Missnöjet mot Daniel Ortega, som även var president under 1980-talets sandinistrevolution, har under elva års auktoritärt styre gradvis ökat och nu exploderat i en massprotest som kräver hans avgång.

”Mördare!”, ”Avgå!”, ”Vi vill ha rättvisa!”, skriker en flock mödrar och andra anhöriga till de unga som har dött som en konsekvens av det våld som deras protester har mötts med. De har samlats utanför allmänna åklagarens kontor i huvudstaden i Managua med slagord och banderoller. Demonstranterna, som kallar sig Movimiento de madres de abril (Aprilmödrarnas rörelse), kräver att de ansvariga för morden på de unga ställs inför rätta.

En av dem är Francys Valdivia, syster till en av de döda. Hon har för andra gången rest från Esteli, en stad i norra Nicaragua, för att kräva att myndigheten lämnar ut detaljer om vad som hände dagen då brodern sköts ihjäl, liksom en kopia av resultatet av den rättsmedicinska undersökningen.

– De ska enligt lagen lämna ut informationen och jag överklagar till sista instans för att få den, försäkrar Valdivia, som är nyutbildad advokat.

Den ödesdigra dagen den 20 april hade brodern, 24-åriga studenten Franco Valdivia, bett familjen om tillstånd att delta i protesterna. Det var under en av dess första, våldsamma dagar. Under konfrontationen mellan de unga och regeringsstyrkorna – kravallpolis och paramilitära disciplinerade sandinister – sköts han och en annan ung man ihjäl framför stadskontoret i Esteli. Enligt vittnesmål var prickskyttar på plats.

– Jag ger inte upp förrän de ansvariga för min brors död har ställts inför rätta, försäkrar Francys Valdivia som är säker på att brodern blev ”fegt och kallblodigt” mördad.

Francys Valdivia. Bild: Erika Brenner

Uppvaknande

Helena González, en annan av deltagarna i ”Aprilmödrarnas” demonstration, säger:

– Det som mödrar och andra anhöriga upplever är otroligt smärtsamt och det är mitt ansvar att vara på plats och stödja dem och studenterna, som dagligen kämpar emot regeringsstyrkorna, förklarar den 27-åriga nyutbildade arkitekten.

Hon försöker, liksom tusentals andra nicaraguaner, ”hjälpa till där hon kan”: Hon är i konstant kontakt med studenterna, deltar i demonstrationerna, uttalar sig till medier och arrangerar kulturella aktiviteter. Andra hjälper med mat, vatten och medicin samt första hjälpen-insatser till skadade aktivister.

– 60 döda har gjort att vi har vaknat ur dvalan och börjat kräva ett nytt Nicaragua, säger González.

Helena González (nedre bilden) stödjer Aprilmödrarna i deras manifestationer. Bild: Erika Brenner

Gradvis utveckling

Men så har de inte alltid varit, tvärtemot har Daniel Ortega sedan han, efter revolutionen på 1980-talet, åter kom till makten i 2007 hört till Latinamerikas mest populära presidenter.

Sauting Onsang, universitetsstuderande och aktivist från protesternas början, vittnar:

– Under de första åren utvecklade Ortega landet i en rasande fart. Vi fick vägar, hus, teknologi, han hjälpte de fattiga.

– Polisen fungerade bra, vi var Centralamerikas säkraste land och turisterna strömmade hit. Ortega ville ändra allting, det kan inte förnekas, fortsätter han.

– Men systemet ändrade honom. Ortega talar om imperialismen och oligarkin som roten till det onda – men nu är han själv en multimiljonär som stjäl av folket, anser den unga aktivisten.

Det var en gradvis utveckling. För att vinna presidentvalet införde Ortega, i en flirt med den katolska kyrkan, totalförbud mot abort – och fick kvinnorättsorganisationerna till fiender. Dessa och andra organisationer från det civila samhället fick allt mindre manöverutrymme och deras protester blev ofta nedslagna.

Efteråt har Ortega infört lagändringar och andra mekanismer för att kunna befästa sin makt som i dag är nästan total: Han sitter på den verkställande och lagstiftande makten, han styr domstolarna och valprocesserna, han kontrollerar polisen och medierna. Allt undantaget militären, som fortfarande är autonom.

Hans styre anses vara korrupt och enorma summor pengar utifrån – speciellt oljepengar från Venezuela som har mottagits som lån – har gått till hans och familjens evigt växande ekonomiska och politiska imperium.

För två år sedan tillsatte han sin egen hustru, Rosario Murillo, som vicepresident. Men internt har det sandinistiska partiet sakta men säkert förlorat sin partiorganisation; speciellt Murillo sätter munkorg på de olydiga som förlorar jobb, positioner och anseende om de inte följer hennes vilja.

– Vi blev gradvis nedtystade men till sist fick vi nog, sammanfattar Sauting Onsang.

Sauting Onsang. Bild: Erika Brenner

19 april

De sista dropparna kom i april. Studenter gick ut på gatan och kritiserade regeringens hantering av en våldsam skogsbrand i ett naturreservat. Men de unga blev hårt nedslagna av kravallpolis och de paramilitära.

Bara en vecka senare kungjordes en reform av pensionslagen som bland annat innebar lägre pensioner. Pensionärer gick ut på gatorna i protest, men också de blev angripna av de paramilitära styrkorna. En äldre, sjuk man skadades.

