Jag jobbar på en mottagning som möter våldsutsatta personer. Sedan jag började jobba som psykolog har den här arbetsplatsen varit en målbild (åtminstone när jag tänkt att jag ska fortsätta arbeta kliniskt). Jag vet hur viktigt det är att ha ett arbete där den egna insatsen känns meningsfull och uppskattad.
Sjukskrivning för utmattningssyndrom blir allt vanligare bland psykologer, precis som inom andra människovårdande yrken. I min vänskapskrets är det redan tydligt fastän vi inte varit yrkesverksamma mer än några år. Det är många som sliter inom en psykiatri som havererar, som gör sitt bästa för att hålla andra vid liv i ett människofientligt system. Jag har privilegiet att gå till ett arbete som jag känner mig stolt över, som jag älskar. Det är en kärlek som ger och tar.
Måndag
Varje dag inleds med ett morgonmöte. Vi går igenom det senaste dygnet, den här dagen bara två nya patienter sen sist. En av dem är en asylsökande kvinna, hon är inbokad till mig för uppföljning. Jag känner mig tyngd redan innan jag träffat henne, tyngd av sannolikheten att jag kommer att känna mig otillräcklig. Känslan av otillräcklighet kan uppstå med vilken patient som helst, men med asylsökande är det mer regel än undantag. Hur ska jag hjälpa någon att bearbeta ett trauma när det fortfarande pågår?
Dagens första samtal. En annan patient. Jag känner hennes frustration över att inte kunna gå vidare, jag vill också att hon ska kunna gå vidare. Vill också att det ska ta slut men jag kan inte få det att sluta. Det enda jag kan göra är att normalisera hennes reaktioner. Sätta perspektiv på hennes förväntningar. I slutet av samtalet blir jag trött, rastlös. Min förmåga att lyssna minskar, jag slutar vara ett tillgängligt instrument. Jag behöver avsluta men hon vill inte sluta prata, hennes behov är oändligt. Hon har många fler sår.
Tisdag
Dagens tredje samtal. Hon är så liten i min fåtölj. En tunn kropp som tittar ned i sina händer under hela timmen vi pratar. Endast ett par gånger möter hon min blick och en gång i slutet av samtalet ler hon. Innan det där leendet känns det nästan omöjligt att hantera hennes smärta. Efter samtalet behöver jag en paus. Jag går till fikarummet och brygger kaffe; stirrar ut i luften medan kaffet rinner ner. Det tar mig en halvtimme att skriva den journalanteckningen. Ibland är det så. Det tar tid att tänka igenom samtalet, att lägga ihop bitarna. Jag funderar igenom vilka insatser hon skulle kunna ha nytta av, vill inte komma tomhänt till nästa samtal.
Jag växlar några ord med en kollega. “Jag hatar män!”, utbrister hon. Hon sa det apropå sina privata relationer och en väns separation men jag tror att det är en känsla som ligger nära till hands för oss. Vårt jobb handlar om att ta hand om konsekvenserna av maskulinitetens våldsamma respektlöshet.
Onsdag
En annan kollega tittar förbi mitt rum. “Jag håller mig undan från personalrummet” berättar hon, “jag drar mig undan för att skydda mig själv från ytterligare tyngd.” Hon är trött. Hon säger: “Jag sitter inte ordentligt i stolen. Det beror på att det är mycket just nu, kanske märker patienterna det.” Det är oundvikligt; det som inte ryms inom oss läcker ut.
Mitt huvud är fullt av patienters berättelser. Alla trasiga berättelser, alla kroppar som invaderats. Mitt huvud är fullt av deras känslor, hatet de inte kan uttrycka finns där i mitt huvud. Ilskan de inte känns vid. Jag är uppfylld av ord de aldrig uttalar som jag tänker i deras ställe; Ditt jävla as. Ibland kan jag hjälpa någon att formulera den där ilskan till något som kan lämna munnen, och kroppen. Ibland kan jag hjälpa någon att nyansera tankar kring det egna ansvaret och omfördela skulden till den som faktiskt står ansvarig.
