“Just ikväll är jag Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin”
Socker, från albumet Vapen & ammunition (Kent)
Jag har inga illusioner om att just jag förtjänar mer än någon annan.
Ser ingen anledning till att just jag skall få glida fram på en räkmacka genom livet.
Jag har velat vara läkare sedan jag var sex år gammal.
Och jag är det fortfarande.
Jag har utbildat mig i totalt fjorton år för att få njuta av ett yrke jag älskar.
Jag har varit specialistläkare inom mitt fält nästan lika länge.
Men ikväll är jag Jesus på heroin.
Moder Theresa på speed.
Självaste påven hög på en spliff.
För nu är jag plötsligt bidragsfuskare.
Och Försäkringskassan är Gud.
Tänk så det kan gå.
Min framtida karriär står att finna i arbete vid löpande band.
Har jag just fått veta. Av Försäkringskassan.
Och löpande band är inget att förakta.
Problemet är bara att man förväntar sig att jag skulle ha gjort det i efterhand.
Arbetat vid ett löpande band alltså.
Och detta jobb borde jag, enligt Försäkringskassan, ha sökt under pågående sjukskrivning.
Allt i förebyggande syfte.
Bara om utifall att.
Eftersom de begärt in kompletterande information kring grunden för min sjukskrivning.
För säkerhets skull, kan man säga, borde jag alltså, som kroniskt sjuk, någon månad efter att jag opererat ut min Port-a-Cath på grund av blodförgiftning, ha sagt upp mig från min fasta tjänst som intensivvårdsläkare och istället sökt jobb på löpande band.
Bara utifall att.
Det kanske kan förefalla självklart att jag borde ha agerat så, men för säkerhets skull skall jag försöka förklara varför.
Bara för den händelse någon mer än jag har svårt att intuitivt förstå resonemanget.
Jag är sjukskriven på deltid på grund av svår kronisk sjukdom med tidvis livshotande komplikationer. Resten av tiden är jag tjänstledig, för att kunna skriva låtar och krönikor med gott samvete på min fritid.
Sjukdomen går i skov och just nu mår jag lite bättre.
Praise the Lord. Hope he´s not drunk.
Eftersom sjukdomen är ovanlig, och komplikationerna ännu ovanligare, med totalt två drabbade i hela landet, är vården förlagd där expertisen finns, nämligen på Huddinge Sjukhus. Där jobbar det fåtal doktorer som i nuläget har kompetens att handlägga detta tillstånd.
Men på Försäkringskassan vet man bättre.
Redan efter två dagar kunde min nya handläggare frejdigt konstatera att det inte föreligger några medicinska skäl till att jag inte kan arbeta.
Det min doktor på Huddinge Sjukhus reser världen runt för att föreläsa om har handläggaren på Försäkringskassan redan full koll på. Klart som korvspad. Slut frågor kom.
Allt börjar med att jag får veta att Försäkringskassan har några frågor som man vill att min doktor skall svara lite mer utförligt på. Det gör han. Och jag försöker kontakta den person som tydligen är min handläggare.
Men när jag ringer Försäkringskassan och talar in meddelanden är det aldrig någon som ringer tillbaks.
I allmänhet inom kort följt av att jag får ett brev där det står att jag inte återkommit i tid och därför inte längre har rätt att säga någonting.
Jag ger efter ett tag nästan upp hoppet om en dialog, men jag gör ett sista försök.
Och då, kors i taket, svarar handläggaren.
Jag får veta att allt är ett missförstånd och att jag bara förväntas fylla i ett par blanketter till och sedan skall allt vara löst.
En enorm lättnad följer.
Ett par dagar senare får jag veta att man bytt ut min handläggare.
Den nya är enormt ambitiös och noggrann och ställer entusiastiska frågor till min ansvariga läkare på Huddinge kring huruvida det finns något mer än mikroskopisvaret som stödjer min diagnos.
Det finns det, blir svaret, men då diagnosen per definition fastställs medelst just mikroskopi blir frågan filosofiskt utmanande.
”Finns det något annat än förekomsten av bröstcancerceller i preparatet som stödjer bröstcancerdiagnosen?” är en giltig parallell.
”Finns det något annat än röntgenbilden som fastställer att benet är brutet?”
”Kanske något ytterligare förutom att huvudet är skiljt från kroppen som kan bekräfta att patienten är död?”
