Ninni Carlsson, forskare och representant för #orosanmälan, socialarbetarnas #metoo-upprop.

Bild: GGAADD, Pressbild

Vart tog #metoo vägen i valrörelsen 2018?

2018-09-05 | Ninni Carlsson padlock 2

OPINION

”När politiker från alla partier ville förändring i höstas – och kvinnor i alla partier sa #metoo – fylldes jag av så mycket hopp. Nu finns en möjlighet att arbeta över partigränserna, tänkte jag. Nu finns en chans att nå samförstånd och förändring på riktigt. Jag tänker inte riktigt så längre, skriver Ninni Carlsson som med hjälp av databaser samlat fakta om tystnaden om #metoo i valrörelsen.

Ninni Carlsson forskar om könsrelaterat våld vid institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet

Den senaste mest tillförlitliga befolkningsstudien i Sverige av utsatthet för våld, och hur det berör människors hälsa, genomfördes 2012 av Nationellt centrum för kvinnofrid. Ett slumpmässigt, riksrepresentativt urval kvinnor och män i åldrarna 18-74 år svarade. Resultatet visar att 47 procent av kvinnorna och 15 procent av männen hade utsatts för sexuellt våld efter 18 års ålder, enligt WHO:s definition där sexuella övergrepp och sexuella trakasserier ingår. Före 18 års ålder var förekomsten 54 respektive 20 procent.

Dessa siffror tål att läsas en gång till. Fler än hälften av kvinnorna i Sverige har utsatts när de var barn och knappt hälften som vuxna. En inte helt obetydlig mängd pojkar och män blir också utsatta. Sexuellt våld är alltså ingen liten särfråga. Det är inte heller en ”kvinnofråga”. Våldet är vår gemensamma angelägenhet. Det påverkar våra och våra närmstas liv. Det påverkar vår vardag.

Hösten 2017, när #metoo briserade i Sverige, blev detta synligt för alla som inte redan visste det. Hur kunde då det som var allas samtalsämne, som alla partiledare talade sig varma om, som flera partier hade sina egna skandaler kring, plötsligt dö ut på den politiska agendan? Hur kunde #metoo bli ett icke-ämne i valrörelsen?

För ett par veckor sedan, när semestrarna var slut, vaknade denna fråga hos mig som en irritation, när jag märkte att det som varit stiltje om under sommaren fortsatte vara stiltje. Jag tänkte på hur otroligt naiv jag var i december som trott att sexuellt våld skulle bli den viktigaste valfrågan.

Jag tänkte på stormen kring Uppdrag gransknings program ”#metoo och Fredrik Virtanen” den 30 maj; kring utslaget i Pressens opinionsnämnd (PON), med Pressombudsmannens debattartikel den 25 juni, och den backlash som tog form där #metoo-rörelsen anklagades för hot, hat och mobbaktivism. Jag började undra om tystnaden också är del av en backlash. Inte som samordnad strategi men som en allmänt utbredd reaktion. En trötthet, utmattning? En känsla av att detta laddade, konfliktfyllda ämne står en upp i halsen? En rädsla hos medierna för kritik från PON och andra om de fortsätter driva frågor om sexuellt våld? Eller som en av de kvinnor jag intervjuat konstaterade:

– Vissa saker pratar man inte om och det här är en av de sakerna. Jag har en bekant. Hon har migrän och hon kan säga: ”Jag kunde inte sova i natt. Jag hade sån migrän.” Men det är ingen som skulle säga: ”Jaha, hur är det nu med tankarna på incesten? På våldtäkten? På våldtäkterna?” Och man kan prata om svåra saker. Man kan till och med prata om impotens och alkoholiserade mödrar men alltså, sexuella övergrepp. Där går smärtgränsen.

Jag skrev ett inlägg med en fråga som jag spred i sociala medier: ”Vart tog #metoo vägen i valrörelsen 2018”? På så vis nådde jag slutna grupper med närmare 60 000 medlemmar. Jag bad om spaningar. Hade någon sett något parti nämna #metoo: i tv-debatter, partiledarintervjuer, i dagstidningarnas artiklar? Hur såg det ut i valkompasser och valguider? Hade de sett #metoo i valfrågeundersökningar?

De flesta som kommenterade hade undrat som jag. Varför var politikerna så tysta? Det kom mycket få spaningar, totalt 16 stycken. Sex vardera hade sett Fi och V, och två vardera hade sett S och MP, tala eller skriva om #metoo. En alldeles ovetenskaplig undersökning. Hur står den sig jämfört med fakta?

