Morgonsolen skiner utanför det lilla kafét på Kungsholmen i Stockholm. Innanför sitter Moa Gammel framåtlutad mot datorn med blicken fokuserad på skärmen. Alldeles bredvid sig har hon en halvt uppdrucken kopp kaffe. Jag som hade tänkt bjuda på fikan blir i stället hänvisad till disken för att köpa något åt mig själv.

– Ta nåt att käka så skickar jag i väg ett mail under tiden, säger hon och ler med blicken kvar på skärmen.

Gammel ska regissera ett radiodrama för P3 Serie, berättar hon när jag kommer tillbaka med min bryggkaffe, och hennes radioteaterföreställning Gertrud ska bli bok.

– Jag har vad man kan kalla för högfungerande damp, skrattar hon. Min hjärna funkar så att om jag kör fast i ett projekt så kan jag fortsätta på det andra. Men det förutsätter ju att jag har folk runtomkring mig som tänker lite mer fyrkantigt och kan driva projekten i mål.

Pusselbiten föll på plats

Moa Gammel är för de flesta mest känd som skådespelare, med sina tjugotre år i branschen på nacken. Hon har spelat huvudroller i filmer som Kärlek de luxe, Tommy och nu senast i tv-serien Jordskott (SVT). Men hon har alltid känt att det har skavt att ”bara” vara skådespelare. Någonting har saknats och efter succén med podden Genier, som 2015 också blev bok (Natur och Kultur), förstod hon vad som fattats henne.

– När jag började driva egna projekt och även tog mod till mig att regissera kände jag att den där sista pusselbiten hamnade på plats. Att få styra över mitt eget liv och få lov att vara initiativtagare, inte bara någon som blir vald, liksom. Men jag älskar fortfarande skådespeleriet och vill göra det också.

Att både podcasten och boken Genier blev så populära tror hon har att göra med ett behov att kvinnor lyfts som självständiga kreatörer, vilka äger sina egna liv. Eftersom genibegreppet länge varit vikt åt män har kvinnor som skapar fått stå tillbaka och blivit förminskade.

– När jag gjorde intervjun med Birgitta Stenberg, som blev hennes sista, förvånades jag när hon bedyrade hur mycket det betydde för henne att få vara med i ett sammanhang där hon kallades geni och stor konstnär. Det hade hon aldrig blivit förut. När hennes bok Kärlek i Europa kom ut, till exempel, skrev recensenterna att hon ”hade könet som checkkonto”. Fruktansvärt! Och Märta Tikkanen som var så hatad i Finland. Hennes barn var tvungna att slåss för henne på skolgården, eftersom folk snackade skit om henne som någon slags hora. Helt vidrigt. I dag är ju både Stenberg och Tikkanen ändå uppburna författare. Men hur de blev behandlade när de kom ut…

Revolutionärt att berätta om kvinnors villkor

Vår tid har till viss del glömt bort hur revolutionärt det har varit, att som kvinna berätta om andra kvinnors levnadsvillkor. Moa Gammel tar Virginia Woolf som exempel på hur förtrycket historiskt även varit verksamt inom kvinnorna själva.

– Woolf lyfte aldrig andra kvinnliga författare i sin tid, när hon var verksam, utan skrev att ”som författare ska du vara androgyn och inte skriva ifrån en kvinnlig erfarenhet”. Det här förminskandet sker ju både runtomkring oss men också internaliserat. Att man som kvinna inte vill bli förknippad med andra kvinnor, utan med män, eftersom det är de som kan ”dubba en” till någon slags genistatus. Medan andra kvinnor inte har mandat att göra samma sak. Därför kändes det så viktigt att göra Genier och kunna ge det epitetet till andra kvinnor, att också ändra ordets betydelse lite grann. När man söker på ”geni” i dag är det inte bara Strindberg eller Einstein som kommer upp, utan också Birgitta Stenberg. Det tycker jag bevisar att man faktiskt kan ändra ett ords betydelse.