En annan fråga man ivrigt vill ha svar på från Försäkringskassans sida är, och här citerar jag ordagrant, ”... om diagnosen är fastställd, eller, som det står i intyget, bara uttalad?”.
Ridå.
Det finns också en gräns för hur mycket påfrestningar en människa klarar av. Och den gränsen är snart passerad vad mig anbelangar.
Själen är mörbultad efter år av mångfacetterade utmaningar, där egentligen inga kryddor saknats. Bortsett från att huvudet ännu ej är skiljt från kroppen förstås.
Jag är vid det här laget ofantligt trött i hjärtat.
Både i Mammahjärtat och i det alldeles vanliga. Hjärtat.
Men åter till löpande bandet.
När jag slutligen får telefonkontakt även med den nya handläggaren får jag veta att problemet inte är huruvida jag kan utföra mina nuvarande arbetsuppgifter som intensivvårdsläkare, utan huruvida jag skulle kunna jobba med något annat istället.
Det är jag såklart öppen för, men känner ändå att jag behöver lite vägledning kring vilken typ av arbetsuppgifter han i så fall tänker sig.
Så jag ställer frågan:
”Vilken typ av jobb tänker du är aktuellt för mig att söka, eftersom jag i nuläget inte kan använda varken kroppen eller hjärnan i mitt arbete?”
Det är då förslaget om löpande band kommer upp.
Vilket hån mot alla som arbetar vid löpande band, tänker jag.
Men absolut.
Jag är beredd att ge det ett försök.
Dock kvarstår ju det faktum att jag inte kan.
Varken kroppsligt eller mentalt.
Och definitivt inte i efterhand.
”Hejsan!
Jag undrar om jag får jobba hos er från 1 september förra året och tills vidare. Jag saknar tyvärr arbetsförmåga för tillfället, men är annars väldigt driftig och framåt. Och, för att lägga korten på bordet direkt, så vill jag att ni skall veta att så fort jag återfår arbetsförmågan igen kommer jag att säga upp mig och åter söka jobb som intensivvårdsläkare, eftersom det är det jag är allra bäst på.
Ser fram emot ert svar!
Bästa Hälsningar”
Men först skulle jag ju vänta på beslutet, fick jag veta.
Det skulle fattas 13 februari.
10 februari får jag så ett brev från Försäkringskassan där man glatt meddelar att jag åter bytt handläggare.
Det tog honom sedan två dagar att fatta ett beslut som raserar hela mitt liv.
Och han hade inte ens läst de bilagor jag skickat in.
De var nämligen inte listade i beslutsmotiveringen.
Så nu har jag skrivit in mig på Arbetsförmedlingen.
Var tvungen att ringa dem först bara, eftersom jag ju har en heltidsanställning redan, men det var alls inga problem.
Däremot hade de rätt lång kö, eftersom de på senare tid fått ett stort antal samtal av liknande karaktär.
På måndag skall jag ringa min chef och berätta att jag nu skall börja jobba vid löpande band istället.
Eller, rättare sagt, vara sjukskriven från ett jobb vid löpande band istället för från mitt jobb på Karolinska Sjukhuset.
Nu hoppas jag bara att min handläggare på Försäkringskassan kan ta över som ansvarig doktor i mitt ärende också.
Där vetenskapen gått bet och tvingats erkänna sig besegrad av min sjukdoms progressiva natur, känner jag nu istället en enorm tillförsikt i att ny kunskap i ämnet verkar finnas inom Försäkringskassan Täbys väggar.
Så skönt.
Praise the drunken Lord.
Jesus har kickat heroin.
Ramlösa blir vin.
Kortare resväg blir det också.
Can’t wait.
#custommade
#jesuspåheroin
#försäkringskassan
#leapoffaith
#kärlekmorfinplåster&rocknroll
#eddamark
Följ oss
Gå till sidtoppen
MEST KOMMENTERAT
SENASTE KOMMENTARERNA
Om Var Grupp 8 en feministisk organisation?
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om Porr handlar om betalda övergrepp
Om Nobels fredspris till kampanj för att avskaffa kärnvapen
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Rödgrönt ointresse för fred och nedrustning borde oroa många
Om Var inte målet att vi skulle jobba mindre?
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
MEST LÄST