Dagens sista samtal. Hon kommer för sitt sista samtal innan hon flyttar till en ny stad för att studera. Hennes leende är smittsamt. Jag försöker hålla mitt allvar en stund för att ge henne utrymme att dela med sig av eventuell oro, men leendet drar i min mun. Vi pratar en halvtimme, hon är ivrigt rastlös och svaren blir korta. Hon lämnar blommor till mottagningen innan hon går, hennes steg verkar längre än förut. Säkrare.
Torsdag
Vid det första samtalet med en patient går jag nästan alltid igenom vanliga stressreaktioner i samband med utsatthet för våld. Jag nämner till exempel att en kan känna sig spänd i kroppen. Då brukar jag visa på mig själv, lägga en hand på min nacke och skuldra för att visa att här brukar en ha ont. På sistone har jag insett att det är precis där jag lägger handen som själv har konstant värk, sån värk som gör att jag inte kan sitta still i samtalen. Det finns något som kallas sekundär traumatisering men det är inget som drabbat mig, brukar jag hävda. “Jag har upparbetat en empatisk vägg, jag kan lämna arbetet när jag går härifrån. Jag sätter gränser för mitt ansvar över andra människor, jag oroar mig inte i onödan.” Intalar jag mig själv.
Dagens andra samtal. Hon är arg på sig själv för att hon tog sådana risker. Hon beskriver att hon är en äventyrlig person. Hon gillar att testa nya saker men ibland blir konsekvenserna så fruktansvärda, och hon klandrar sig själv för att hon var naiv. Jag svarar henne att jag förstår att hon känner ilska men påpekar att livet är sådant. Vi tar ständigt risker och om vi aldrig tog risker skulle våra liv vara futtiga. Samtidigt behöver vi överväga riskerna, göra bedömningar över vad som är värt att riskera och inte. Vi kanske är villiga att ta risken att köra bil till exempel, trots att vi vet att man kan dö i trafiken. Vissa trafiksituationer är farligare än andra, och alla trafikanter gör riskbedömningar hela tiden. Det betyder inte att en får skylla sig själv om en missbedömt situationen. Hon verkar förstå, nickar igenkännande.
Fredag
Behandlingsmöte. Jag försöker hålla strukturen men den fallerar, alla känner så mycket. Känslorna får inte plats i strukturen. Första halvan av mötet går bra, jag sätter upp punkter och vi går igenom dem en efter en. I slutet återkommer vi till frågan om arbetsbelastning och oron över hur det kommer att bli framöver. Vår chef upprepar att det inte finns utrymme för att ta in en vikarie. Det är tydligt att hon är trött på samtalet. En kollega påpekar att hon måste få säga ifrån. Hon vill inte hamna i samma situation som vi var i förra året. En annan kollega har precis berättat att hon behöver dra ned på tempot en period på grund av hälsoskäl. Hon har högt blodtryck och ska på återbesök hos sin läkare. Jag och en tredje kollega står inför att påbörja en behandlingsstudie och behöver avsätta tid för det arbetet. Jag brukar kunna vara generös med min tid men den här veckan har jag inget att vara generös med. När en själv inte har något att erbjuda blir alla andras önskningar till hot.
Kärleken som ger och tar. Vissa dagar tar den kraften ur mina rörelser, kraftlösheten begränsar min fritid och håller mig hemma. De flesta dagar ger mitt jobb, mina kollegor, en känsla av mening och gemensam drivkraft. Vi har mycket att göra, och vi behöver nå fler, men vi gör skillnad för någon varje dag.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tack för denna intressanta och välskrivna artikel som rymmer mycket reflektion. Efter att ha läst vill i alla fall jag prata vidare. Tycker hela Arbetslivsdagboken är fantastisk läsning. Tack till alla som bidrar.