FN:s kvinnokommission öppnas, 2017.
Saudierna kan inte förstöra kvinnorättsfesten
2017-05-02 | Almut Rochowanski
1
UTRIKES/ANALYS
Att Saudiarabien inkluderas i FN:s kvinnokommission får sannolikt inga större konsekvenser för kommissionens symboliska arbete. Samtidigt är den uppkomna debatten manipulerad av röster med en FN-kritisk agenda, skriver kvinnorättsaktivisten Almut Rochowanski.
FN:s kvinnokommission – Commission on the status of women (CSW) – grundades för 61 år sedan. Det är en kommission under Ecosoc, det ekonomiska, kulturella och sociala rådet. Kommissionen har till uppgift att vägleda FN:s organ för sociala, ekonomiska och utvecklingsfrågor, och medverka direkt med medlemsländerna i världspolitiken.
CSW fungerar som övriga kommissioner i FN som styrs av medlemsländerna (till skillnad från kommissioner som satts upp av mänskliga rättighetskonventioner, som består av oberoende experter). Under året genomför CSW ett förberedande arbete och konsultationer, inför den två veckor långa konferensen i mars. De 45 medlemsländerna representerar på ett ungefär världens geografiska regioner, och under konferensen ska de ord för ord redigera ett dokument med ”överenskomna slutsatser”, som är CSW:s huvudsakliga produkt.
Texten omfattar generella åtaganden på alla fält inom jämställdhet och rättigheter, med särskilt fokus på en specifik fråga varje år. I år var ämnet ”Skapandet av ekonomiska möjligheter för kvinnor i en föränderlig värld av arbete”.
Dessa ”överenskomna slutsatser” kallas så eftersom resultatet av denna marskonferens är ett konsensusdokument. Alla medlemsländer har vetorätt mot varje ord eller mening i skrivelsen, om de så önskar. Men i praktiken sker kompromisser och försök att formulera ett språk som är acceptabelt för alla. Dessutom sker diplomatiska påtryckningar och förhandlingar mellan medlemsländernas delegationer.
Texten har inte någon status som ett officiellt, lagligt bindande dokument. Den blir inte någon ny lag, eller en konvention. Den är enbart ett uttryck för en politisk ambition. Men den betraktas ändå som mycket viktig. Medlemsländerna i kommissionen försöker använda processen för att främja deras egen politiska förståelse för kvinnor och kvinnors roll i samhället och världen.
Margot Wallström talade på paneldiskussionen ”Enas för att stoppa våldet mot kvinnor” 2010
Somliga medlemsländer bekymrar sig över att ett visst språk kan bli lagligt bindande om det upprepas år efter år, och är nervösa inför en sådan utsikt (USA är ett bra exempel). Andra länder har en extremt fientlig hållning i frågor om reproduktiva rättigheter (exempelvis Latinamerikanska länder) och försöker avlägsna alla omnämnanden av dylika ”rättigheter” ur texten.
Andra länder (exempelvis somliga karibiska nationer) är fientliga mot hbtq-rättigheter och vägrar acceptera alla formuleringar som nämner kvinnors sexualitet eller definierar könsroller på sätt som de motsätter sig. Vissa muslimska länder invänder mot formuleringar om barnäktenskap – inte så mycket för att de anser att barnäktenskap är något positivt, utan för att de vill bevara sin egen lagstiftande suveränitet.
Vissa länder som Ryssland och USA spelar på den politiska publiken i hemlandet, genom att framstå som konservativa och traditionella. Europeiska länder står generellt för en progressiv linje, men det är inte så enkelt och självklart. I FN-kommissioner måste EU tala med en gemensam stämma, så alla medlemmar från EU koordinerar med varandra innan de går in i sessionen, och det är bara EU-ordföranden som talar för gruppen. Inom EU finns också motstridigheter om vissa frågor, särskilt reproduktiva rättigheter, så de formuleringar till dokumentet som föreslås av EU är redan från början resultatet av en kompromiss.
