Masoume Ataayi är en av de afghanska mammorna som sommaren 2019 sittstrejkade på Norra Bantorget.

Bild: Sholeh Irani

”Denna isolering utan framtidshopp knäcker oss”

2020-05-26 | Sholeh Irani padlock

INRIKES

I skuggan av coronapandemin pågår arbetet med att ta fram en ny migrationspolitik för framtidens Sverige och förslaget att förlänga preskriptionstiden väcker ny oro.
– Hoppas att alla, nu med coronakrisen, har fått en bättre förståelse för hur vi asylsökande och papperslösa har haft det i alla dessa år, säger Masoume Ataayi, asylsökande och aktivist.

Asylrättscentrum: Information om corona för dig som är asylsökande eller papperslös

RELATERADE ARTIKLAR:

2019-08-09 | De har stängt alla dörrar för oss

2019-08-06 | Öppet brev till justitieministern från nätverket Liv utan gränser

2019-07-19 | Ohållbart läge för asylsökande barnfamiljer från Afghanistan

2019-08-06 | ”Vi behöver andrum nu”

2017-05-30 | Vi kan alla bli mödrar

– Vi har levt i karantän-liknande förhållande i flera år och kämpat hårt för oss och våra barns överlevnad och framtid. Och nu ser vi inte ens en glimt av hopp då ett förslag som behandlas av migrationspolitiska kommittén tyder på att preskriptionstiden kan höjas till tio år.

Det säger aktivisten och asylsökande Masoume Ataayi. Hon och hennes familj bor i en liten stad i norra Sverige och i snart fem år har de kämpat för att få asyl i Sverige. Nu är hon, tillsammans med tiotals andra afghanska familjer och ungdomar i Sverige, oroliga och vet inte vad som väntar dem.

Ataayi är aktiv i flyktingnätverket Liv utan gränser, som sittstrejkade och genomförde aktioner i Stockholm under förra sommaren i syfte att dra uppmärksamhet till afghanska flyktingars situation. Men nu, med restriktionerna kring coronaviruset, begränsar gruppen sina kampanjer till sociala medier.

– Hoppas att alla, nu med coronakrisen, har fått en bättre förståelse för hur vi asylsökande och papperslösa har haft det i alla dessa år. Rädd för att utvisas, rädd för att dö, inte få arbeta eller studera, inte kunna resa bort, leva isolerad från samhället... Jag och min familj har levt med dessa rädslor och begränsningar i nästan fem år och nu fruktar vi ännu hårdare tider. Det är fruktansvärt, hur ska vi klara oss ytterligare fem år för att kunna få göra en ny asylansökan, hur ska vi planera våra barns liv... Vi mår inte bra, denna isolering utan framtidshopp knäcker oss.

En ny migrationslagstiftning

Riksdagens migrationspolitiska kommitté, med representanter från samtliga riksdagspartier, diskuterar en ny asylpolitik i Sverige. Det förslag som oroar asylsökande mest är att förlänga preskriptionstiden från fyra till tio år. Vilket innebär att alla de asylsökande som har fått avslag hamnar i ett limbo, värre än det de redan har upplevt.

– En preskriptionstid så lång som tio år skulle medföra stora problem särskilt för medborgare från de länder till vilka det är svårt att återvända. Afghanistan är ett sådant exempel, men det finns flera andra som Somalia och Irak till exempel, kommenterar chefsjuristen Anna Lindblad vid Asylrättscentrum.

Vad skulle en eventuell förlängning av preskriptionstiden till tio år i praktiken innebära för till exempel afghanska asylsökanden med utvisningsbeslut, särskilt under coronakrisen?

– Återvändandet till Afghanistan är komplicerat eftersom det är svåra ärenden. Redan före corona var det så att Afghanistan inte ville ta emot vissa särskilt utsatta grupper. Hur det kommer att bli för alla afghanska medborgare som lever i Sverige med ett utvisningsbeslut är svårt att säga eftersom situationen ser så olika ut beroende på vem du är och var i processen du befinner dig. Barnfamiljer ”skrivs inte ut” ur systemet som ger rätt till ersättning och boende. Vuxna personer skrivs som regel ut ett par veckor efter att de fått sitt sista beslut. Vi ser nu att Migrationsverket verkar vara generösare i sina bedömningar i dessa frågor på grund av situationen med pandemin, men om det finns något beslut om detta centralt på Migrationsverket får man höra med dem om.

Migrationsverket uppger på sin hemsida att de lagar som styr asylprövningen inte tar hänsyn till ”extraordinära händelser” såsom pandemin.

Hur ska dessa familjer och ungdomar försörja sig och leva i Sverige utan rätten att arbeta och studera under en eventuellt förlängd preskriptionstid?

– Allmänt sett kan man säga att en så lång preskriptionstid kräver bra och tydliga regler för hur man ska hantera situationer som uppstår under preskriptionstiden. Det kan vara förändringar i hemlandet – som att en konflikt uppstår och säkerhetsläget förvärras, men även omständigheter som rör sökandens person – som svår ohälsa eller att man bildar familj i Sverige. Det behövs rättsliga vägar att lösa dessa situationer för att vi inte ska hamna i orimliga och omänskliga situationer, som dessutom riskerar att bryta mot internationella konventioner som vi är skyldiga att följa.

Abbas Asghari sitter frihetsberövad vid förvaret i Gävle.

I väntan på utvisning under Corona

Afghanska asylnätverket Liv utan gränser varnar om svåra förhållanden för ensamkommande ungdomar som nu befinner sig i förvar i väntan på utvisning, något som inte kan verkställas under coronapandemin. Feministiskt perspektiv har talat med 20-åriga Abbas Asghari som har sitter i Migrationsverkets förvar i Gävle sedan cirka fyra månader i väntan på utvisning.

– Det går ju inte att verkställa deportation, gränserna är stängda och Afghanistan tar inte emot oss. Vi är runt 30 personer här, de flesta unga, men också några familjer. Personalen säger här att vi är tvungna att sitta i förvar och vänta, oavsett hur lång tid det ska ta innan gränserna öppnas. Vi sitter frihetsberövade under coronakrisen, trots att vi inte är kriminella.

Hur påverkas ni av riskerna att bli coronasjuka?

– Vi är oroliga förstås, vanligtvis delar fyra till åtta personer ett rum. Vi är runt 30 personer här som delar två badrum. Det är trångt och svårt med hygien. Så fort någon protesterar mot bristerna hamnar man i häktet, en isolerad cell där lampan lyser dygnet runt och det är svårt att sova, enligt Abbas Asghari.

Asghari berättar att för en månad sedan gick asylsökande på förvaret ut i en hungerstrejk som varade en vecka.

– Vi protesterade mot att nya personer tagits in i förvaret utan att ha testats för corona, men vi hörde från personalen att det är lönlöst, ingen kommer att bry sig om vad vi kräver. Det har varit ett fall av misstänkt corona, personen togs för vård men kom tillbaka efter en vecka.

Hur mår du?

– Jag kan inte tänka klart längre, jag vet inte ens hur jag mår längre, har helt tappat hoppet om livet. Jag är 20 år och sitter i förvar utan att ha begått något brott. Det enda jag har gjort är att drömma om ett vanligt någorlunda drägligt liv, att arbeta, göra rätt för mig och vara fri, inget mer! Nu har jag ingenting, inte ens hopp och jag är bara 20 år gammal. Orättvist...