Deborah Berhane sätter igång med reparationen av bänken som förstörts under natten.

Bild: Vera Atarodi

Mer än en bänk

2016-08-16 | Vera Atarodi padlock

INRIKES

När sommaren börjar har varken Deborah Berhane eller Jennifer Jerez någon aning om hur mycket uppmärksamhet deras sommarprojekt kommer att få. Men bänken som brändes i Rissne en torsdagskväll i juni var mer än en pride-bänk, målad i regnbågens alla färger. Möt konstnärer, sommarjobbare, pionjärer, verksamhetsledare och ungdomscoacher, i ett reportage av Vera Atarodi om dimensionerna som inte uppmärksammades.

RELATERAD ARTIKEL:

2016-06-18 Stor solidarisk samling i Rissne

Det är sommar och Deborah Berhane är en av sju tjejer som har fått sommarjobb på aktivitetshuset Hundra74:an i Rissne, en stadsdel i Sundbybergs kommun. Hon ska vara med i ett konstprojekt som verksamhetsansvariga Jennifer Jerez funderat på sedan i våras: bänkarna utanför Hemköp på Rissne torg ska målas om.

Ett knappt år tidigare tog Sundbybergs stad över fritidsgården i Rissne från en lokal förening för att göra det till ett aktivitetshus som förutom fritidsgården också rymmer Stjärnjouren, en jour för tjejer och transpersoner, och Rissneambassadörerna, som arbetar uppsökande mot ungdomar.

Aktivitetshuset får namnet Hundra74:an och Jennifer Jerez, med sin bakgrund som konstnär och projektledare, leder arbetet. Hon verkställer förändring efter förändring. Lokalen töms på biljardbord, pingisbord och tv-spel. Den stora klumpiga soffan ersätts med mindre möbler. Regler införs, ingen får komma in med skor och ytterkläder ska hängas av.

Personal handplockas in i verksamheten, många är från Rissne och alla har var sin spetskompetens. Detta är noga planerat av Jennifer Jerez. Hon vill göra lokalen och verksamheten mer välkomnande för tjejer. Rissneambassadörerna och ungdomscoacherna som anställs är unga och engagerade, hälften är tjejer och hälften killar. Jennifer Jerez berättar att det har varit svårare att rekrytera tjejer.

– Många tjejer fortsätter att studera och är mer kräsna med jobb, men de behövs. De är förebilder och lockar yngre generationer tjejer till aktiviteterna, säger Jennifer Jerez.

Deborah Berhane har jobbat med olika konstprojekt på Hundra74:an under året. Under dagen stannar flera Rissnebor vid hennes arbetsplats, en del av nyfikenhet och en del för att ge henne komplimanger.

I dag ser det annorlunda ut inne i aktivitetshuset. På väggar hänger målningar som deltagare skapat under workshops. Det finns ett dj-bås, ett rum fyllt med pennor och målarfärg och ett annat rum med stora kuddar. I mysrummet har någon sprayat ”Who run the world – Girls” på väggen.

Problemet finns överallt

Ambassadörerna arbetar uppsökande med olika projekt som väcker engagemang och riktar sig främst till tjejer. Varje projekt arbetas fram utifrån en analys där vem som kommer att delta begrundas. De har märkt att tjejer dragit sig för att komma till fritidsgården.

– Det saknas en analys för hur vi ska synliggöra tjejer. Som nu med bänkarna står tjejerna mitt på barrikaderna, de tar kampen men hur stärker vi dem? Lägg resurser på att lyfta dem, inte bara på stökiga killar. Detta är inte ett problem som bara finns i Rissne, utan överallt. Vi behöver arbeta med alternativa evenemang för ungdomar, inte bara fotbollsturneringar som traditionellt lockar fler killar än tjejer, säger Jennifer Jerez.

Det har gått en vecka sedan tjejerna började måla bänkarna utanför Hemköp. De har valt sina motiv. En bänk ska ha en världskarta, en bänk ska det stå Rissne på och runt namnet på stadsdelen ska ordet välkommen skrivas på olika språk. En bänk ska ha ett porträtt på ett barn med den afrikanska kontinenten i pannan och en bänk ska sprayas i regnbågens färger.

En av bänkarna som fick stå orörd torkar under sommarjobbarnas sista arbetsdag.

Natten efter att regnbågsbänken, som kom att kallas Pridebänken, blir klar bränns den och på väggen bakom bänken har någon skrivit ”Pride är inget för Rissne”. Det dröjer inte länge förrän upprörda medborgare mobiliserar sig och två dagar senare samlas de för en manifestation för att visa att Pride visst är för Rissne. Ett par dagar senare vandaliseras även bänken med porträttet på barnet, någon har ristat i barnets ögon. Det var ett porträtt av Deborah Berhanes kusin.

En tidig förmiddag, när bara några dagar återstår av sommarprojektet, samlas Deborah Berhane och hennes kollegor på Hundra74:an för att diskutera hur de ska göra, är det värt att måla om bänken? De är alla övertygade om att bänken kommer att förstöras igen. Ska de ta kampen och visa att de inte ger upp? Tillsammans för de en diskussion med ambassadörerna som mynnar ut i att ja, självklart ska bänkarna målas om. Direkt börjar planering för inköp av ny färg.

Ungdomscoachen Dreya Salimi, Rissneambassadörerna och sommarjobbarna diskuterar hur dagen ska se ut inne på Hundra74:an.