CSW gör ingen översyn av individuella länders prestationer vad gäller kvinnors rättigheter eller kvinnors faktiska status. De tar inte heller emot några obligatoriska rapporter från länderna om hur det går för dem i dessa frågor. De får heller inga skuggrapporter från icke-statliga organisationer om hur länderna presterar (fastän information och rådgivning från flera organisationer integreras i kommissionens arbete). Tekniskt sett handlar det inte ens om ”rättigheter”, eftersom CSW ligger under Ecosoc, och inte under något av FN:s människorättsorgan. Men det färdiga dokumentet nämner rutinmässigt rättigheter, varhelst kommissionens medlemmar lyckas komma överens om detta.
CSW är, likt alla andra organ under Ecosoc, öppna för förslag och information från civilsamhället. Denna mekanism har varit del av FN:s arbete sedan organisationens tidigaste dagar, men har blivit allt viktigare de senaste 20 till 30 åren. Ecosoc har ett register över tusentals icke-statliga organisationer över hela världen som kan anmäla sig till att delta på konferensen. Men i praktiken går det alltid att komma till New York och engagera sig i arbetet på plats även för den som inte finns med i en registrerad organisation.
Sidokonferens till CSW 2014: ”Kvinnor och flickor med funktionsnedsättningar i vetenskap och teknik”
CSW är mer välkänt än snart sagt någon annan jämförbar FN-kommission. Det har att göra med mötet 1995 som ägde rum i Beijing, med massiv närvaro från civilsamhället och rekordstor medial bevakning. Det var vid det tillfället som Hillary Clinton sade, ”kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och mänskliga rättigheter är kvinnors rättigheter”. Där antogs den internationella handlingsplanen Pekingplattformen.
Till skillnad från alla andra kommissioner och organ under Ecosoc, har CSW genom åren utvecklats till en massiv, levande samlingsplats för den globala kvinnorörelsen, med organisationer från hela världen. Det säger mycket mer om den globala kvinnorörelsen än om FN eller CSW:s medlemsländer, som ständigt häpnar över alla dessa organisationer som rutinmässigt kommer varje år. I år var nästan 4 000 organisationsdelegater registrerade, men troligtvis kom ännu fler. De har förvandlat CSW till sin egen plattform, och håller hundratals panelsamtal, möten och diskussioner – av vilka somliga är med medlemsländerna, men majoriteten hålls för organisationerna och delegaterna själva.
Det är anledningen till att jag är på CSW nästan varje år. Det är ett fantastiskt tillfälle att lära känna aktivister från hela världen, lära sig och inspireras, stödja varandra och bygga nätverk. Somliga organisationer deltar vid CSW-konferensen med den specifika målsättningen att lobba mot medlemsländerna och påverka de överenskomna slutsatserna, och de lyckas utmärkt med sitt arbete. Mitt intryck är att medlemsländerna uppmärksammar och tar konferensen på allvar eftersom den har blivit en så ovanlig och stor händelse i FN:s kalenderår. CSW är FN:s enda kommission som får sin egen mediebevakning när den äger rum.
CSW består av 45 länder. Likt alla liknande FN-organ är platserna geografiskt fördelade. Medlemmarna väljs in av Ecosoc, som är uppbyggt på ett mycket liknande sätt (54 medlemmar, fördelade på regioner i världen). Varje region får i praktiken utse sina egna medlemmar, och inom regionen har det typiska förfarandet varit att länderna kommit överens om att rotera medlemskapet.
Somliga länder är mer angelägna än andra om att sitta i kommissionen, eftesom de vill spela en aktiv roll i FN. För andra länder är det inte lika viktigt, eftersom de har begränsade resurser, eller andra prioriteringar inom FN. Somliga vill sitta i CSW eftersom de har en särskilt stark motivation i arbetet med kvinnorättsfrågor. Men mestadels landar medlemskapet i en rotation regionalt.
Det vore politiskt svårt för länder från en regional grupp (exempelvis Västeuropa) att lägga in ett veto mot föreslagna medlemsländer från andra regionala grupper. När allt kommer omkring så handlar detta om diplomati. Och Saudiarabien är ett land som också de västeuropeiska länderna är måna om att hålla en god relation till. Det vill de inte äventyra över något så obetydligt som en plats i CSW. Det var oundvikligt att Saudiarabien förr eller senare skulle få en plats i kommissionen.
Konferensen ”Parlamentariska strategier för att tackla våld mot kvinnor och flickor” var en av många som hölls parallellt med CSW 2013.
