En halv miljon vita sjalar i luften tar mödrarna på Plaza de Mayos kamp vidare.

Vi kan alla bli mödrar

2017-05-30 | Felicia Mulinari padlock

FEMINISM

”Är omsorg att försvara dina barn, din förlängda egendom, på bekostnad av andras barn. Eller kan vi drömma om ett bredare moderskap, som inte bara försvarar ett liv, utan livet i sig?” Den frågan utforskar Felicia Mulinari i en essä om mödrarna på Plaza de Mayo, mors dag och moderskapet som politisk utopi.

I helgen var det mors dag. Samtidigt som bilderna flödade på Facebook av fantastiska mödrar och lyckliga barn så vet vi att verkligheten är mer komplicerad. Den heteronormativa familjen, med biologi, inte omsorg, som utgångspunkt är en farlig plats för både mödrar och barn, och mammor är inte heller oskyldiga i att reproducera de normer och förtryck som är så grundläggande för det här kapitalistiska systemet. Inte alltid för att de vill – utan för att de, som existentialisten Simone de Beauvoir skrivit, måste; att vara en duktig mor i ett patriarkat är också att förbereda barnet för det patriarkala våldet. Poeten Audre Lorde svarar på hennes tankar: Att ha uppfostrat lyckliga barn som blir lyckliga vuxna förväxlas ofta med vuxna som uppfyller normen, med att barnen repeterar och själva bygger öar av biologi och omsorg baserade på den heterosexuella matrisen.

I helgen var det mors dag. Samtidigt som bilderna på Instagram flödade av lyckliga och uppfyllda mödrar vet vi att verkligheten är mer komplicerad. Romantiseringen av den självuppoffrande modern, som ensam offrar sig för alla andra, är en ideologisk produkt som bidrar till att frigöra män från ansvar och att upprätthålla homofoba och rasistiska föreställningar om vem som inte är en god mor. Dessutom går många ”lyckliga” mödrar under i försöket att bli en riktig mor, vad det nu är, jag tror vi alla har sett det på tv. Det gamla feministiska proggbandet Röda bönors texter ekar fortfarande i mig. ”Vi som fått blommor och mors dag-paket istället för likalön och jämlikhet... Vi som fått magknip och samvetskval istället för daghem och mer personal.” Den lyckliga modern är en farlig ideologisk produkt.

Samtidigt finns det få dagar, i detta kapitalistiska system där mervärde alltid är större än mänsklighet, som ser och hyllar det långsamma, ineffektiva omsorgsarbetet som det är att älska och ta hand om. Det är ett djupt politiskt arbete. Men omsorgsarbetet står, i tider när fascismen kommer allt närmare, inför ett vägskäl. Är omsorg att försvara dina barn, din förlängda egendom, på bekostnad av andras barn. Eller kan vi drömma om ett bredare moderskap, som inte bara försvarar ett liv, utan livet i sig?


Från individuell sorg till kollektiv kamp

De galna mödrarna, det var så de först kallades. Kvinnor som letade efter sina barn, de som mördats av den argentinska militärdiktaturen. I decennier fick mödrarna tillsammans med andra sociala rörelser kämpa för att få reda på vad som hade hänt med de 30 000 ”försvunna”. Det är fortfarande många ansvariga som inte har dömts. Ändå hotas redan det arbete för minne och rättvisa som pågått, sedan militärdiktaturens avskaffande 1984, och intensifierats – först på gatorna under den ekonomiska krisen och sedan i parlamentet i och med Kirchnerregeringarna.

Den nyliberala presidenten Mauricio Macri, har på mindre än ett år gjort allt han kan för att minnesinstitutionerna och kunskapen om militärdiktaturen ska rivas ner. Den senaste månaden har ett lagförslag varit uppe, som i praktiken skulle innebära möjligheten för dömda militärer att slippa sina fängelsestraff. Förslaget röstades ner i kongressen, så tills vidare har vi vunnit, efter att stora demonstrationer i många Argentinska städer markerat att här går gränsen. Kanske var det som mest symboliskt när några av mödrarna talade inför en halv miljon människor i Buenos Aires. När de började sin kamp var de i medelåldern, nu är det få kvar, många har dött och alla är gamla. ”Vi kommer inte att finnas kvar länge till”, förklarade Hebe Bonafini, en av ledarna för mödrarna, i den stora demonstrationen. ”Så ni måste fortsätta vår kamp.” När hon sa det tog de 500 000 demonstranterna upp de vita sjalarna, som blivit symbolen för mödrarnas modiga kamp mot militärdiktaturen, och viftade med dem i luften, som ett sätt att besvara hennes uppmaning. 500 000 vita sjalar. Ett löfte om ett omsorgsarbete som sträcker sig längre än till din livmoder.

Mödrarnas organisering uppkom genom en individuell sorg, men blev snart en kollektiv kamp. Också när kvinnorna hade förstått vad som hänt deras barn fortsatte de att gå till Plaza de Mayo på torsdagar, för att stödja andra mödrar, men också för att fortsätta de mördade barnens kamp för ett annat samhälle. Det som började som försvar av ett liv, blev snart ett försvar av allas liv, och en politik som kolliderade med militärdiktaturen men också nyliberalismen och imperialismen som fortsatte efter den.


