IKFF: ”Det finns inga rätta händer för förintelse”

2019-07-18 | Jenny Rönngren padlock

INRIKES

Regeringens nej till att underteckna det kärnvapenförbud, som den breda och folkliga kampanjen Ican 2017 belönades med Nobels fredspris för, väcker skarp kritik och stor besvikelse. Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) är en av hundratals organisationer över hela världen som hade hoppats att Sverige skulle våga gå före.

RELATERADE ARTIKLAR:

2018-09-26 | Misogyn debatt om kärnvapen döljer osaklig argumentering

2018-06-15 | FN:s kärnvapenkonvention inget hinder för svensk export

2017-12-09 | Fredspristagaren: ”En värld utan kärnvapen är möjlig”

2017-09-22 | Sveriges tvekan solkar glädjen över historiskt kärnvapenavtal

2017-07-11 | Kärnvapen förbjuds – en stor dag i mänsklighetens historia

2017-04-07 | IKFF: Nu skriver vi historia och förbjuder kärnvapen

2016-10-28 | Ett steg närmare en kärnvapenfri värld

2014-12-19 | Setsuko Thurlow: ”Sluta vara beroende av kärnvapen”

2013-01-25 |Vapenbaserad säkerhet är USA:s största export

Fyra av fem (85 procent) vill att Sverige ska skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud, enligt en undersökning som Palmecentret lät genomföra inför regeringsbeslutet. Bland kvinnor i åldern 15–29 år var motsvarande siffra 94 procent.

Trots den starka opinionen, trots att Miljöpartiet är sprunget ur fredsrörelsen, trots att S-kvinnor, SSU och ett stort antal namnkunniga S-politiker gick ut och vädjadeom ratificering blev beslutet att Sverige inte ska underteckna avtalet. I stället eftersträvar regeringen en position som observatör, vilket kan bli aktuellt först när 50 länder ratificerat konventionen. För närvarande har den undertecknats av 70 länder och ratificerats av 23.

Beskedet lämnades av utrikesminister Margot Wallström förra fredagen. Hon framhöll att det saknas stöd i riksdagen för att ratificera konventionen, och att ”konventionstexten innehåller problematiska delar” som bland annat ska handla om avsaknad av en tydlig definition gällande vilka vapen som avses.

Konventionen antogs efter en bred och framgångsrik kampanj av det globala civilsamhället. International campaign to abolish nuclear weapons (Ican) samlar icke-statliga organisationer i 100 länder.

Sverige tillhör de länder som röstade för kärnvapenförbudet. Nu menar Ican:s generalsekreterare Beatrice Fihn att Sverige låtit kärnvapenstaterna bestämma, och kallar det en skandal i en debattartikel i Aftonbladet. De svagheter som Wallström hänvisar till bygger enligt Fihn på en hårt kritiserad statlig utredning och vilseledande tolkningar. Hon konstaterar också att inga förespråkare för konventionen eller företrädare för civilsamhället fick delta i utredningens referensgrupp.

”Försvarsmakten menar i sitt remissvar till den statliga utredningen att kärnvapen indirekt finns med i Sveriges samarbeten. Vad betyder det? Transparensen och insynen lyser med sin frånvaro. Nyligen släppte USA en ny kärnvapendoktrin som tydligare än förut diskuterar användning av kärnvapen. Kommer Sverige ha en roll i ett framtida kärnvapenkrig?” skriver Beatrice Fihn.

En organisation för människor som överlevde atombomberna över Hiroshima och Nagasaki uppvaktade statsminister Stefan Löfven med ett brev som betonar betydelsen av ett svenskt undertecknande. Förintelseöverlevaren Setsuko Thurlow tillhör de som engagerat sig starkt för kärnvapenförbudet och hoppas att den svenska regeringen ska ändra sig.

– Jag är djupt besviken, vi hade räknat med Sverige, säger Thurlow till TT.

Hotet från kärnvapen ökar

Elin Liss är tillförordnad generalsekreterare för IKFF, en av de svenska organisationer som är aktiva i Ican.

