Eva no duerme är en av filmerna som visas under filmfestivalen Latinamerika i fokus

Bild: Pressbild

Kvinnokroppen som försvann

2016-11-01 | Florencia Fernandez padlock

KULTUR

Latinamerika i fokus har precis avslutats i Malmö och den tionde till tolfte november kommer filmfestivalen till Lund. Årets tema är kvinnorörelser, ett brinnande ämne bara någon vecka efter de stora feministiska mobiliseringarna som skakat kontinenten. Florencia Fernandez har sett Eva no duerme, en spelfilm om kampen om Eva Perons döda kropp, och slås av att hatet mot kvinnor som symboler för progressiv politik är lika aktuellt då som nu.

Latinamerika i fokus är en filmfestival som sedan 2003 hålls i Malmö. Tanken är att visa en annan bild av Latinamerika än den som oftast syns i media och att lyfta fram film som vanligtvis inte kommer till svenska biografer. Den 10-12 november kommer filmfestivalen till Lund.

Eva no Duerme är en film från 2015, om den politiska kampen kring Eva Peróns döda kropp, regisserad och skriven av Pablo Agüero med bland annat Gael García Bernal, Denis Lavant, och Imanol Arias i huvudrollerna.

Relaterade artiklar:

#Niunamenos historisk feministisk kraftsamling i Argentina

Kampen mot patriarkalt våld växer

Kvinnostrejk utanför argentinska ambassaden

–Film är som en spegel: den ger oss en bild av oss själva. Film är som ett fönster: vi tittar ut och igenom och upptäcker andra verkligheter, nya insikter, säger Programdirektören för Latinamerika i Fokus, Elena Gutiérrez Ros och välkomnar oss till den fjortonde upplagan av en av de flera filmfestivaler som varje år ger Malmöbor möjligheten att njuta och sörja genom filmer från hela världen.

Kvinnorörelser årets tema

Latinamerika i fokus har sedan sin första upplaga 2003 följt utvecklingen av film i Latinamerika, fokuserat på aktuella samhällsfrågor och knutit varje tema till mänskliga rättigheter.

– När festivalen förra året bestämde att temat för 2016 skulle vara kvinnorörelser anade de inte hur det skulle bli mycket mer aktuellt än tänkt, att utvecklingen kring kvinnorörelser har blivit så dramatisk, säger Elena Gutiérrez Ros.

Projektledaren syftar på den nationella strejk mot våld mot kvinnor som för snart två veckor sedan, den 19 oktober, leddes av kvinnor i Argentina och som backades av flera andra länders sociala rörelser i världsdelen. Festivalen fördömer våldet och ansluter sig till #NiUnaMenos, inte en enda död kvinna till, en organisering som är en reaktion på och ett motstånd mot mäns våld mot cis- och transkvinnor som är såpass utbrett att det i exempelvis Argentina sker en femicidio (kvinnomord) var trettionde timme.

Mordet av Lucía Pérez, en 16-åring tjej som dog när hon våldtogs av två män, samt polisrepressionen mot den årliga Nationella Kvinnoträff några dagar tidigare i staden Rosario som samlade 100,000 deltagare, fördjupade den redan existerande ilskan. Kvinnor i flera städer strejkade under slagordet ”Om våra liv inte har något värde, då får ni producera utan oss”, i en tydlig kritik mot genusvåldet som uppstår under den cis-hetero-patriarkala kapitalismen. Dessa tankar och invigningstalet sitter kvar i mig och släpper inte riktigt, fastän jag börjar titta på kvällens film.

Kvinnokroppen som politisk symbol

Filmen jag ser är Eva no duerme [Eva sover inte], av den argentinske regissören Pablo Agüero. Det är år 1952, Eva Perón har i den unga åldern 33 år avlidit i cancer. Det argentinska folket är splittrat: oligarkin firar döden av ”esa yegua” (that bitch), medans gatorna fylls av gråtande, förkrossade människor, vars symbol för deras rättigheter, för deras värdighet, inte längre lever.

En expert balsamerar varsamt Evas kropp, hennes drag förstärks och tecknen på hennes lidande döljs. Men strax efter tar militärkuppen över makten i landet, och Evas kropp transporteras bort, göms. Symbolen måste utplånas. En fransk överste och en menig kör kroppen i en trälåda. Bland cigaretter och sprit, medan de visar ärr som troféer efter krig i Vietnam och killbråk i kvarteret, pratar de om kvinnor. ”De är horor, det är därför vi älskar dem”.

Några år senare, 1970, är Generalen Aramburu fånge hos en gerillagrupp som håller en folklig rättegång mot honom. Han är skyldig för skjutningar mot arbetare och syndikalister under strejker, och för att ha fått Evas kropp att försvinna. De frågar ut honom och vill få ut detaljer om vart kroppen har tagits. Men det har han inga svar på, och får inte tag på några heller under det enda samtal han tillåts göra. Aramburu frågar gerillakämparna: ”Vad håller ni på med? Lägg ner detta, det som kommer efter mig är betydligt värre än vad som händer nu". "Ni kommer att svälja skit, ni kommer att förlora era ögonlock, era gravida kvinnor kommer att våldtas”, fortsätter Aramburu. Några av hans sista ord. Sa han så? Han hade nog rätt.

Ytterligare några år senare lyckas diktatorn Emilio Massera med sin personliga mission: att hitta Evas kropp, gräva ner den under sex meter betong och få den att försvinna från medvetandet. ”Jag, argentinsk man. Jag, faderslandets hjälte. Det tog mig ett kvarts sekel att fånga en kvinna som redan var död”.

Mörkret vi bär inom oss

Filmen är mörk. Svart, grått och militär-grön dominerar bilden, det är nästan alltid natt. Fuktigt. En film i tre delar (balsameraren, översten och generalen). och med kontrasterande dokumentära inslag där vi hör och ser Eva Perón göra mäktiga tal till folket. Diktatorn Massera är den hatiska berättaren. Ljudet och ljuset påminner en om en dröm. En mardröm.

Filmen visar mörkret. Militärerna säger aldrig hennes namn. Kvinnan blir horan. Kvinnan som får folkets stöd och hängivenhet, hon ska definitivt utplånas.

När filmen slutar är är det fortfarande svårt att låta bli att tänka på de ord som programdirektören uttalade under invigningstalet. Kvinnohatet genomsyrar filmen och det argentinska samhället. Esa yegua, that bitch, orden som har använts av högern för att beskriva Eva Perón och även före detta presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Orden som dyker upp i tidningars kommentarsfält varje gång en kvinna försvinner och sedan hittas död.

Jag ser folk runt om mig titta på varandra med tung blick, de skakar på huvudet, andas djupt. Filmen Eva no duerme är slut och vi börjar promenera genom den kalla luften utanför Panora. Jag möter en vän: ”Det är så tungt. Det är så tungt att vi har varit med om det. Att vi bär det i oss”.