En av frågorna som Johannes Anyuru ställer i sin nya roman vill Felicia Mulinari inte acceptera.

Anyurus frågor gör mig sömnlös

2017-03-20 | Felicia Mulinari padlock 1

KULTUR

”Vem kommer vi att vara om fascismen kommer? Frågan är naiv och desperat, för att vi på något sätt anar att fascismen redan är här.” Felicia Mulinari vaknar trött efter att ha läst Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar – en akut roman, som beskriver den mardröm som är Europa.


De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Författare: Johannes Anyuru

Förlag: Norstedts (2017)


Anyuru är född 1979 och debuterade 2003 med den hyllade diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Hans senaste diktsamling, Städerna inuti Hall, nominerades till Augustpriset 2009.

Jag läser ut De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och kan inte sova på hela natten. Några dagar innan har beslutet om slöjor på arbetsplatser kommit. En gammal vän från en annan tid skriver på Facebook att det inte är någon stor grej att förbjuda religiösa symboler. Det rationella språket häcklar mig. Vi vet alla att det inte är symboler som förbjuds, utan kroppar. Blattekroppar, muslimska kroppar, kvinnokroppar.

Jag har lämnat boken på det dammiga golvet bredvid min säng, men bilderna av det rasistiska våldet lämnar inte mig, för jag vet att det inte är några bilder. Under nattens småtimmar blir jag medveten om dörren, tycker mig höra den öppna sig. Under nattens småtimmar blir jag medveten om att jag har syskonbarn, om att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Det gör mig rädd. Att vi har så mycket att förlora.


En roman som utgår ifrån ett om

Har orden ”om inte” något modus? I så fall är De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skriven i detta modus. Det är samma ”om inte” som alla blattar har frågat sig. Vilka hade vi varit om det inte var oss dom hatade? Men kanske mest ett desperat och naivt ”om”.

Vem kommer vi att vara om fascismen kommer?

Frågan är naiv och desperat, för att vi på något sätt anar att fascismen redan är här.

En kvinna som tror att hon är från framtiden berättar om en tid som känns skrämmande nära. En tid när svenska medborgare måste skriva på ett medborgarkontakt. Ett kontrakt med ”svenska värderingar” där det står att Sverige är ett land utan rasism, att människor har rätt att häckla muslimer. Den som inte skriver på blir Sverigefiende och hamnar i Kaningården, den utslitna platsen i Göteborg som var en förort men som utrymdes för att göra plats för flyktingläger, som senare blev koncentrationsläger, där flyktingar och Sverigefiender hamnar.


Bilder av det rasistiska våldet

Sedan följer en lång berättelse om rasistiskt våld. Det är bilder jag redan har sett. Muslimska kroppar som torteras, häcklas, mördas. I både tiden som skall komma och i dag. Det är fruktansvärt, men ibland fyller det också mig med en meningslöshet. Varför måste jag läsa om det jag redan vet. Det som redan skrämmer mig. Det som redan ger mig mardrömmar. Varför all denna hopplöshet och paralysering, mer av den uppgivenhet som redan har tagit över min kropp, som jag varje morgon försöker skaka av. Försöker hoppas.

Ännu fler bilder i mitt huvud där blattar är kroppar som torteras, där blattar är symbolen för våldet i samhället. För människor som inte redan är rädda är det säkert en bok som övertygar, som manar till handling. Men för mig, som precis som karaktärerna i boken, har fått rädslan i arv, blir det ibland bara ännu en mardröm. Ännu en medvetenhet om min egen omänsklighet.


Dikter gömda i bildlig prosa

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är framförallt skriven genom det bildliga, nästan filmiska berättandet. Men i de sanningar om människor som skrivs fram, på en rad här och där, finns Johannes Anyurus enorma poesi, välgömd och vacker. ”Blev vi fåglar. Varför den bilden. En fruktansvärd frihet, bara, i att aldrig ha varit efterlängtade. ”... ”Jag skriver till det hos dig som vi förlorade hos oss själva.” De där poetiska raderna lyckas på samma gång skriva fram våldet som mänskligheten. I de där stilla, sammanfattande sanningarna om vad en människa är finns det något slags hopp, en möjlighet till rörelse.

Jag läser ut De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och kan inte sova på hela natten. Kvinnor skall kunna avskedas för att de har slöjor på sina arbetsplatser. En människa från länge sen flimrar förbi, tycker inte det är problematiskt. Det svåraste med våldet är att det aldrig drabbar alla. Vi pratar om fascismen och säger: ”De kommer döda oss alla”, men det är inte sant. Också mardrömmen, koncentrationslägret, har vakter och chefer, som är någons gamla handbollstränare, som pratar om hur snön gör det svårt att ta sig fram med bilen. Som skrattar medan de tar någons liv, inte för själva akten, inte det galna skrattet, utan det banala, på grund av en rolig meme på internet.


Den internaliserade rasismens frågeställningar

Om inte vi hade varit jordens fördömda. Vissa om är vackra, ger på något sätt mening och hopp. De kan liknas vid andra världar, möjligheter.

Om inte självmordsbombaren hade utfört sitt attentat. Andra om är svårare. De som kommer ifrån en känsla av skuld, ifrån en fantasi om att fascismen ändå är vårt fel. Den skulden utforskas i romanen, med en flicka som ställer sig frågan om rasismen kan förklaras med ett bombattentat mot en seriebutik. Det är en ganska sjuk fråga när man tänker efter. En muslim gör något och det skulle kunna förklara samhällets systematiska hat mot muslimer. Men det är inte så sjukt i en verklighet som hela tiden argumenterar för kollektiv bestraffning, och försöker rationalisera och förstå rasisterna. ”Vi måste lyssna på dem”, är det allt fler som säger. Och implicerar att deras sätt att tänka därmed skulle vara möjligt för någon de hatar att lyssna på. Den internaliserade skulden, en fråga om rasismen på något sätt är de rasifierades eget fel, utforskas i romanen, men kanske inte tillräckligt grundläggande. Det är en våldsam fråga att ställa, även för en romankaraktär. Jag vill inte acceptera frågan. Jag vill inte att vita ska glädja sig över att vi ställer oss den. Att de på så sätt nästan redan har vunnit. Jag stretar emot när den ställs.

Jag vaknar trött dagen efter att jag har läst färdigt boken. Tom och sorgsen över allt vi har förlorat redan. Några dagar senare är nazister på Östermalmstorg. De ser ut precis som nazisterna i romanen. Samtidigt läser jag om en konstskola i Göteborg som tillåter en elev att ställa ut hakkors. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en akut roman, som beskriver den mardröm som är Europa. Det är en extremt viktig litterär och politisk intervention, från ett litteraturklimat som ännu inte har tagit sitt ansvar för att bekämpa fascismen. Men den får mig också att längta efter ett annat språk, där våra kroppar är något annat än det våld som drabbar ”dom”... ”Jag skriver till det hos dig som vi förlorade hos oss själva. Skriver till dina ögonfransar, dina läppar och kinder, till din tunga.” ... Jag lägger ifrån mig romanen en sista gång. Men kan inte glömma den värld som är dess tydliga spegelbild med ifyllda konturer. Glad över att jag ännu har så mycket mänsklighet kvar att förlora.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20170321 - Paulina De Los Reyes

Så vackert skrivet Felicia! du har så rätt, vi har för mycket att förlora för att drunkna i någons tårar. El presente es de lucha pero el futuro es nuestro! Paulina

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.