Då såg studenterna rött och bara några timmar senare var tusentals på gatorna i huvudstaden Managua. Men ännu en gång blev de angripna av regeringsstyrkorna. Många skadades, även en känd feminist, samt många journalister, som också fick sina kameror konfiskerade. Fyra obundna tv-stationer blockerades.

Nästa dag belägrade studenterna flera universitet och därifrån har de sedan dess försvarat sig mot regeringsstyrkorna.

Det var den 19 april, datumet som har gett namn till hela proteströrelsen.

Express-mobilisering

Istället för att lugna ner både sina egna styrkor och studenterna, kallade vicepresident Rosario Murillo de senare ”blodtörstiga” och ”hatfyllda vampyrer”.

Det spädde på protesterna som därefter spred sig blixtsnabbt över hela landet, genom Instagram, Facebook och Twitter, under hashtaggar som #SosInss och #SOSNicaragua.

Dagliga sammandrabbningar mellan studenter och regeringsstyrkor följde och kaos rådde i hela landet: Vägar blockerades, marknader och butiker plundrades, regeringens symboler och institutioner blev nedbrända.

Saldot efter fem dagars våldsamma protester var 30 döda, främst studenter och andra civila, samt två poliser och en journalist. Minst 100 studerande var försvunna eller arresterade. Senare började de dyka upp – på bårhusen.

Och så gick folk i hundratusental ut på gatorna protest, i aldrig tidigare sedda massiva demonstrationer, och utan stöd av partier eller organisationer, det var unga och gamla, rika och fattiga. Och på gatorna har folket varit sedan dess.

Helena González kommenterar:

– Ingen hade förväntat sig detta, det var en express-mobilisering.

Och missnöjet växer för varje person som dödas, för varje övergrepp som begås. Nu är slagordet ”Avgå!” det som hörs på gatorna.

Bild: Erika Brenner

Sandinister tar avstånd

De orden kommer också från historiskt lojala sandinister. En av dem är ”Rebeca Ríos”, som önskar vara anonym. Hon är född in i en sandinistisk familj och har hela sitt liv sympatiserat med partiet och också med Daniel Ortega.

Rebeca Ríos, som är statsanställd, vittnar:

– Jag hör till de mest erfarna på min avdelning men blir inte befordrad för att jag vägrar delta i korruptionen, säger hon utan att vilja gå in på hur den föregår.

Men annars lyder hon. På veckosluten inkallas hon till speciella ”träningar” och inför sandinistmanifestationerna, som alla statsanställda är tvungna att delta i, får hon och kollegerna ”rekommendationer” om hur de ska uppföra sig:

– Regeringens demonstrationer handlar med tiden bara om att ”visa muskler”; det finns ingen glädje eller spontanitet, anser ”Rebeca Ríos”.

I dag tar hon totalt avstånd från Ortega, liksom många andra sandinister. Enligt en färsk enkätundersökning vill 63 procent av befolkningen att Ortega avgår; 30 procent av dem som deltog i enkäten definierade sig som sandinister.

”Vi är den nya revolutionen” Bild: Erika Brenner

Fastlåst dialog

Den 16 maj inleddes en nationell dialog med katolska kyrkan som mäklare och med regering, affärsliv, akademiker och civilsamhälle, inklusive de unga, vid förhandlingsbordet. Innan president Daniel Ortega hunnit ta ordet, grep en ung student mikrofonen och skrek rakt upp i presidentens ansikte:

– Sluta döda! Detta är inte en dialog men en förhandling om hur du avgår!

En likaså modig, ung kvinna och aktivist supplerade med att läsa upp namnen på alla de döda.

Presidentens svarade med att ge de unga skulden för våld, död och ekonomisk kollaps. Det anslås att protesterna hittills har kostat landet minst 200 miljoner dollar och att Nicaragua, som förutspåddes bli en av de snabbast växande ekonomierna i Latinamerika i år, kommer att få noll eller liten tillväxt.

Två dagar senare fortsatte förhandlingarna. Nu var också ”Aprilmödrarna” på plats, liksom den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. Men förhandlingarna föregick inom lyckta dörrar, med hemlig agenda och deltagarlista. Presidentparet höll sig borta.

– Allt är sekretessbelagt och nepotistiskt. Det är en fars – regeringen leker med oss, utbrister Helena González.

Generationsuppgörelse

De unga uttrycker att de vill sopa rent och börja från början. Eller som studenten Sauting Onsang säger:

– Det handlar inte bara om Ortega men om många års auktoritärt styre.

Enligt experter handlar det om ett uppgör med ett gammal styringssätt, en caudillo-kultur som har härskat sedan kolonitiden. Ledarna skapar inte samhällen som är legitima för hela befolkningen, dessa blir allt mer auktoritära vilket till sist leder till kollaps. Vilket är det som Nicaragua upplever dessa dagar.

Det handlar också om en generationsuppgörelse – de unga vill se nya ledare. Men de unga är rädda för att bli manipulerade av det garvade gardet:

– Många försöker ge råd till de unga men vid – och under – förhandlingsbordet finns starka politiska och ekonomiska intressen. Vi måste vara på vakt och hjälpa de unga så mycket som möjligt, anser Helena González.

Hon ska vidare till en annan demonstration och täcker till sitt ansikte:

– Vi som stöttar mödrar eller studenter blir hotade och intimiderade, förklarar hon.

– Men det enda vi kan göra är att hjälpa varandra och kämpa för rättvisa. Vi måste fortsätta drömma om ett land där vi unga kan gå ut på gatorna utan risk för att bli dödade.