”Nu vill jag göra något annat”

2018-02-05 | Jenny Rönngren padlock

INRIKES

Rossana Dinamarca har bestämt sig. Hon vill göra något annat nu – eller snarare efter valet. Fram till dess är hon riksdagsledamot, men någon ytterlig mandatperiod blir det inte. Det är hennes besked till valberedningen inför Vänsterpartiets kongress i helgen.

Det var via sociala medier som Rossana Dinamarca, riksdagsledamot och feministisk talesperson för Vänsterpartiet (V) på söndagen gav sitt besked:

Jag har gått och dragit på ett beslut ganska länge nu, bestämt mig, övertalats och ändrat mig, bestämt mig igen och så vidare.
Det är nu mindre än en vecka kvar till Vänsterpartiets kongress och en månad kvar till när våra riksdagslistor ska fastställas.

Nu har jag definitivt bestämt mig. Jag vill göra andra saker nu.

Jag älskar politiken, och har gjort det ända sen jag blev aktiv som nioåring. Jag är också oerhört stolt över det jag har åstadkommit och det förtroendet jag burit från människor långt utanför partiet. Därför har det varit ett svårt och tufft beslut som mognat över tid. Exakt vad jag vill och kommer göra vet jag inte idag, men jag hoppas att jag fortfarande ska kunna göra skillnad.

Jag kommer dock – om någon tvekade – alltid fortsätta kämpa för en rättvis och feministisk värld.

Svårt beslut

Beskedet innebär att Dinamarca tackar nej till att sitta i den nya partistyrelsen efter kongressen, vilket hon var erbjuden och övervägde fram till på söndagen. Hon avstår också från att kandidera till riksdagen i höstens val. Avgörande för tidpunkten för detta beslut var att valberedningen ska hinna göra ett förslag som håller.

– Jag har hela tiden tänkt att jag måste bestämma mig innan kongressen, innan vi sätter vallistorna. Det var ett svårt beslut. Jag har suttit i riksdagen 16 år och den yttersta ledningen i tolv år. Det är en lång tid, säger Rossana Dinamarca.

Fram till valet sitter hon kvar i riksdagen och kommer att vara engagerad i valrörelsen. Vad hon ska göra sedan är än så länge en helt öppen fråga:

– Ingen aning, vi får se, det blir säkert något kul.

Som en av Feministiskt perspektivs inrikespolitiska krönikörer har Rossana Dinamarca mött uppskattning. Förra året skrev hon en av tidningens mest lästa texter. Att livet efter partipolitiken skulle kunna ha med skrivande att göra är inte helt osannolikt.

– Jag är ju journalist i grunden, och det har varit roligt med mitt uppdrag; möjligheten att skriva mycket, tal och artiklar. Skulle jag få möjlighet att skriva är det inget jag skulle tacka nej till.

Under hela sitt politiska liv har Rossana Dinamarca varit utsatt för sexistiska och rasistiska trakasserier och hot. Genom att anmäla och gå vidare juridiskt har hon även bidragit till att bryta straffriheten för brott avsedda att tysta.

Samtidigt betonar hon att varken hatet eller den interna kritik hon riktat mot sin partiledning, senast i en intervju i Svenska dagbladet, har påverkat hennes ställningstagande.

– Jag har varit utsatt ganska mycket när det gäller hot och hat, och har varit tydlig från början med att det är inte andra som får mig att backa ner, det gör jag när jag själv vill och nu vill jag göra något annat.

Inget partibyte

Likväl står hon fast vid att det ska gå att ha tuffa diskussioner inom ett parti, och understryker igen att det inte finns något politiskt skäl till att hon nu lämnar riksdagen och partiets ledning.

– Jag har aldrig haft en egen politisk agenda som jag drivit på eller varit i opposition utanför, utan stått upp för partiet i alla lägen. Jag har också lyft saker som Vänsterpartiet behöver bli bättre på, för det gör att partiet växer. Men jag skulle inte välja något annat parti.

Förbättringspotentialen som Rossana Dinamarca pekat på handlar bland annat om hur den feministiska ideologin ska omsättas i praktik, och i samband med #metoo-kampanjen har hon varit tydlig med sitt stöd till medlemmar som vågat berätta. Det är en fråga som hon är angelägen om att partiet inte ska släppa.

– Det finns en enorm förväntan att #metoo ska få politiska konsekvenser och Vänsterpartiet är det parti som kan möta de förväntningarna. Det finns inte så mycket vilja hos andra partier att gå så långt som behövs för att bryta ordningen, där kvinnor förväntas ta hand om hem och barn, och konsekverna det får i vårt arbete och för våra löner. Vi spelar en extremt viktig roll i det här.