På min avdelning har vi just nu 16 barn, 3-6 år, varav tre är barn i behov av särskilt stöd. Vi är tre pedagoger, men alla jobbar inte heltid. Jag själv jobbar 75 procent. Vi samarbetar med två närliggande avdelningar, en med 18 barn och en specialavdelning för autistiska barn, med tre barn. Dessutom har alla våra barn invandrarbakgrund, de eller deras föräldrar är födda i ett annat land. Det gör arbetet lite speciellt, vi fokuserar mycket på språk och föräldrakontakten kan ibland bli problematisk på grund av språkförbistring och ibland kan det bli kulturkrockar. Flera i personalgruppen talar dock olika språk, så ibland kan vi utnyttja det i föräldrakontakten, eller så får vi anlita tolk eller be andra föräldrar om hjälp. Men en får också vara uppfinningsrik och ta hjälp av bilder, eller filma barnen för att visa vad vi gör.
Min upplevelse av jobbet på en förskola i Rinkeby är att det är givande och roligt, men också väldigt krävande. Vi har många barn med speciella behov och föräldrar som inte alltid förstår vår verksamhet eller språket. Det är också stor omflyttning av barn, eftersom många familjer bor i andra eller tredje hand i sina lägenheter.
Här följer en dagbok från en vecka på jobbet.
Måndag
Jag börjar arbeta klockan 9.30 på förmiddagen. De barn som kommit är redan ute på vår rätt så stora gård. Får precis veta att en kollega är på utbildning och två är inne och ställer i ordning avdelningarna efter helgens golvvård och storstädning. En annan kollega kommer senare på grund av läkarbesök med gammal, sjuk mamma.
Vi, som vanligtvis är sju personer med ansvar för 34 barn, är plötsligt reducerade till tre personer. Under sådana omständigheter finns ingen chans att dela upp oss i smågrupper, eller gå iväg från gården, som vi i vanliga fall gör. Vi kan bara se till att allting fungerar mellan barnen, hjälpa till vid konflikter. Och det blir lätt många.
Senare blir det samling med barnen på vår avdelning i två olika grupper. Jag har en grupp på sex barn, där ett barn med hörselnedsättning och ett annat barn med synnedsättning ingår. Det gäller att anpassa efter deras behov. Vi har en trevlig stund med Kims lek (en form av minneslek) med djur och sånger. Det är lunch och då har vi delat upp oss vid tre olika bord i två rum. Vi försöker skapa en någorlunda lugn miljö med tid för samtal. Efter lunchen vilar tre yngre barn på grannavdelningen och de övriga har fri lek. Barnen väljer vad de vill göra och vi pedagoger kan behöva styra upp lite grann, inspirera till nya aktiviteter, dela upp barnen i olika rum. De kan till exempel jobba med modellera, rita, måla, bygga med olika material, leka i hemvrån, titta i böcker, leka med sagolådor, spela spel. Pedagogerna turas om att gå på rast, men vi ska alltid vara två personer med barnen. Ändå känns det inte alltid tillräckligt. Många barn har stort behov av vuxennärvaro för att fungera i grupp, någon vill bara prata, någon annan läsa saga, spela spel, eller ha hjälp att lösa konflikter. Efter rasterna har vi lässtund med barnen i tre olika grupper. Vi äter mellanmål och går ut på gården.
Vårt arbetslag har reflektions-/planeringstid mellan klockan 15.30-18.00 varje måndag. Under tiden tar småbarnsavdelningen hand om våra barn.
Den här måndagen ska vi göra en självskattning av hur vi arbetar med matte, språk, naturvetenskap, miljö och likabehandling. Intressant, men vid den här tiden på eftermiddagen känner jag mig väldigt trött efter en intensiv dag i barngruppen. Och jag som förskollärare känner en stor press på mig att hinna med allt som krävs enligt läroplanen, och därtill dokumentera det som vi gör. Dessutom arbetar jag 75 procent på grund av sjukdom, men känner att jag förväntas prestera 100 procent. Det är väl till viss del också mina egna krav, men det är svårare att hinna med egen planeringstid, vilket är en förutsättning för att kunna göra ett bra jobb. Jag stjäl till mig stunder nu och då, som till exempel när vi har färre barn eller direkt på morgonen och ibland när jag är hemma. Det skapar en ohälsosam stress.