– Vi visste att det kunde gå åt båda hållen men hoppades att regeringen skulle visa mod och signera den historiska konventionen. Kärnvapen är skapta för att förinta. De katastrofala humanitära konsekvenserna är i alla lägen oacceptabla. Det är något som borde vara självklart för Sverige att stå upp emot, säger Elin Liss till Feministiskt perspektiv.

Opinionen var starkt positiv till ett undertecknande, ändå fick kärnvapenavtalet en undanskymd roll i valrörelsen. Varför det?

– Utrikespolitik är alltid i skymundan i en valrörelse, inte minst processer och beslut som rör FN. Så det är inte förvånande även om det är en viktig fråga för många och fler behöver veta att hotet från kärnvapen ökar. Våra politiker måste ta det på allvar.

Ett av beslutsunderlagen är en hårt kritiserad utredning. Hur stor roll spelade den?

– Det är klart att den spelade roll. Vi är djupt kritiska att den fick fungera som underlag till beslut på grund av de omfattande brister utredningen har. Den förstår inte kärnvapenkonventionens syfte eller internationell rätt, innehåller flera sakfel, ogrundade slutsatser, brister i källhänvisningar och den argumenterar konsekvent för en sida. Vi träffade utredaren vid flera tillfällen, vår expertis och vårt underlag avspeglas inte i utredningen som en tycker borde vara balanserad genom att olika röster och argument får komma till tals. Förutom oss själva har Röda korset och flera forskare sågat slutsatserna.

– Vidare har det framkommit att utredningens process har varit mycket problematisk. Det är oklarheter kring mejl, all e-post verkar nu vara raderad, allt underlag som finns sparat i ärendet är några papper, varav majoriteten från civilsamhället. Om en tittar på det som finns i ärendet är slutsatsen och argumentationen i utredningen inte förståelig, var är resten? Det är dessutom oklart vilka myndigheter och personer som ingått i en referensgrupp som utredaren haft samt vad som diskuterades. Vi har inte fått svar på dessa frågor och inga dokument eller protokoll finns. Detta är djupt problematiskt och upprörande i sig.

Är sista ordet sagt nu eller finns det öppningar, och i så fall vilka?

– Det sista ordet är absolut inte sagt. Utrikesminister Margot Wallström var tydlig med att frågan ska återbesökas om inte reella framsteg för nedrustning tas på nästa års översynskonferens i icke-spridningsavtalet (NPT). Det är allvar när vi ser en urholkning av internationell rätt, avtal som lämnas och en upptrappad retorik. Kärnvapenhotet är reellt och ökar. Vi måste ändra på det. Det är vårt gemensamma ansvar.

Vad säger beslutet om den feministiska utrikespolitiken och den syn på säkerhet som Sverige sagt sig vilja främja med sin plats i FN:s säkerhetsråd?

– Den feministiska utrikespolitiken har varit otroligt viktig och bidragit till många positiva satsningar. Men detta beslut visar att det finns en gräns för hur mycket feminism det finns plats för. När feminismen kliver in på den traditionella säkerhetspolitikens arena och utmanar den verkliga militaristiska patriarkala makten, exempelvis kärnvapen och vapenexport, tar det stopp, då möter vi motstånd. Här tog det stopp när det verkligen gällde, att juridiskt binda sig att på alla sätt ta avstånd mot kärnvapen.

– Statsminister Stefan Löfven deklarerade en feministisk regering, alltså har Sverige inte bara en feministisk utrikespolitik. Den ska innefatta all politik, inklusive försvarspolitiken. Löfven har ett ansvar att se till att det genomsyrar alla beslut.

IKFF ser beslutet som en vändpunkt i kärnvapenpolitiken. Men har Sverige egentligen varit den humanitära stormakt som det ofta talas om på senare tid?

