Åsa Lindhagen är miljöpartist och har som jämställdhetsminister även ansvar för regeringens arbete mot diskriminering och segregation. Hon tillträdde som en av få nya ministrar i S-MP-regeringen, sedan den fått fortsatt mandat genom januariöverenskommelsen med Liberalerna och Centern. Förutom att Lindhagen är öppet bisexuell, har hon intervjuats om sin hörselskada, och hur den kan vara en tillgång i politiken:

– Kanske har jag en bättre förståelse för att människor är olika och har helt olika behov, säger hon i en tidigare intervju med HRF-tidningen Auris.

Innan Åsa Lindhagen klippte bandet i Pride house berättade hon om egna erfarenheter av festivalen och tackade för att arrangörerna erbjuder en frizon ”där heteronormen lyst med sin frånvaro åtminstone en vecka om året”. Hon berättade också om funderingarna under högstadietiden över vad hon skulle ta sig till om hon var homosexuell, eller bisexuell, och om den strategi som låg närmast till hands: att hålla tyst om vem hon egentligen var.

– Vi har kommit långt i Sverige, men vi är inte där ännu att alla barn i våra skolor känner sig trygga oavsett vem de är eller vem de älskar, men vi ska dit.

Bilder: Agneta Sandell

I talet konstaterade Åsa Lindhagen också att kalla vindar blåser när det gäller mänskliga rättigheter:

– Det här är vindar som strävar efter att vända oss människor emot varandra, som är ett hot mot våra öppna demokratiska samhällen, ett hot mot kampen mot klimatförändringarna och farliga också för hbtq-personers rättigheter.

Går in i allt

När vi träffas på regeringskansliet för en intervju strax före Almedalsvecka och semestrar undrar jag om det kan vara en fördel, ur ett intersektionellt perspektiv, att jämställdhetsministerposten flyttat från socialdepartementet till arbetsmarknadsdepartementet. Åsa Lindhagen ser snarare en fördel med att frågan flyttas runt, och att den skulle kunna ligga på nästan vilket departement som helst:

– Jämställdhetsintegrering är vår huvudsakliga strategi i regeringen. Det är ett väldigt effektivt verktyg om man använder det på rätt sätt för att verkligen få genomslag för jämställdhetsperspektivet i all politik. Det går in i allt. Jämställdhetsfrågorna har ju flyttat generellt i varje val. Det kan ha sin fördel att vi verkligen ökar insikten om att det här perspektivet ska genomsyra hela regeringskansliet och allt det arbete vi gör med lagstiftning, i vårt EU-arbete, i alla reformer.

Att nu dessutom ha en myndighet till sitt förfogande är väldigt positivt, anser Lindhagen. Så hur stor är enigheten om de jämställdhetspolitiska målen i Sverige egentligen i dag. De som brukar sägas vara antagna i bred enighet.

– På övergripande nivå finns en samsyn i politiken om att det är viktigt med jämställdhet, men jag tycker också att om man börjar borra i det, finns större skiljelinjer i dag än vad det funnits på väldigt länge. Jag tänker till exempel på Kristdemokraterna som har lanserat ”den nya feminismen”, en borgerlig feminism som, såsom jag uppfattar det, handlar om att människor ska kunna bestämma över sina egna liv.

Bild: Jenny Rönngren

Det tycker Åsa Lindhagen också, men att som politiker bara säga så, det räcker inte anser hon.

– Där tycker jag att man ska syna mer den här ”nya feminismen”. Om vi från politikens sida hade sagt att människor ska få bestämma över sina egna liv under de här hundra åren som har gått med kvinnlig rösträtt och inte hade lyssnat på kvinnorättsrörelsen, inte hade försökt driva jämställdheten framåt med politiska reformer, då är det stor risk att kvinnor inte hade varit ute på arbetsmarknaden, vi hade haft kvar sambeskattningen, vi hade inte haft en föräldraförsäkring, en utbyggd barnomsorg. Alla de delar som är otroligt bärande i att driva jämställdheten framåt. Det måste politiken också vara med och ta ett ansvar för.

Nödvändiga konflikter

Åsa Lindhagen ser också en tendens att konflikter skapas, som inte behöver vara konflikter – om till exempel menskonst – och skymmer sikten för faktiska konflikter som ekonomisk jämställdhet och våldet mot kvinnor:

– Kvinnor är sjukskrivna i större utsträckning än män, kvinnor tjänar mycket mindre i plånboken, kvinnor står för en stor del av det obetalda hem- och omsorgsarbetet, vi har mäns våld mot kvinnor, ett strukturellt våld mot kvinnor som är en av våra viktigaste jämställdhetsfrågor.