Tisdag
Skogsdag. Vi går till skogen, två olika grupper med åtta barn vardera och två pedagoger. Övrig personal och barn stannar på gården. Det är skönt att kunna dela upp barngruppen och fokusera på färre barn ibland. Vi har med oss en psykolog som ska observera ett barn med speciella svårigheter. Vi har med oss förstoringsglas och tittar på sniglar, små, stora, med snäcka, utan snäcka. Barnen fascineras av sniglarna och tittar länge, pratar och funderar. Sedan klättrar de på stenar och i träd. Få barn vistas i skogen på sin fritid, så vi ser det som en viktig uppgift för oss på förskolan att erbjuda dem den möjligheten. Många svenskfödda barn har ju ofta ett försprång vad gäller förförståelse för naturen, då de börjar skolan.
Väl tillbaka på förskolan blir det stressigare. En av pedagogerna blir sjuk och måste gå hem hem, en annan ska ha uppföljning med psykologen. Efter samling och lunch vilar en pedagog med de yngsta barnen och vi turas om att ha rast. Plötsligt blir jag ensam med tretton barn under en halvtimme, fast det är meningen att vi alltid ska vara två pedagoger. Det går, men det är mycket stressande. Jag påpekade det efteråt för vår pedagogiska ledare, och nu ska vi ha bättre framförhållning och alltid se till att vi är två. Det är vanligt att vi hjälper varandra över avdelningarna, men det är viktigt att sådant kan planeras in innan så att det som hände mig inte upprepas.
Onsdag
Samtal med ny förälder i cirka en halvtimme. Vi har skogsgrupper även i dag. Jag är kvar på gården med två kolleger och femton barn. Förmiddagen känns lugn. Hinner vara med barnen i lugn och ro, går in tidigare med en grupp och vi spelar ukulele och sjunger, vilket är mysigt. På eftermiddagen är vi två pedagoger. Tar fram kulbana som vi bygger ihop och då vill alla barn vara där, bygger bilbana och då förstås vill alla vara där. Det blir lite stressigt med alla barn som vill göra allt hela tiden då vi bara är två pedagoger på plats med 14 barn.
Torsdag
Skogsgrupp igen för de barn som behöver vara i en liten grupp och de som inte varit där under veckan. Vi går dit med nio barn.
Jag har tagit massor av bilder under veckan och antecknat vad barnen sagt, men får aldrig tid att skriva ut dem. Det är meningen att vi ska ha egen planeringstid någon/några timmar i veckan. Eftersom jag jobbar deltid och det ofta är någon personal frånvarande finns det sällan tid till det. Det skapar en enorm frustration, då det förväntas att vi ska genomföra ett genomtänkt pedagogiskt arbete. Torsdagar slutar jag mitt arbete klockan 12.30. Det är välbehövligt, då jag inte har samma ork som helt friska personer. Tyvärr blir mina två närmaste kolleger ensamma med alla barn. Det är meningen att vi ska få en pedagog till i vårt arbetslag, men det är svårt att hitta personal, speciellt utbildad sådan.
Fredag
Får äntligen tid att skriva ut dokumentationen, eftersom vi har färre barn än det brukar vara i dag och vi är fyra pedagoger i mitt arbetslag. Jag får två timmar egen tid, men hade behövt mycket mer egentligen. De andra går iväg till en lekpark i området. På eftermiddagen har vi tre avdelningar som samarbetar med gemensam sångstund. Det blir en trevlig avslutning på veckan.
Följ oss
Gå till sidtoppen
MEST KOMMENTERAT
SENASTE KOMMENTARERNA
Om Var Grupp 8 en feministisk organisation?
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om Porr handlar om betalda övergrepp
Om Nobels fredspris till kampanj för att avskaffa kärnvapen
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Rödgrönt ointresse för fred och nedrustning borde oroa många
Om Var inte målet att vi skulle jobba mindre?
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
MEST LÄST