Bild: Sissela Nordling Blanco

Vad är en text utan minne?

2020-07-17 | Channa Riedel padlock

KULTUR/SOMMARFÖLJETONGEN:

”På protester med krav på rättvisa följer ofta texter och uttalanden som saknar minne.” Ur andra delen av sommarens följetong Fyra sånger ur minnet.

SOMMARFÖLJETONGEN/Fyra sånger ur minnet

Av Channa Riedel, poet, skribent och musiker.


Del 1: Det sägs att vi alla stod vid berget

Del 2: Vad är en text utan minne?

Del 3: Vi åker ofta till en annan plats

Del 4: Om människor var bokstäver

Den dagen ska vara en minnesdag för er (2 Mos 12:14)

Jag var så att säga kvar i öknen, i berättelsen om hastens bröd, när vattnet i Atlanten återigen började storma, det var också i slutet av maj. Eller stormen som alltid pågår bara nådde mig. Ibland tror jag minnet kan skydda mig. Att det är vad som gör att jag söker mig till texten. Det är svårt att missa Torahns uppmaningar att minnas: När din son en gång frågar dig: ”Vad är meningen med de lagar, stadgar och föreskrifter som Herren, vår Gud, har gett er?” då skall du svara honom: ”Vi var faraos slavar i Egypten…” (5 Mos 6:20). Som om åminnelsen är anledningen till att vi gör detta, att vi bryter det osyrade brödet, att vi minns därför att vi kan. Vi gör det med händer vi fortfarande har, för dem vars liv redan brutits vid horisonten. Ingenting vi säger eller skriver kan ge de döda liv skriver Judith Kiros i tidningen Flamman (”Upplopp är att älska vår överlevnad” 23/2020). Det finns en midrash som föreställer sig hur änglarna på plats vid Sinai ifrågasätter att gud ger Torahn till folket. Varför ge detta gudomliga till människor av kött och blod, med sina fel och brister, med sina tvivel. Varför inte ge den till änglarna? Och Moshe svarar dem: Har ni flytt från Egypten? Var ni i fångenskap? Som om han säger: Den dödliga är den som har möjlighet att ta emot texten, ta emot texten som också är ett minne. Den som inte klyver vågorna för befrielsen kan inte minnas. Och vad är en text utan minne?

På protester med krav på rättvisa följer ofta texter och uttalanden som saknar minne. Det är ledarskribenter och högfärdiga debattörer. Det är politiker och det är Facebookinlägg. Och jag tänker att gemensamt för dessa texter är att de är skrivna av personer som inte förstår att deras kroppar är som små blodiga pussel förbundna av minnestrådar. Jag vet inte hur det är att bara genom att vara i sin egen kropp också vara ett potentiellt mål för våld, för statligt våld, för dödligt våld. Men jag har mött kroppar i visir och med blåa uniformer som fyller mig med rädsla. Det är ett illamående som rusar upp från magen och får läpparna att liksom domna när jag ser på videos och foton från det brutala, statligt sanktionerade våld som pågår på gator och i tunnelbaneuppgångar på båda sidor Atlanten. Och vad ska vi göra med minnet av det våld som ligger också i detta stora vatten, under dessa atlantiska vågor. Vem kan dela det havet och lyfta upp de döda som änglar?

Är det vad texterna vi skriver försöker göra? Att lyfta namnen på de döda och berätta att de aldrig mer kommer att andas, på samma gång som vi hävdar att minnet av dem är som det osyrade brödet: torrt och ofullständigt men också som författaren Maria Stepanova skriver: minnet grundar sig inte på kunskap utan på erfarenhet; delat lidande, delad upplevelse, den bedövande erfarenheten av smärta som kräver omedelbart deltagande (Minnen av minnet, Nirstedt, 2019).

Den bedövande erfarenheten av smärta som kräver omedelbart deltagande.

En dag inser jag att jag inte längre minns farmors systers namn. Och onkel – var ligger han i jorden? Deras föräldrar dog under kriget. Eller var det efter? Jag skriver nu ur minnet eller vad det är när man inte vet vad jorden heter.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: