Efter ett hemskt personalmöte där de nya asyllagarna skulle gås igenom bestämde sig två av grundarna till rörelsen #vistårinteut, Helena Lindroos och Sissel Larberg, för att det var dags att göra något. De läste en text på nätet skriven av Sara Edvardson Ehrnborg, som också jobbade med ensamkommande, och förstod att det fanns andra därute som upplevde och tänkte liknande saker. Tillsammans skrev de ett upprop, skapade ett forum och rörelsen tog fart. I helgen hade #vistårinteut sin första konferens.

Rörelsen består av människor – till övervägande del kvinnor – som på ett eller annat sätt arbetar med ensamkommande flyktingbarn. En del arbetar på HVB-hem, en del inom socialtjänst, skola, psykiatri, vård eller familjehem. De menar att de nya asyllagarna är människofientliga och bryter mot barnkonventionen, att Migrationsverkets åldersuppskrivningar är etiskt och vetenskapligt förkastliga, att utvisningarna till länder där det råder väpnad konflikt är oacceptabla och att de långa väntetiderna på uppehållstillstånd går emot all forskning om ensamkommande flyktingars behov.

Helgens konferens var fullsatt. Morgonsessionen på lördagen började med att åhörarna bokstavligen bands samman av en röd tråd. Konferensen visade en stor kollektiv kunskap i frågan även om antalet paneldeltagare på varje session var lite för stor för att talarna skulle få möjlighet att fördjupa sina perspektiv. De fragment som kom fram under lördagens första paneler bildar ändå en sammansatt problembild:

Vändningen mot ensamkommande

Lina Pilo, lärare, uppfattar att lärarkåren har i uppdrag att lära och uppfostra alla barn. Plötsligt blev det en skillnad. Reglerna slutade gälla för en stor grupp, berättar hon. Det är utifrån den situationen som hon kände sig tvungen att reagera.

Matilda Brinck Larsen, socionom, menar att förändringen av inställningen till ensamkommande är en process som föregick lagändringen hösten 2015. Redan under våren märktes det att 18-åringarna började behandlas annorlunda med argumentet att platser måste förberedas för en förväntad större mängd barn som skulle komma. Hon berättar att hon har sagt upp sig från sitt jobb eftersom hon inte står ut med att de barn som hon tog emot 2015 och som hon lovat att flykten var slut för, ska försättas på flykt igen. Hon vill följa med barnen. Därför har hon startat Agape, en organisation för frivilliga familjehem.

Ritva Holmgren, psykoterapeut på Krismottagningen, berättar att de började förbereda sig när bilderna började komma på folk som flydde:

– Vi kan inte låtsas att vi inte vet, för vi vet allting, inskärper hon.

– Vi förberedde oss på det vi visste skulle komma och vad som skulle behövas i form av kristerapi och annat. Vi har alltid arbetat ideellt när det händer saker. Antingen om det organiseras av det allmänna (som det borde vara) eller – om de inte gör det – att vi gör det själva.

Birgitta Jönsson, som bland annat är god man, berättade att situationen sätter i fråga hur man ska se på god man-uppdraget. En god mans uppdrag är att stötta ungdomarna, men själva uppdraget är knutet till att ungdomen är omyndig. Ska god man kvarstå även efter en åldersuppskrivning? I hennes kommun kom överförmyndarnämnden fram till att god man fick kvarstå eftersom åldersuppskrivningen inte har vunnit laga kraft, då den enbart består av en tjänstemannaanteckning. Men socialnämnden gör inte samma bedömning utan verkställer åldersuppskrivningarna direkt.

Hanna Granberg, socialsekreterare, berättar att före 2016 var det inte ens en fråga huruvida ensamkommande fick bo kvar efter att de bedömdes ha passerat 18-årsgränsen. Alla fick bo kvar. Sedan blev det inte barnens bästa som stod i centrum vad gäller ensamkommande barn, utan ekonomins bästa. Många socialsekreterare är emot denna utveckling, men det finns en tystnadskultur bland socialsekreterare. När hon och några kollegor bestämde sig för att göra ett upprop upptäckte de att det fanns många som stödde saken men som inte vågade stå med sitt namn som socialsekreterare.

Asyljuristen Viktor Banke påpekade att fokus på de nya lagarna skymmer det faktum att situationen för de ensamkommande barnen som utvisas till Afghanistan inte har uppstått på grund av dessa lagar – från vilka de ensamkommande barnen är explicit undantagna – utan på grund av en ändrad tillämpning hos Migrationsverket. Situationen skulle alltså inte förändras även om de nya lagarna skulle rivas upp. Förändringen beror snarare på att Migrationsverket valt att tillämpa en existerande lag på ett nytt sätt, nämligen utlänningslagen, femte kapitlet. Enligt denna lag kan andra skäl prövas om det anses saknas skyddsskäl för en flykting. De flesta ensamkommande anses sakna skyddsskäl och tidigare har avsaknad av mottagande i hemlandet (att det inte finns föräldrar eller något hem att återvända till) tolkats som särskilt skäl. Sedan en tid bedömer Migrationsverket att detta gäller enbart för barn under 18 år.

Politiska åldersuppskrivningar

I fråga om fastställande av ålder berättar Viktor Banke att det är upp till den asylsökande att bevisa sin identitet och ålder och att han, som offentlig företrädare, upplever en hårdare inställning hos Migrationsverket. Många gånger har den asylsökande enbart sin muntliga utsaga att tillgå och till skillnad från andra situationer där en detaljerad muntlig utsaga godkänns, väger de ensamkommande flyktingbarnens muntliga utsagor inte tungt. Istället är det enskilda tjänstemän som bedömer de asylsökandes ålder utifrån hur de ser ut och uppfattas. Medicinska åldersbedömningar görs inte längre och på den tiden de gjordes var de inte heller särskilt tillförlitliga.

Hans råd till de som agerar goda män åt pojkarna är att göra en medicinsk ålderbedömning själva. De behöver inte nämna att de gör det för Migrationsverket. Om den visar det man vill bevisa kan de ta fram den och lägga in den som bevis. Banke menar också att bästa sättet att påverka lagens tillämpning är att påverka opinionen. Lagstiftaren är mycket känslig för opinionen, menar han. Opinionen påverkas genom att ge de ensamkommande barnen mänskliga ansikten. Det är i avsaknad av mänskligt ansikte som demoniserande bilder såsom de som skapades runt händelserna i Köln kan spridas, vilka påverkar tillämpningen av lagen.

Petter Mostad, professor i matematisk statistik vid Chalmers, menar att åldersbedömningar inte är vetenskapligt exakta och inte heller kan bli det. De kommer alltid att vara osäkra eftersom varje individ mognas olika. Bedömningen kan göras något säkrare genom att flera olika mätningar och mätmetoder sammanställs och vägs mot varandra, men det är inte vad som gjorts när ålderbedömningar fastställts genom tandmätningar. Dessa bedömningar är helt enkelt vetenskapligt ohållbara. Dessutom hanteras felmarginalen systematiskt till asylsökandes nackdel.

Birgitta Göransson, psykoterapeut, menar att Migrationsverket är traumatiserande. De gör en livsavgörande åldersbedömning genom en intervju i en fientlig kontext där en redan traumatiserad persons existens, trauman, identitet och ålder ifrågasätts. Det uppfattar hon som ett övergrepp, en tortyrliknande metod. Om barnet inte orkar formulera sig och ge en detaljerad beskrivning av sitt liv och sin resa hit, vilket inte ens i en trygg terapeutisk miljö är lätt att åstadkomma, finner Migrationsverket deras berättelse inte trovärdig. Om de efter en tid och med hjälp av terapi blir i stånd att berätta mer för Migrationsverket, bedöms de inte heller som trovärdiga. Migrationsverket anser då att de har hittat på och lärt sig vad de ska berätta. Barnen lider av långvarig stress, sömnsvårigheter, suicidtankar berättar hon:

– Alla våra patienter lider av suicidtankar!

Men Migrationsverket vill ha så lite information som möjligt. De vill inte ha psykologers skrivelser. De vill basera sina beslut enbart på ”intervjun”. Det är inte konstigt att de som arbetar med de ensamkommande också drabbas av sekundär traumatisering! Därför är det viktigt att de som arbetar med ensamkommande är uppmärksamma på detta och ger sig själva tid för återhämtning.

Shookrullah Alizadah, ordförande för Ensamkommandes förbund, påpekar att Migrationsverket har ett besynnerligt sätt att tolka åldersbedömningar:

– När en läkare gör en undersökning och kommer fram till att en persons ålder ligger mellan 14 och 20 år, beslutar Migrationsverket oftast att personen är 18 eller 19 år.

Barnläkaren Cecilia Spjuth förklarar att Barnläkarföreningen ville göra en sammansatt bedömning av barns ålder, där både röntgen och samtal med barnläkare ingick. Men Migrationsverket ville göra bedömningen själva. De ville enbart ha röntgenbilderna. Då ville inte barnläkarföreningen göra det alls. De kunde inte ta ansvar för resultatet. Hon menar att åldersbedömningarnas tillförlitlighet är låg eftersom de bygger på data från ungdomar födda och uppväxta i USA och Europa:

– Människan är bara en ras. Men det finns regionala skillnader. Människor från andra regioner har andra uppväxtmönster och vi har inte dessa data.

Enligt Spjuths mening är det olyckligt att vi lider av traumat från rashygieniska institutet, vilket gör det omöjligt att utveckla områdeskänsliga metoder för åldersbestämning.

Människan i centrum

Diskussionen om åldersbedömningars tillförlitlighet eller vetenskaplighet accepterar implicit de politiska och etiska ramarna för lagstiftningen och den förändrade rättstillämpningen. Två röster från och utanför panelscenen vägrade inordna sig främmandegörandets och åldersdiskussionens ram.

En röst från publiken ställde frågan: ”Finns det något sätt att upplösa fixeringen vid ålder? Från ett humanitärt perspektiv spelar det ju ingen roll om någon är 17 eller 18 eller 21 för den delen!”

En ensamkommande, vars namn inte är utskrivet i programmet, avslutade den juridiska panelen med orden:

– Jag tror att också vi har rätt att leva, vi är också människor.

Han berättar att många av de ensamkommande som utvisas till Afghanistan inte har en aning ens om vart landet ligger. De har enbart hört talas om landet i andra hand. De är ofta födda i ett annat land under flykt och saknar i praktiken möjligheter att klara sig i ett land som de är främlingar i. Han önskar att vi skulle förstå att ensamkommande ”kan och vill arbeta här och tillsammans med oss andra konstruera ett liv utan krig”.