Daniel Kaluuya spelar fotografen Chris i den antirasistiska skräckfilmen Get out

Rasismens mikroaggressioner som skräck och skratt

2017-05-26 | Felicia Mulinari padlock

KULTUR

”Skräckkomedin Get out är ovanlig i sin antirasistiska ambition. Den försöker inte förklara rasismen för vita, utan vänder sig till oss som har upplevt den, genom att intensivt varva igenkänningshumor med igenkänningsskräck.” Felicia Mulinari har sett Get out och är på samma gång rädd, sorgsen och lycklig.

Skräckkomedin Get Out är skriven och regisserad av Jordan Peele. Musiken i filmen har komponerats av Michael Abels.

The sunken place. Det är det tillståndet som de svarta människorna hamnar i, vars kroppar stjäls och konsumeras av den rasistiska sekten i filmen Get Out. The sunken place är en plats utan handlingsutrymme, språk eller subjektskap. Du ser hur en vit person tar över din kropp, hur den agerar genom dig, men du kan inte kämpa emot. Du sjunker i en oändlig rymd av passivitet. Men du försvinner eller dör inte. Det är ett ständigt sjunkande, en evig påminnelse om att du inte kan göra motstånd.

Där ingen kan höra dig skrika

Filmen börjar i ett ”postrasialt” tillstånd. Fotografen Chris (Daniel Kaluuya) ska träffa sin vita flickvän Rose (Allison Williams) föräldrar för första gången. Han är svart. Han frågar om hon inte ska berätta det för dem innan de träffas. Hon skrattar bort hans fråga, hennes föräldrar är inte rasister, hennes pappa hade röstat på Obama om han kunde. Hennes privilegierade naivitet är en av många mikroaggressioner i filmen som så tydligt kopplar vardagsrasism till våld. Vi skrattar åt dumheten i de exotiserande rasistiska kommentarerna som Chris behöver möta när han träffar familjen. Ännu har det sekteristiska våldet inte avslöjat sig. Men skräckens undertoner gör att att skrattet är befriande sorgligt. Vi vet att den enkla dumheten som trevligt hävdar att Chris har en bra fysik för att han är svart också hänger samman med det rasistiska våld som han snart ska utsättas för.

Hos Roses föräldrar infinner sig snabbt en känsla av att något är fel. De enda svarta människorna Chris ser är tjänare. När han försöker skapa gemenskap med någon av dem blir han förvirrad, det är som att de kommer från en annan tid, ”before the movement” förklarar han för sin kompis. Familjen kommenterar ständigt att han är svart, även om det till en början är med exotismens vänlighet. Genom hypnos försätter familjen Chris i the sunken place, och när han är borta på en promenad auktioneras han kropp ut i den vita sekten, i något som bildmässigt påminner oss om de faktiska slavauktionerna. När han slutligen tillfångatas väntar den kroppsliga operationen, som skall placera en vit blind man i hans kropp, så att den blinda vita kan utnyttja hans fotografiska blick.

En plats utan handlingsutrymme

Det finns många teoretiska och politiska paralleller man kan dra efter att ha sett Get out, den fångar hur rasismen fungerar genom kommersialism, appropriering, ägande, makt, och inte minst vetenskap, med sci-fi-element som påminner om Johannes Anyurus mardrömmar. Men framförallt fastnar jag för bilden av the sunken place. The sunken place förklarar vad det innebär att bli fråntagen sin agens utan att reproducera detta fråntagande. Den pekar på en tid när svarta hade ännu mindre handlingsutrymme, och visar vad vi riskerar att gå tillbaka till. Men trots att själarna är instängda i vita kroppar – tvingade till Onkel Tom-positioner, finns det ögonblick av motstånd och solidaritet. Även när man har förlorat allt och inte orkar kämpa för sig själv kan man överskrida och kämpa för någon annan, vilket beskrivs vackert i en av slutscenerna när en svart man för en kort stund vaknar ur det nedsjunkna tillståndet i en solidaritetshandling.

