Bild: Illustration: Agneta Haugaard Farkhak

#dagboken: ”Jag känner mig fångad, som i en fälla”

2016-12-09 | Anonym padlock

EKONOMI

Hon har världens bästa arbete men ändå blir hon trött, arg, frustrerad och matt. Känslan av att smulas sönder i en byråkratisk kvarn, fångad i en fälla, utan utrymme för kreativitet och utveckling, tystar inte socialsekreteraren Anna Andersson men är krävande.

Anna Andersson är socialsekreterare och har arbetat med barn och ungdomar inom socialtjänsten i 25 år. Egentligen heter hen något helt annat.

Del 1: Plötsligt blir jag ensam med tretton barn

Del 2: När jag kommer hem finns ingen energi kvar

Del 3: Mitt jobb är att överleva

Del 4: #dagboken: ”Jag känner mig fångad, som i en fälla”

Del 5: Nu sitter jag här med mitt löfte om att göra allt

Del 6: Mitt huvud är fullt av patienters berättelser

Del 7: Ur hem för vård och boende

Del 8: Jag hinner aldrig ta rast

Del 9: Varken offer eller hjälte

Del 10: #dagboken: Ta bort marknadens skugga över skolan

FAKTA/#dagboken

I denna serie samlar vi berättelser ur det svenska arbetslivet. Vill du bidra med din historia? Läs mer här.

Frågan från Feministiskt perspektiv om jag ville skriva om mitt jobb kom i precis rätt stund – en måndagkväll när jag var trött på mitt jobb och på min arbetsplats och allvarligt funderade över vad jag höll på med. Under de två veckor som gått sedan dess har jag funderat över mitt arbete, mitt arbetsliv och min arbetssituation på ett nytt sätt.

Så är det med artiklar och skrivande, de tvingar en att tänka över hur man ska kunna göra tankar begripliga för andra. Det har gjort att jag har fått lite andra perspektiv på mitt arbete. Jag hoppas att jag kan synliggöra något och och ge läsare nya perspektiv.

Efter tjugofem år som socialarbetare inom den kommunala barnavården, arbete med barn och ungdomar i socialtjänsten, kan jag mitt jobb. Jag är bra på det jag gör och jag gör bra saker. Jag har världens bästa arbete, tycker jag ganska ofta. Men ändå blir jag trött, arg, frustrerad och matt. Ganska ofta funderar jag över hur det hade varit om jag hade gjort något annat. Om jag hade blivit konstnär eller journalist i stället. Men när jag tänkt tanken brukar jag också tänka att nej, det hade varit för ytligt och så vänder tankarna.

Nya hinder, nya drömmar

Många gånger när jag berättar vad jag jobbar med får jag kommentaren ”oj vad tungt det måste vara”. Men jag har inte tyckt att det har varit tungt. Alla människor jag har mött i mitt arbete, alla som jag har kommit så nära och de jag inte har kommit så nära, de det har gått bra för som jag har kunnat följa. Det är många som betytt mycket för mig och jag har betytt mycket för många.

När jag var ny i yrket tyckte jag att mycket var svårt. Ansvaret för barn och deras liv, samtal med föräldrar, jobbiga möten när jag inte var överens med personal på behandlingshem, lagar och regler. Numera tycker jag inte att det är detta som är svårt. Det kan vara komplicerat men det gör bara att jag måste tänka till extra mycket, ta hjälp av kollegor, ta en sak i taget. Jag lär mig mycket om mig själv som människa.

Det som är svårt för mig nu är något annat, hur jag ska förhålla mig till chefer som inte förstår och till en organisation som inte är anpassad efter klienternas bästa. Det är detta som gör mig matt och trött och frustrerad och får mig att drömma konstnärsdrömmar.

Svårnavigerat spel

Varför ska jag använda min arbetstid till meningslösa möten? Jag får en känsla av att jag smulas sönder i en byråkratisk kvarn. Eller varför ska jag vara med i odemokratiska omorganisationsprocesser där jag och mina kollegor inte har något att säga till om? Där allt är ett spel? Och där jag spelar med eftersom jag inte vet vad jag annars skulle göra? Jag vill inte bli tyst och bara ge upp. Så i stället säger jag vad jag tycker, vad jag vet att andra tycker. Men jag gör det inte alltid, för jag har lärt mig att det kostar på och att det dessvärre är mycket svårt att förändra något.

Om jag blir tyst är det som att jag accepterar strukturen och makten och det gör jag inte.

Små glimtar av förändring, ”fickor av motstånd” för att låna ett uttryck från författaren John Berger, är det som ger hopp. I själva arbetet finns det många sådana glimtar. När det gäller medbestämmande på arbetsplatsen har det bara varit små glimtar. Som i och för sig har varit hoppingivande en stund och gett mig kraft och fått mig att tänka på franska nutida filmer om arbetsplatskamp.

Jag tycker också att jag mitt i allt elände faktiskt kan påverka. Jag kan påverka genom mitt sätt att möta klienter. Jag bestämmer själv hur jag vill tala med dem jag möter, hur jag vill bemöta dem. Med respekt, intresse och förståelse. Att på olika sätt hjälpa andra att hitta sin styrka är också en motståndshandling som ger en själv ökad styrka. Det är egentligen en självklar växelverkan. Och det skulle väl inte behöva vara så svårt att få den att fungera i hela strukturen – från politiker till chefer och vidare till socialarbetarna och sedan till klienterna (och i den bästa av världar sedan tillbaka till politikerna som utses av klienterna, men dit är det långt).

Värd mer, mervärde

Byråkrati och maktstrukturer och den tröghet som finns i hela den kommunala strukturen gör mig matt och ledsen och arg. (Säkert finns det liknande strukturer i andra organisationer, kanske i alla, men jag känner inte till dem inifrån.) Jag skulle kunna göra mycket mer av det här jobbet! Jag skulle kunna göra mycket på ett bättre och roligare sätt. Jag skulle kunna använda och utveckla mina kunskaper och talanger.

Jag blir arg över att jag och mina kollegor inte får den uppmuntran vi är värda. Vi skulle kunna göra så mycket på ett bättre sätt om vi fick – nej jag menar om vi tog – det utrymme vi behöver.

Men utrymmet för att utvecklas, eller ens utrymmet för att reflektera över arbetet, finns nästan inte längre inom socialtjänsten. Produktion och effektivitet, administration och dokumentation, new public management är det som gäller. Det leder inte till kreativitet och utveckling. För min del leder det till att jag känner mig fångad, som i en fälla. Som jag måste ta mig ur.

I första hand är jag trots allt en aktivist och politiskt tänkande människa. Även på jobbet.