#Pride2016: Bristande kunskap om homonationalism

2016-07-26 | Ulrika Westerlund padlock

INRIKES

Årets Stockholm Pride inleddes på måndagen med seminarier i Pride House på Kulturhuset. En av den första dagens programpunkter var ett panelsamtal arrangerat av Expo med rubriken ”Extremhögern – bögarnas bästa vän?” Feministiskt Perspektiv pratade efteråt med en av deltagarna i seminariet, Anna-Maria Sörberg, författare och journalist som arbetar på en bok om homonationalism, ett begrepp som funnits länge men kunskapen kring det är fortfarande begränsat.

RELATERAT MATERIAL:

2013-08-02 | #sthlmpride13: Strategier mot homonationalism

2012-08-03 | #sthlmpride: Inte i vårt namn

*Fotnot: Ulrika Westerlund var också paneldeltagare i Expos seminarium.

– Begreppet homonationalism och diskussionen kring begreppet och den verklighet den analyserar har funnits i tio år nu, men det har knappast etablerat sig i bredare lager eller gjort att det finns en reell förståelse för problematiken. De som initierat och drivit diskussionen hårdast från början och fortfarande gör det är de som drabbas av konsekvenserna av homonationalismen, det vill säga rasifierade queers inom akademin och aktivismen, hos många andra är okunskapen ännu stor, säger Anna-Maria Sörberg.

Homonationalism är ett begrepp som introducerades av Jasbir K. Puar, forskare inom genusvetenskap, för att beskriva processer där rasistiska ståndpunkter och politiska ställningstaganden, ofta mot muslimer, motiveras av en föregiven kamp för hbtq-personers rättigheter.

– Ingen förnekar att vi har gjort framsteg i Sverige när det gäller förändring av lagar och arbete för lika rättigheter, problemet är att retoriken kring att vi har ”kommit så långt” lätt kan stjälas av personer med andra syften och får ett drag av nationell självgodhet när den används av människor som knappast deltagit i den queera kampen, delar av makten till exempel.

– Andra aspekter av problemet är personer som hävdar att de ”försvarar våra rättigheter” – men snarare är ute efter att kleta homofobin på en hel grupp, förlägga den någon annanstans, säger Anna-Maria Sörberg.

Mitt under samma vecka som förra årets Stockholm Pride arrangerades ett evenemang som kallades ”Pride Järva”. Arrangören Jan Sjunnesson har ett förflutet som chefredaktör för Sverigedemokraternas tidning Samtiden och har gjort sig känd bland annat för att sprida islamofobisk propaganda. Trots detta fanns inte någon omedelbar förståelse bland till exempel journalister om vad arrangemangets syfte var.

– Att gå in och göra en ”pridemarsch” eller liknande aktion på en plats som är präglad av ekonomisk ojämlikhet och segregation är numera del i ett mönster. Det har gjorts med jämna mellanrum i storstäder som Paris, London och Amsterdam, ofta med direkt högerextrem koppling, men det är knappast något medierna har rapporterat om. När det nu sker i Stockholm och i ett medieklimat med mindre analys och mer polarisering riskerar det att spela just de krafter som önskar ställa grupper mot varandra rakt i händerna, säger Anna-Maria Sörberg.

Jan Sjunnesson arrangerar samma evenemang i år igen. I år hade han också bjudit in Milo Yiannopoulos för att leda ”paraden”. Yiannopoulos är bland annat känd för rasistiskt och transfobiskt hetsande och för att stödja Donald Trump, och beskrev sitt deltagande i ”Pride Järva” som att han skulle leda en parad genom ”ett av Sveriges muslimska ghetton”. Under måndagen kom dock beskedet att han ställde in sin medverkan på grund av ”dödshot”. Hur den inställda Sverigeresan kommer att användas är tydligt från pressmeddelandet. Bland annat säger Yiannopoulos där att han är ”mest intresserad av att homosexuella amerikaner ska uppmärksamma det existentiella hot som islam representerar och stödja kandidater som Donald Trump och hans strävan att inte upprepa Europas globaliseringsmisstag”. Nu återstår att se hur den svenska mediebevakningen kommer att se ut i år.