Under våren har regeringen presenterat en rad satsningar när det gäller våld mot kvinnor. 40 miljoner sköts till i vårändringsbudgeten till tjej- och kvinnojourer, utöver de mellan 100 och 145 miljoner som under förra mandatperioden satsades årligen. Det är mer än någonsin. Frågan är hur långt det räcker, och hur jämställdhetsministern ser på kvinnojourernas självständighet.

– De här pengarna behövs ju. Kvinnojourerna och tjejjourerna gör ett otroligt viktigt arbete. Också om man tittar historiskt, har kvinnorättsrörelsen drivit den här kampen och tagit ansvar för kvinnors rätt till skydd och stöd där inte det offentliga tagit fullt ut ansvar. Det yttersta ansvaret måste vila på det offentliga. Det kan inte vara ideella och anställda i kvinno- och tjejjourer som tar det yttersta ansvaret, det måste vi ta. Sedan har kvinno- och tjejjourerna en oerhörd kompetens, kunskap, en väldigt viktig röstbärande funktion, de ger stöd och skydd till kvinnor varje dag runtom i Sverige. Vi måste ha ett gott samarbete och ta tillvara de kunskaper och det arbete de gör.

En källa till oro inom kvinnojoursrörelsen är att platserna som kommuner beställer i skyddat boende av kvinnojourer minskar, men också det system med upphandlingar där privata aktörer tar allt större plats på många håll. Åsa Lindhagen för diskussioner om detta med Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, samt Unizon, som vardera organiserar hundratalet jourer.

– Det är samtal vi kommer fortsätta att ha, och en viktig fråga att fortsätta följa. Vi höjde direktupphandlingsgränsen förra mandatperioden vilket gör det lättare för kommuner att inte hamna över gränsen när man får direktupphandla. Det ger en ökad möjlighet att vända sig direkt till en aktör som man vill ha skyddat boende hos. Men vi behöver fortsätta följa den här frågan om upphandling. Att vi behöver kvinno- och tjejjourerna det är jätteviktigt det arbete som de gör.

Ovanlig grupp

På sitt bord har Lindhagen även arbetet med att motverka och minska segregationen, för vilket det bildats en statsrådsgrupp. Hon påpekar att sådana grupper är ovanliga och ska ses som en signal om frågans vikt.

– Vi har en långsiktig strategi från regeringens sida. Det finns ingen quickfix när det gäller det här. Det är en av våra absolut viktigaste frågor att alla människor i vårt land ska ha lika möjligheter att bygga sig ett gott liv, att barn ska ha goda uppväxtvillkor och vi ser att det är stora skillnader i Sverige i dag.

Nyligen hade gruppen sitt första möte, utöver jämställdhetsministern ingår arbetsmarknadsministern, socialförsäkringsministern, justitieministern, utbildningsministern, kultur- och demokratiministern. Diskussionerna handlar om vad de kan göra på våra respektive områden när det gäller strategin som omfattar så breda frågor som boende, arbetsmarknad och utbildning civilsamhälle, demokrati och delaktighet, och även brottslighet.

– Man behöver jobba i sina egna områden som minister men också samordna det här arbetet och det är det som också den här gruppens ansvar har, att både kunna vrida och vända på det som ligger inom våra egna områden, men också ge tips och råd till varandra och också se hur vi kan samordna arbetet mot segregation.

Beslut som fick hård kritik

I samband med att Åsa Lindhagen tillträdde uppmärksammades kritik för beslutet om ändrade direktiv för Mikamottagningen under hennes tid som socialborgarråd i Stockholm. Verksamheten riktar sig till den som har sex mot ersättning, har ett sexuellt självskadebeteende eller har varit utsatta för människohandel för sexuella ändamål.

Förändringarna innebar att personer under 18 skulle hänvisas vidare till Stödcentrum för unga och att begränsningar infördes gällande samtalsstödet. Kritiken från feministiskt håll var hård, och framhöll att en fungerande verksamhet slogs sönder. Åsa Lindhagens engagemang för de mest utsatta i samhället ifrågasattes i debatten. Bilden blev enligt henne att Mikamottagningen i Stockholm skulle läggas ned.

– Jag fick många upprörda mejl, vilket på ett sätt var positivt, för här fanns människor som inte alltid hade någon koppling till de här grupperna, men som kände en väldig upprördhet över att man nu hade en verksamhet som skulle läggas ned för en väldigt utsatt grupp. Det säger något om samhällsengagemanget. På det sättet var det positivt att få de här mejlen.