Jämställdhet är fortfarande en utopi, menar Gammel. Många skriver under på att det är någonting bra, men engagemanget stannar oftast vid teori. I hennes egen bekantskapskrets är det bara hon själv och en nära vän som tjänar lika mycket som sina partners. Något som också märks i den generella statistiken. Enligt SCB:s senaste jämställdhetsmätning framgick att kvinnor i Sverige i genomsnitt tjänar 87 procent av männens lön. Men det börjar och slutar inte med lönen, poängterar Gammel. Det handlar precis lika mycket om vem som måste stanna hemma med sjukt barn och vem som i slutändan blir fattigpensionär.

”Dela på föräldraansvaret rakt av”

– Jag tycker det är helt galet att vi fortfarande inte har en individualiserad föräldraförsäkring, det är ju liksom bara att dela rakt av. I princip alla mina kvinnliga kompisars män har plötsligt fått väldigt fullt upp på jobbet när barnet kommit. Precis just då! ”Typiskt att det hände just nu”, liksom. Min man hade verkligen haft alla chanser i världen att smita undan när vårt barn kom, han hade precis startat sitt egna företag då. Men vi har delat rakt av och det har varit räddningen för att jag ska kunna driva mina projekt som jag vill, men också för vår relation. Jag tror att det är väldigt många relationer som tar slut för att det blir så ojämställt när barnet kommer. Det är viktigt att komma ihåg att ens förhållande blir bättre av att vara jämställt.

När #metoo-uppropen i höstas började dominera det offentliga samtalet var det skådespelarnas #tystnadtagning som satte tonen. Jag själv är en av undertecknarna och Moa Gammel en av initiativtagarna, som både varit med och jobbat med manifestet i Svenska dagbladet och med den efterkommande mediastrategin. Hon var också med och tog fram siffror på hur offentliga medel fördelats mellan manliga och kvinnliga upphovsmän. Inte mindre än 500 miljoner kronor mer i stöd har tilldelats män på kvinnors bekostnad.

Svenska filminstitutets (SFI) vd Anna Serner har på grund av den rådande ojämställdheten ställt krav på att filmproduktionerna ska kunna visa prov på förändring innan år 2020. Om inte fler kvinnor finns representerade framför och bakom kameran kommer hela marknadsstödet enbart vikas åt kvinnor det året. Moa Gammel välkomnar beskedet, men betonar att när man ser över jämställdhetsstatistik räcker det inte att bara räkna skallar.

– Man måste också räkna ut hur mycket pengar varje projekt har fått. En kvinnlig dokumentärfilmare kan ju få 200 000 kronor från SFI samtidigt som en manlig stjärnregissör får 30 miljoner. Det går liksom inte att jämföra de två. Det här måste SFI bli bättre på att kartlägga och producenterna måste bättre förstå det här. De måste våga satsa på kvinnor inom den kommersiella sfären.

Kvinnor måste börja våga

Samtidigt är det viktigt att kvinnliga kreatörer blir bättre på att ta för sig. Det är alltför vanligt att kvinnor som skapar inte vågar hoppa på kommersiella projekt, menar Gammel.

– Det går åt två håll. Branschen måste bli mycket bättre än vad den är i dag på att redovisa siffror, vara mycket mer transparenta och bli medveten om sin egen del. Om man bara tackar ja till manliga regissörer behöver man rannsaka varför. Samtidigt känner jag producenter som försöker få kvinnliga regissörer att göra stora kommersiella filmer, vilket ibland kan vara svårt. Det är lätt att bli rädd för att misslyckas eftersom det ju verkligen märks med ett kommersiellt projekt. Men vi måste börja våga, precis som killarna som skriver pitchar på en post-it lapp.

Något som diskuterats och ibland delat den feministiska opinionen har varit uthängningarna av kända män som beskyllts för övergrepp. Moa Gammel tillhör de som är tveksamma till om det är rätt väg att gå. För att skapa verklig förändring krävs att alla i samhället börjar jobba med sig själva och med strukturerna, anser hon. När enstaka män pekas ut riskerar fokuset i stället att hamna på några få och inte på systemet som förtrycker.