– Sveriges arbete med kärnvapennedrustning har fått ett uppsving genom utrikesminister Margot Wallström efter att ha varit passiv i ett antal år, vilket skadade förtroendet för Sverige internationellt. Men det finns en förväntan på Sverige, att vår röst ska höras, att vi ska våga gå före. Om vi ser över längre tid har Sveriges nedrustningsröst varit viktig, den har byggts på modiga beslut och vi har alltid i slutändan tagit ställning för nedrustningsavtal och internationell rätt. Detta är första gången vi inte gör det, det är ett allvarligt avbrott.

Vilka blir konsekvenserna av att Sverige inte skriver under på kort respektive lång sikt?

– Beslutet kommer göra många förvånade och besvikna och skada förtroendet i det internationella civilsamhället och bland många stater som tidigare samarbetat med Sverige och som i dag är mycket mer drivande och progressiva på området. Det blir svårare att veta exakt var Sverige står. Då dörren till konventionen inte är stängd får vi se vad konsekvenserna på lång sikt blir.

Hur bedömer du att Sveriges relation till Nato kommer att utvecklas?

– Vi har sett en snabb och nära utveckling till Nato och enskilda Natoländer de senaste åren. Försvarsminister Peter Hultqvist har ingått en rad olika försvarssamarbeten. Vi befarar att militariseringen kommer att fortsätta. Det nära samarbetet är mer problematiskt än någonsin på grund av Trump, dels för att USA har en ny doktrin som sänker tröskeln för kärnvapenanvändning samt att Trump och hans administration inte tror på internationell rätt och diplomati, det är en mycket farlig utveckling. Det är allvarligt att Sveriges militära samarbeten med Natostater prioriteras på bekostnad av vår självständiga röst mot kärnvapen.

– Vad gäller kärnvapenkonventionen finns inga hinder för Sverige att signera vad gäller de militära samarbetena så länge Sverige inte deltar i kärnvapenanvändning, hot om användning eller övning där kärnvapenanvändning planeras. Detta har försvarsminister Hultqvist tydliggjort att vi inte gör. Om Sverige skulle delta i detta vore det en skandal rent ut sagt, det är inget som folket är medvetna om eller stödjer. Ett medlemskap i Nato skulle också innebära en ökad hotbild från kärnvapen för Sverige.

Beslutsprocessen har delvis beskrivits som en konflikt mellan Margot Wallström och Peter Hultqvist, så enkelt är det förstås inte, men personifierar de könsdimensionerna i den här frågan och i så fall hur?

– Nej, så enkelt är det inte. Det är också mycket mer intressant att titta på det på ett strukturellt plan. Det handlar mycket om hur de porträtteras. Wallström tillskrivs egenskaper som naiv och känslostyrd medan Hultqvist tillskrivs egenskaper som rationell och ansvarstagande. Detta återfinns också i utredningen där de som är för konventionen beskrivs som mer emotionella medan motståndarna framställs som mer rationellt argumenterande.

– Vi i civilsamhället, inte minst vi som kvinnoorganisation, möter detta hela tiden. Vår expertis tas inte på allvar i många rum, särskilt på det säkerhetspolitiska området. I grund och botten handlar det om vem som ses som en seriös aktör, vem som inkluderas och vem som ges inflytande. Vem som har makten.

Kampen fortsätter

Emma Rosengren, doktorand i internationella relationer, har analyserat de stereotypa dragen i kärnvapendebatten i relation till debatten på 50-talet, då frågan var om Sverige skulle skaffa kärnvapen eller inte. Argumenteringen då som nu avspeglar föreställningar om genus som utgår från ”det manliga beskyddets logik”, där konservativa familjeideal går igen i försvarspolitiska doktriner.

Elin Liss betonar att kärnvapen är ett hot mot oss alla, mot människans överlevnad:

– Det enda som skyddar oss mot kärnvapen är att de inte existerar, det finns inga rätta händer för förintelse. Vi har folkets stöd i det, men det är också viktigt att fler engagerar sig, kontaktar sina politiker oavsett parti. Det är oacceptabelt att Sverige inte vågar säga absolut nej till kärnvapen. Vår kamp för en kärnvapenfri värld och ett Sverige som vågar stå upp mot makten och ta ställning för internationella rättsliga principer fortsätter.