Beslutet innebar ingen besparing, verksamheten ska fortsätta att ge stödsamtal men också kunna länka vidare. Behovet av helhetsinsatser, som även omfattar samhällets stöd till exempelvis försörjning och bostad, ska tillgodoses, och det uppsökande arbetet utökas förklarar Lindhagen.

– Det var ett gemensamt beslut som togs av Feministiskt initiativ, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Stockholm, det fanns inga åsiktsskillnader i själva frågan. Syftet var att nå fler personer i utsatthet och det finns ett enormt mörkertal, säger Åsa Lindhagen.

Stödet ska förbättras

Kritiken ledde också till att Åsa Lindhagen bjöd in till möten och hade många samtal med ideell sektor, som framför allt lyfte avsaknaden av möjlighet att få traumabehandling.

– Jag har förståelse för civilsamhället och de punkter de lyfte om att man behöver kunna få mer stöd och hjälp. Det var också väldigt viktig och värdefullt att fortsätta samtala om de här frågorna.

I uppdraget som jämställdhetsminister ser hon nu inrättandet av fler mottagningar för sexualbrottsutsatta som en av de viktigaste punkterna på agendan, ”inte minst utifrån det arbete som var i Stockholm”. Satsningen aviserades av statsminister Stefan Löfven i regeringsförklaringen och beskrivs av Lindhagen som ett mycket viktigt steg för att ge stöd till de som utsätts för våldtäkt, andra sexuella övergrepp samt övergrepp i barndomen och även könsstympning. I ett första steg har regeringen kommit överens med Sveriges kommuner och landsting om att kartlägga behoven, i samarbete med Socialstyrelsen och Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet. 1 500 000 kronor har avsatts under 2019 för att genomföra kartläggningen.

Könstillhörighetslag kommer

En annan fråga, som RFSL driver särskilt under prideveckan i år, är avskaffandet av kravet på könsbekräftande behandling för att juridiskt kön ska kunna ändras. På torsdag planeras en demonstration om vikten av en ny könstillhörighetslag.

Den lagrådsremiss som regeringen lade fram för ett år sedan fick allvarlig kritik från Lagrådet. Den handlar bland annat handlar om följdverkningar på andra rättsområden och den korta remisstid som gjorde flera instanser uppgav att de inte hann svara på lagförslaget.

I samma veva publicerade SVT:s Uppdrag granskning ett program som tar upp att antalet tjejer och unga kvinnor som ifrågasätter sin könsidentitet ökar. Programmet driver tesen att utredningar inom transvården görs för snabbt och lättvindigt. Programmet fick hård kritik, och det fanns farhågor om att det skulle bli ett bakslag i kampen för transpersoners rättigheter. Men att en ny könstillhörighetslag dröjer har inget med den debatten att göra, enligt Åsa Lindhagen.

– Könstillhörighetslagen är oerhört viktig att få på plats, säger hon och dunkar fingrarna i bordet som för att understryka orden och refererar till siffran att av transpersoner har 40 procent någon gång försökt ta sitt liv. En siffra som jämställdhetsministern har svårt att ta in.

– Sverige behöver en ny könstillhörighetslag för att ge transpersoner mer makt över sina liv. Det är en högt prioriterad hbtq-politisk fråga för regeringen och för mig som hbtq-minister, säger hon.

Än är det oklart hur lång tid det kommer ta att få lagen på plats, men arbetet med ett reviderat lagförslag som beaktar Lagrådets kritik har påbörjats i regeringskansliet.

Backar inte

Det svenska samhälle som Åsa Lindhagen ser framför sig backar inte när hbtq-personer pekas ut som hot. I sitt tal på Stockholm pride refererar hon till Stonewall-upproret i New York för femtio år som ett startskott för den moderna hbtq-kampen, men också till mordet på Yelena Grigoryeva som symbol för att mycket återstår att göra. Lindhagen lyfte särskilt fram behovet av krafttag mot hatbrott och trygga mötesplatser för unga hbtq-personer.

– Vi har sett det förr, vad hatet i Europa kan leda till och vi ska inte tillbaka dit igen. Vi står upp för mänskliga rättigheter i det här landet, och i Europa och världen, vi står upp för allas rätt att vara precis den man är få leva sitt liv trygghet, att få älska vem man vill, att få leva sitt liv som man vill. Och som hbtq-minister i världens första feministiska regering så kommer jag att göra vad jag kan för att fortsätta driva hbtq-kampen framåt, tillsammans i regeringen.

Pride house-invigningen. Fr v: Kristian Ek, Åsa Lindhagen, Johnny Foglander och Paloma Halén Román. Bild: Agneta Sandell