Jag ser debatten som ett typiskt exempel på ohederlig bevakning, som avser att få FN att se dåligt ut som institution. Den startade med en artikel publicerad av UN Watch. Många medier är slarviga med sin rapportering om FN, vanligtvis på grund av okunskap om hur FN är uppbyggt, men UN Watch vet mycket väl hur FN-systemet fungerar. Det här var inte slarv. De är fullt införstådda i att ”FN” inte har röstat in Saudiarabien i kommissionen, utan att röstningen fungerar enligt sina egna processer. De vet också mycket väl att CSW inte är FN:s ”kvinnorättskommission”, som de formulerat det.
UN Watch skapades av människor och intressen som skulle kunna kallas fientligt inställda till FN som institution, eller åtminstone skeptiska i allmänhet till multilateralism. En del av deras arbete är ohederligt och de beskyller FN som helhet för misslyckanden som helt och hållet ligger på individuella medlemsstater. Det är en vanlig taktik hos dem som är motståndare till multilaterala institutioner.
UN Watch har också en historia av att vara väldigt stöttande mot staten Israel och aktiva opponenter mot all kritik mot landet, inom FN. Det kan också ha influerat deras beslut att ta detta tillfälle och få både Saudiarabien och FN att se dåliga ut. Det är enkelt att ta information, förvränga den lite och sedan förlita sig på den allmänt dåliga kunskapen om hur FN fungerar, för att skapa små skandaler.
Det går samtidigt inte att klandra folk i allmänhet. Det här är komplicerad, teknisk och specialiserad kunskap som folk inte kan förväntas besitta. Det är inte realistiskt att förvänta sig att vi ska kunna utbilda allmänheten om hur FN fungerar, så att diskussionen ska bli mer faktabaserad. Därför vilar ett särskilt ansvar på journalisterna. Men utifrån vad jag har sett så har även många ansedda tidningar bara kopierat UN Watchs pressmeddelande rakt av, utan att ifrågasätta eller faktakolla det.
CSW är en kamp varje år. Det finns medlemmar i kommissionen som ryggar inför alla framsteg för jämställdheten, länder som vill vrida tillbaka klockan och radera progressiva formuleringar som det överenskommits om för många år sedan. Det finns medlemsländer som spelar cyniska spel för sina egna politiska agendor, som spelar mer konesrvativa i CSW än de är hemmavid med den egna befolkningen – för att stärka sin trovärdighet i den muslimska världen eller i utvecklingsländer, och forma allianser som kan stärka deras målsättningar i andra, orelaterade utrikespolitiska frågor.
Andra länder är ute efter att sabotera och obstruera i FN av ren vana, och det gör de i alla sammanhang, i alla kommissioner och kommittéer. Saudiarabien är knappast det enda av dessa länder, eller ens det värsta. Jag förväntar mig att de kommer gå i koalition med de andra konservativa länderna för att blockera somliga formuleringar, eller introducera andra som bättre reflekterar deras egna målsättningar, vilket ibland leder till intressanta geografiska allianser. Men jag förväntar mig inte att Saudiarabiens närvaro i kommissionen kommer att göra nästa års process svårare än den redan är, eller att de överenskomna slutsatserna kommer att bli svagare än de annars hade blivit. CSW kommer troligen inte förändras märkbart på grund av detta.
Skådespelaren Gillian Anderson i paneldiskussion 2016: ”Skådespeleri som verktyg för att stoppa trafficking”
CSW är fortfarande en fantastisk miljö, skapad av kvinnor i civilsamhället, och jag uppmanar alla aktivister (i den vidaste bemärkelse – studenter, journalister, lärare et cetera) att komma dit och se själva.
Den storskaliga, dynamiska och levande feministiska miljön som har skapats genom en global kvinnorättsrörelse kring kommissionens årliga konferens visar varje år att det runtom hela världen finns kvinnor i alla åldrar, och aktivister som kämpar för jämställdhet. De ligger många år längre fram än allt som dessa regeringar kan komma på under sin tvåveckorskonferens. Men under alla år som jag har deltagit i CSW, har jag bara en enda gång hört en FN-funktionär som har velat vidkännas detta.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tack, vilken intressant artikel! Delar!