Deborah Berhane tar fram skisserna till målningen på bänken.

– Jag ville ha ett barns ansiktet, det symboliserar värdet i oss barn och jag vill lyfta barnens röst. Alla färger i barnet ska spegla att det inte spelar någon roll vilken färg du har, du är värdefull. Med bänken vill jag visa hur grym den yngre generationen är i Rissne, säger hon.

Deborah Berhane har sysslat med konst sedan hon var 12 år och är mitt i sin bild- och formutbildning på gymnasiet. Hon kom i kontakt med Hundra74:an genom sin bror och det var när hon fick höra att de efterlyste tjejer för ett konstprojekt som hon blev intresserad av att delta. Sedan dess har hon varit med och lett workshops. I sommar testade hon för första gången graffiti genom sommarjobbet.

– Det här projektet är jätteroligt, jag har lärt mig tekniken med sprayburkar och det har varit roligt att jobba med något som folk verkligen inte trodde att tjejer kan göra. Vi bevisade att de har fel och det gjorde allt, men sen förstörs den känslan av det här tråkiga, säger Deborah Berhane.

Gör det igen

Det tråkiga, vandaliseringen, ledde till att hon inte signerade bänken med sitt namn. Hon tänkte att det inte var någon idé, namnet kommer klottras ändå över.

– Först blev jag ledsen, mest för min kusin. Men nu känner jag ”Tyck vad ni vill. Jag kommer fortfarande göra det igen”, säger hon.

Deborah Berhane packar ner sina burkar och gör sig redo för att gå ner till bänkarna. Rissneambassadören Isabella Kebedom hjälper till. Hon har jobbat här sedan februari och även hon menar att detta är ett viktigt projekt för att det riktar sig till tjejer. Som ambassadör är det en stor del av hennes jobb, att aktivt söka upp unga tjejer och skapa plats och utrymme för dem i aktivitetshuset.

– Vi utgår inte från vad vi som vuxna vill göra. Vi frågar ungdomarna vad de vill göra eftersom det handlar om att vi ska sysselsätta och aktivera ungdomarna, säger Isabella Kebedom.

Tillsammans med stadsdelens ungdomar har ambassadörerna invigt Rosa Pantern, en basketplan med rosa linjer, och en årlig basketturnering för tjejer och killar. De har åkt på läger med tjejer som deltar i aktivitetshuset och haft olika projekt med konst som riktat sig till bara tjejer vissa gånger och andra gånger både till tjejer och killar. Isabella Kebedom betonar vikten av långsiktigt stöd från politiker för projekten. Bland ambassadörerna råder en stämning av osäkerhet, eftersom de inte vet hur länge projektet kommer få resurser från Sundbybergs stad.

– Vi behöver politikernas stöd. Om de inte backar oss kommer vi inte få medel för våra projekt, säger Isabella Kebedom.

Amanuel Gebresus (till vänster) var tidigare Rissneambassadör och är i dag senior ambassadör. Han handleder och stödjer den nya generationen ambassadörer, däribland Isabella Kebedom.

I höst ska ambassadörernas arbete utredas av Sundbyberg stad för att ta reda på huruvida projektet ska permanentas och bli en del av den ordinarie verksamheten. Jesper Wiklund (V) berättar att arbetet med att nå ut till ungdomar har varit pågående i Sundbyberg. Staden har arbetat med inkludering av olika ungdomsgrupper genom hbtq-certifiering av bibliotek och fritidsgårdar i alla stadsdelar men han är inte nöjd med hur stödet ser ut från stadens sida.

– Insatserna är spretiga, det behövs samordning och vi behöver bättre översyn. Det är ett problem för Hundra74:an att det är ett kortsiktigt projekt. Jag tror det behövs ambassadörer i alla våra stadsdelar, utan dem hade vi inte vetat att det skulle komma en attack mot bänkarna. Tack vare dem har vi en kommunikation med ungdomarna, Jesper Wiklund.

Josefin Malmqvist (M), ordförande för socialnämnden i Sundbybergs stad, säger att det redan förts in i budgeten för 2017 att lägga mer resurser på uppsökande arbete riktad mot ungdomar men i vilken form det kommer att ske ska de ta beslut om efter utredningen.

– Vi besöker verksamheter hela tiden och ska definitivt besöka Hundra74:an. Vi politiker behöver fundera på hur vi gör oss tillgängliga och hur vi kan utveckla dialogen med medborgarna, Josefin Malmqvist

Vakar stolt över arbetet

I väntan på utredningen och svar på hur framtiden kommer att se ut för verksamheten fortsätter alla involverade i aktivitetshuset att jobba. Varje dag registrerar personalen hur många tjejer och hur många killar som besöker fritidsgården, dels för att ta reda på om deras metoder fungerar och dels för att kunna visa upp hur resultatet av deras arbete faktiskt ser ut.

– Vi ser att fler tjejer har börjat komma, ungefär hälften av besöken är av tjejer. Jag tror det är dels för vi är har lika stor del kvinnlig personal men också för att vi har en lokal som vi kan vara i permanent, säger Isabella Kebedom.

Utanför Hemköp avslutar Deborah Berhane och hennes kollegor projektet med bänkarna, utan att veta om de kommer stå orörda i framtiden, med Rissneambassadörna stolt vakandes över arbetet.