Men the sunken place pekar inte bara på slaveriet utan också på den vardagliga nutida rasismen. Förra veckan föreläste kulturteoretikern Sara Ahmed i Stockholm, kanske mest känd för uttrycket killjoy som så träffande fångar vad det innebär att leva ett vardagsliv bestående av tusentals mikroaggressioner utan att vara tillåten att säga emot. Eftersom rasism och sexism bara ses som våldsamt när personen menar att vara våldsam så förväntas offren acceptera välmenande ”skämt”, ”komplimanger” eller rent av sexuella övergrepp, och gärna helst legitimera det med godkännande blickar.

Att vara en glädjedödare är att synliggöra våldet i rummet, med kostnaden att man förstör den goda stämningen. Men vi har inte alltid ork att vara glädjedödare och framförallt har vi inte ork att vara det ensamma. Jag känner igen mig i Chris, som sväljer föräldrarnas rasism på grund av sin kärlek till sin vita flickvän. Att erkänna att han blir skadad skulle vara att skada henne – det är ju det man lär sig, att det är värre att kalla någon rasist än att bli utsatt för rasism – och därför tar han emot deras blickar och fördomar, leendes och överseendes. The sunken place är det tillstånd i vilket man förskjuter vikten av sin egen subjektivitet, och sjunker i tystnaden och passiviteten. Redan där går något sönder i honom. Redan där går något sönder i mig.

Skräckkomedin Get out är ovanlig i sin antirasistiska ambition. Den försöker inte förklara rasismen för vita, utan vänder sig till oss som har upplevt den, genom att intensivt varva igenkänningshumor med igenkänningsskräck. Vi som är otrygga i vackra vita naturområden, för att vi vet att fågelkvittret ändå aldrig kan överrösta de tusentals frågorna. ”Var kommer du ifrån? Kan du säga något på ditt språk?...” Ett leende. ”Känner du den här personen? Jag tycker ju inte om de andra, men du är ju som en av oss.” En kropp som spänner sig. Ännu ett leende. ”Jag röstar ju inte på Sverigedemokraterna men...” En mun som inte kan öppna sig, som bara fortsätter att le.

Skoningslös om rasismen

Spoilervarning: slutet avslöjas i det följande.

Det finns inte en enda god vit person i filmen, som mot slutet förvandlas till en härlig hämndaktion à la Kill Bill. Rose, som representerar den vita femininiteten, kan ses som en bearbetning av den besvikelse som finns i USA på alla de vita kvinnor som röstade på Donald Trump. Den flickighet som feminismen på senare tid så ofta vill hylla dekonstrueras i filmen till en vit maktposition, och snart förstår vi att Rose är mer inblandad i våldet än vad vi någonsin hade kunnat tro. Hon som är så mjuk. Hon som är den moderna kvinnan. Get out skiljer sig från i princip alla filmer jag har sett, genom att inte ha någon vit humanistisk skådespelare som får representera ”inte alla vita”, och därmed kan vi som tittar bibehålla den strukturella förståelsen av rasismen.

Get out gör mig på samma gång skräckslagen, sorgsen och glad. Rädd, för att jag vet att det här, till skillnad från i andra skräckfilmer, inte är magi utan verklighet. Sorgsen för att kärleken inte alltid korsar gränser. Och glad för att den inte slutar i depressiviteten, utan i motstånden, och ger oss hopp om att vi kan sluta sväva i den svarta tysta rymden av passivitet och underordning. Vi kan bli människor som säger emot och kämpar. På många sätt är den något så ovanligt som en skoningslös antirasistisk film i Hollywood-format, med allt det från den amerikanska filmindustrin som man ändå älskar, den musikaliska uppbyggnaden, de små referenserna till andra skräckfilmer, en comic relief-kompis som ger oss möjlighet att andas.

Den har av antirasister i USA kritiserats för sitt slut, där Chris svarta vän räddar honom i en polisbil. Själva fantasin om att två svarta människor skulle kunna fly i en polisbil är självklart skrattretande och långt från filmens egna analys. Men jag är ändå glad över att de flyr, att det finns öppningar för att överleva och kämpa, deras motstånd lyfter mig, gör mig till ett starkare subjekt, som kanske vågar säga ifrån hårdare nästa gång någon tar på mitt hår eller ber mig säg berätta om min kultur.