Trubul te avel e pra mami thaj o pra papo peske šejasa ando Mexiko karing o berš 1917.

Bild: Privat

Min mormorsmor Worza

2019-07-05 | Gunilla Lundgren och Jeanette Olsson padlock

KULTUR/SOMMARFÖLJETONGEN:

Berättelsen om gammelmormor Worza säger att hon träffade min gammelmorfar och gifte sig med honom någonstans i östra Europa i slutet av 1800-talet.

SOMMARFÖLJETONG/Tiggare kan ingen vara

Boken Tiggare kan ingen vara utkom våren 2019 på Dokument press och är resultatet av ett samarbete mellan huvudpersonen Jeanette Olsson och Gunilla Lundgren. Under fem veckor i sommar publicerar Feministiskt perspektiv utdrag från boken i text och bild.

”Historien om mitt folk och min släkt förändras ständigt. Jag ber äldre familjemedlemmar berätta. Var och en av dem bär på sin egen sanning. Jag gör en väv av det jag fått veta genom att skildra fyra kvinnor: min mormorsmor Worza, min mormor Lenka, min mor Pavla och mig själv. I deras berättelser söker jag mina rötter och min livsväg. Mina rötter finns i Ryssland. Där föddes min mormorsmor Worza under andra delen av 1800-talet. Hennes långa resa ut i världen börjar här.”

Del 1: Min mormorsmor Worza

Del 2: Min mormor Lenka

Del 3: Min mamma Pavla

Del 4: Jag, Zanetta

Del 5: Zanetta rymmer

Gammelmormor Worza tillhörde en grupp romer som kallas lovara, gammelmorfar tillhörde kelderasha. Romska grupper bar ofta namn efter sina yrken, de kunde vara till exempel hästhandlare som Worzas familj eller kopparslagare som gammelmorfars. Tryggheten och gemenskapen fanns i den egna gruppen och inom den gifte man sig oftast.

Omkring 1910 tog gammelmormor och gammelmorfar båten till Sydamerika. De hade då en dotter med sig och under båtresan föddes deras andra barn, Lenka, min mormor. Senare fick de två barn till.

I Sydamerika sökte de upp släktingar till min gammelmorfar och levde, reste och arbetade tillsammans med dem i fortsättningen.

Jag har ett trasigt och suddigt foto på min gammelmorfar i Mexiko. Han var en skicklig hantverkare som lagade och tillverkade grytor och kannor av koppar. Det syns att han var mån om sin värdighet. I handen har han en ”hövdingastav” av silver som bara fick bäras av respekterade män. Även västens många knappar var av silver. Det var vanligt att både män och kvinnor bar sina tillgångar synliga utanpå kläderna. Smyckena var deras bank. Silverknappar, breda silverbälten och guldsmycken kunde säljas i vilket land som helst när familjen behövde kontanter.

Jag har ärvt en av silverknapparna och jag har ärvt gammelmormors guldring också. Ursprungligen hade ringen en diamant. Men diamanten lossnade under mormors hårdhänta knådning av en deg. Familjens rikedom hamnade i ett bröd och blev uppäten.