Omsorgsarbete i ett vägskäl

I Simone de Beauvoirs feministiska klassiker Det andra könet har moderskapet huvudrollen. Genom marxistiska, feministiska och även psykodynamiska perspektiv visar hon vilken roll familjen och moderskapet som institution fyller för att reproducera patriarkatet. Det obetalda, inte sällan påtvingade arbetet, en kärlek förstådd genom biologi, och en manlighet oberörd av mänskliga behov av vård och omsorg är bara några exempel varför moderskapsideologin är så problematisk. Det är med rätta som feminister har kämpat för att krossa moderskapsmyter – det är en premiss för att kunna bygga nya institutioner där vi tillsammans tar ansvar för både varandra och barnen. Samtidigt är det viktigt att förstå och försvara den politiska kunskap som det ger: att ansvara för liv.

Det är ingen slump att det var kvinnor som gjorde potatisupproret för hundra år sen i Sverige, det närmaste vi någonsin kommit en revolution. Kvinnor som länsade butikerna, kvinnor som slogs mot polisen. Samma kvinnor var ansvariga för att hålla barn vid liv under svälten. Medvetenheten om att det finns mat, men att barnen man vårdar ändå svälter, är inte bara en personlig medvetenhet. Kunskapen om arbetet som det går åt för att hålla en människa vid liv kan alltid bli en politisk kunskap, en politisk handling. Det är en kunskap som skär rätt igenom den patriarkala individualismen, kapitalismens miljöförstörelse och rasistiska gränser. Det är kunskapen om omsorg och omsorgsarbete när den övergår från att vara individuell till att vara kollektiv.

Här har alla typer av ”misslyckade” familjer ett försprång. Medan den vita heterosexuella medelklassen lyckas med det normativa familjeprojekt, en isolerad familj, där en eller två räcker för att ta hand om barnen, är vi många andra som redan lever i mer kollektiva familjer. Redan när man börjar hålla utkik efter alla barnen på gården uppstår något vackert, en kunskap som är mycket vanligare i förorten än i innerstan. Communityt är ofta grundläggande för att queers och blattar ska överleva vardagen, men i det banalt vardagliga finns också något större, en vision.


Sverige behöver mödrar

Vi kan alla vara mödrar. Inte med våra fittor eller livmödrar, utan genom vårt vardagliga omsorgsarbete. Det är ett arbete som är en bristvara i dag, när offentlig sektor går på knäna. Det är ett arbete som det finns ett oerhört stort behov av i dag, när ickevita flyktingbarn inte räknas som barn av staten. I Malmö tvingas Kontrapunkt till nedläggning, en av de få platser där det kollektiva omsorgsarbetet stod i centrum. Vi tar hand om varandra. Vad vacker den meningen hade kunnat bli, om varandra var fler.

Den 30 april gick mödrarna sin 2037:e marsch på Plaza de Mayo. Fyrtio år av kamp förvandlade dem från mor till ett barn, till mödrar för Argentinas alla bråkiga sociala rörelser. De stod upp mot militärerna under en tid när vi var mycket ensamma. Det var en ensamhet som fortsatte, även efter diktaturen. Det påminner om hur det känns att demonstrera mot nazister i dag, de där demonstrationerna på nittiotalet, när mödrarna och barnen till de 30 000 försvunna ledde oss till militärernas hem, där vi skrek och sjöng utanför för att de skulle straffas. Vi var oftast bara femtio personer, trots att Buenos Aires är en stor stad. Polisernas automatvapen var laddade, trots att det var en demokrati vi demonstrerade i. Det var ett långsamt arbete för att synliggöra varje militärs våld och övergrepp, lika långsamt som omsorgen om ungdomen som mördats innefattade. Men det var så de dömdes. Inte genom en briljant advokat, inte genom FN, utan genom de där ensamma, obehagliga demonstrationerna, som vid de tillfällena verkade meningslösa.

Aparición con vida, var och är mödrarnas slagord. Levande. Appearance alive. Fastän vi nu vet att de försvunna mördades. Men ingen har tagit ansvar för deras död. Det är det ansvaret som är så viktigt för att kunna minnas dem. Jag vet att det kommer dagar då vi ska marschera till de byråkraters hem, vars beslut innebär döden för afghanska flyktingbarn. Mödrarna har lärt mig att kampen är otroligt lång, åtminstone lika lång som förlusten, oändlig.

Alla mödrar är inte solidariska. Så länge alla liv inte räknas som liv betyder försvaret av livet ingenting. Så länge man oroar sig för att sina egna barn ska få skrubbsår men inte ser hur polisen misshandlar blattebarn så betyder kärleken till barnet inte något mer än en ägande kärlek. Alla mödrar är inte solidariska. Men vi kan alla vara allas mödrar. Du behöver inte föda för att vara ansvarig för att hålla någon vid liv, för att ge någon kärlek och omsorg. Du behöver inte döpa någon för att försvara den mot statens övergrepp. Du behöver inte vara mamma, men vi kan alla bli allas mammor.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.