inte ur den säga någon mening.

Vi åker ofta till en annan plats. Den minns jag som barn och fortsätter att minnas. Det är en plats vars namn är beständigt, liksom minnet av människorna som ligger i de gravar vi besöker. Jag kan inte väcka min kusin åter men jag kan fortsätta hävda att han genljuder i mandelkubben vi äter och i midsommarfirandet i högtidsdräkter. Än sjunger kullorna, mamma, än sjunger kullorna i granna dräkter.

I staden som alltid är i september, därför att den lämnades i september, sjunger ingen längre. Så är det med de tystade. Det enda historien kan upprepa är tystnaden. Tystnaden och vågorna. Filosofen Walter Benjamin skrev om historiens ängel som med utfläkta vingar står vänd mot det förflutna, dess storm som tjutande tar oss framåt. Vad ser den ängeln, mitt i stormens öga? Vad kan den säga oss om de dödar som följer i stormens spår? Adrienne Rich skriver (i Athena Farrokhzads och John Swedenmarks översättning): ”Minnet säger / Vill du göra rätt? Räkna inte med mig”. Och jag tänker att vi som är besatta av minnet som praktik och vapen, som en längtan och en omöjlighet – det är vi som har en historia som stöter på flest hinder när vi försöker säga den. Och inte bara som i berättartekniska experiment eller svårigheten att hitta rätt ord. Jag menar det som i att återblickandet blir en studie i det osannolika i att man finns, eller hur enskilda årtal eller sekler innebär att du tvingas konfronteras med de omständigheter som skulle ha omgärdat en sån som du, en kropp som din, om du levt då. Du minns, åh du minns, och du både glupskt äter och värjer dig mot det du hittar.