– Jag vill börja med att säga att jag tycker kvinnorna som namngett varit enormt modiga. Men man kan liksom inte begära att en person ska bli utesluten ur samhället i all evighet. Däremot önskar man ju att de här människorna som blivit anklagade själva kan gå ut och erkänna vad de gjort. Det har vi sett i #tystnadtagning till exempel, att män har läst vittnesmål, känt igen sig och faktiskt börjat reflektera. Den förändringen uppnår vi nog inte om man avslöjar vilka personerna är eller om man kräver att de aldrig mer ska få ett jobb.

Men vad säger du om de män som begått övergrepp och ändå hålls om ryggen?

– Jag tycker inte man kan titta på privata relationer, däremot ska man titta på arbetsgivare och makten runt de här personerna. Hur har de behandlat vetskapen om oegentligheter och har de ingripit? Det här är inte en individfråga, det handlar om strukturerna runt individen. Det är en jätteviktig skillnad. För så fort man pekar ut någon som ett monster, då kan alla andra andas ut. ”Vad skönt, jag är inte det monstret, jag behöver inte ta tag i mig själv, jag behöver inte förändras”. Men när man pratar om hela strukturen, sitt eget ansvar och även ansvaret vi kvinnor har haft i upprätthållandet av tystnadskulturen, då kan förändringen starta på riktigt.

Två av de mest kända uthängningarna var av en folkkär programledare som hållits om ryggen då han varit ”kassako” och en upphöjd journalist som anklagats för övergrepp. Tycker du det var rätt eller fel att namnge dem?

– Alltså jag tycker att… jag tycker det är en väldigt svår fråga, men det blev för stort fokus på individerna och inte på systemet. Det är samma sak med Akademien. Nu ska man bara titta på vissa personer inom Akademien och så ska de kölhalas, i stället för att organisationen runt de här männen borde ha sparkat dem, borde ha sett till att de på allvar tagit ansvar för sina handlingar och erkänt sin skuld.

Samtidigt som Akademien vilar på stadgar från 1786 som säger att ledamöter ska sitta på livstid. Och nu går kungen in och ändrar dem så folk kan gå ur. Han är ju deras ”högste beskyddare”...

– Ja och det är ju helt galet. Där borde man ju för länge sedan gjort om organisationsstrukturen, gått in och rensat mycket, mycket tidigare. Det är som Kerstin Ekman säger nu: ”Jag har redan utträtt, det är inte ni som ska godkänna om jag får utträda eller inte”. Hela deras organisation bygger ju på maktmissbruk. Transparens är jätteviktigt i alla sfärer, vi måste ha mycket mer av den varan i alla organisationer. Metoo-uppropen blev ju så stora för att samhället inte är tillräckligt transparent.

På frågan vad som är nästa steg för att uppnå verklig jämställdhet svarar Moa Gammel:

– Att förstå att allt hänger ihop och jobba utefter den insikten. Redovisa löner offentligt, individualisera föräldraförsäkringen, fördela resurser till kvinnojourer, få bukt med rättsväsendet och skydda offren från förövarna. Vi måste få till en förändring på precis alla plan. Det är därför det här är så svårt.

Tiden rinner ifrån oss och Moa Gammel måste rusa vidare till nästa möte. Hon packar ned sin dator, plockar fram de sladdlösa hörlurarna och tar på sig sina solglasögon. Det varma leendet letar sig fram, som det gjort många gånger under vårt samtal.

– Politikerna måste bli bättre på att fånga upp alla olika perspektiv. Lite som Alice Bah Kuhnke har gjort med ”Tystnad tagning”. Alla ministrar borde samarbeta med sina respektive upprop, säger hon avslutningsvis och kliver ut på den soligt upplysta trottoaren.