När jag sökte efter dagspress om #metoo och valet i databasen Mediearkivet/Retriever, var det totalt 17 artiklar i juni till augusti som berörde ämnet i tryckt press och på webben, i rubriker och ingresser. Spaningarna överensstämde alltså. När jag sökte i hela artiklar visade det sig däremot att #metoo nämndes mycket oftare, 631 gånger. Radio och tv hade också 8 inslag som berörde ämnet. Det var intressant.

Varför hade pressen valt att i artiklar som berör #metoo och valet, inte nämna det i sina rubriker och ingresser, som ska säga något väsentligt om innehållet och locka läsaren? Är #metoo inte något väsentligt innehåll i valrörelsens slutspurt för svensk dagspress? Något läsaren kan vara intresserad av?

#Metoo nämndes mycket oftare när jag inte sökte efter valet; knappt 2 100 gånger i rubriker och ingresser under samma period. Jämför det med november och december 2017 – när debatten var som hetast – då #metoo nämndes drygt 14 100 gånger. Inte konstigt att det började kallas ”efter #metoo” i mars. Revolutionen var över. För pressen.

Forskare uttalar sig mycket ogärna om det vi inte vet något om; hellre om det vi själva eller andra forskat om. Vi ägnar ganska mycket tid åt att problematisera samhällsfenomen, att ställa forskningsfrågor. Men vem kan och vill ge svar på frågan vart #metoo tog vägen i valrörelsen? Vem har bäst erfarenhet och kunskap om vad som händer? Frågan är lika viktig för mig som väljare.

För att kunna tala om något måste det finnas någon som frågar – och lyssnar. De jag skulle vilja höra är politiker och journalister. Men kan och vågar journalister tala klarspråk om vad som händer nu på deras arbetsplatser? Finns det dolda agendor? Har ansvariga utgivare och producenter kalla fötter? Får frågan om vad partierna vill göra för att komma tillrätta med sexuellt våld alls ställas i partiledarutfrågningar?

Och undersökningar av väljarnas valfrågor? Vem bestämmer vilka frågor som ställs? Är det dagstidningarna, som beställer dem? Finns över huvudtaget frågor med om #metoo och sexuellt våld? Finns utrymme att ge egna svar eller finns bara fasta svarsalternativ? Som vi frågar får vi svar.

Jag har arbetat mot sexuellt våld sedan 1980-talet och har sett var det är tillåtet och möjligt att tala och var det är otillåtet och omöjligt. Jag trodde inte det skulle ske i min livstid, det som skedde hösten 2017. Trots att våldtäkt, incest och sexuella övergrepp började debatteras i Sverige från 1970-talet. Trots att det då blev möjligt att tänka på och tala om egna erfarenheter, och att arbeta för förändring. Trots att vi fick FN:s konvention för kvinnors rättigheter och kvinnors ställning stärktes. Trots att vi fick kvinnojourer och en bättre sexualbrottslag. Tystnaden har varit för stor.

Det har gått att tala om sexuellt våld i allmänna termer, om löpsedelsrubriker, om andra som vi inte känner. Hur många av oss har talat om det i sin vardag? Om egen erfarenhet? Om de vi känner? På våra arbetsplatser? Med våra vänner? Våra släktingar? I våra kärleksrelationer? Och hur många av oss har talat med våra barn om deras rätt till sina egna kroppar? Trots det myckna talet i offentligheten om sexuellt våld är det fortfarande så tyst och så omfattande. Trots svensk jämställdhetspolitik har vi inte fått stopp på det.

Om journalister och politiker inte talar tillsammans i valrörelsen om hur Sveriges politik ska drivas för att stoppa sexuellt våld – hur mycket vilja och utrymme finns för förändring? Vågar politiker tala om #metoo utan tillåtelse från partitoppens valstrateger? Är gammal ideologisk skåpmat med gamla beprövade frågor det mest säkra kortet i slutspurten? Att satsa på #metoo kanske är som att köpa aktier? Det gäller att inte lägga för mycket risk i portföljen. Tänk om det floppar.

När politiker från alla partier ville förändring i höstas – och kvinnor i alla partier sa #metoo – fylldes jag av så mycket hopp. Nu finns en möjlighet att arbeta över partigränserna, tänkte jag. Nu finns en chans att nå samförstånd och förändring på riktigt. Jag tänker inte riktigt så längre. Jag undrar vad som händer. Vad är det för tystnadsarbete som pågår?

Till er politiker i alla läger. Här är några valaffisher jag skulle vilja se innan vallokalerna stänger på söndag:

Framåt, #metoo! Du ska kunna lita på Sverige, #metoo. Jag vill ha en skola som ger alla barn lika möjligheter – #Metoo! Trygg vård i hela landet – #Metoo! Ingen ska behöva dö i kön – #Metoo!

Jag vill inte att du ska bli fattig för att du blir gammal – #Metoo! Det är allvar nu. #Metoo! NU!