Återblick: Breivik vältrade sig i islamofobi och antifeminism

2016-07-22 | Bella Frank padlock

INRIKES

Feministiskt perspektiv har sedan terrorattentatet mot AUF:s läger på Utøya då Anders Behring Breivik sköt ihjäl 69 personer bevakat händelsen ur många perspektiv, bland annat genom granskningar av hans ideologiska drivkrafter och det politiska landskap han befinner sig i, inte minst hur starkt färgad han var, och är, av hat mot kvinnor och en glödande antifeminism. Här är en återblick på och länkar till vår bevakning under det första året efter Utøya.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-07-22 | Fem år av sorg, minne och kamp

2016-07-22 | Årsdagar är öppna sår

2012-07-22 | Var är den nya självbilden?

2012-01-13 | #antifeminism: Breiviks kvinnohat politiskt motiverat

2011-12-09 | Breiviks sublima godhet

2011-08-05 | Globala röster om Breiviks antifeminism

2011-07-29 | ”Kulturmarxisten” är en kvinna

2011-07-29 | Hatet är ingen barnlek

2011-07-29 | Norge: Massakern med islamiska länders ögon

Anders Behring Breivik slog till för precis fem år sedan. Först genom att spränga en bomb i centrala Oslo, och sedan genom att skjuta ihjäl framför allt barn och ungdomar på Utøya. Då kom Feministiskt perspektiv bara ut en gång i veckan, men i första numret som kom efter terrorattackerna hade tidningen flera artiklar om dådet. Tidningen intervjuade författaren Andreas Malm som bland annat skrivit den banbrytande boken Hatet mot muslimer. I intervjun ”Kulturmarxisten” är en kvinna tas bland annat Breiviks antifeministiska hat upp. Andreas Malm sade i intervjun att antifeminismen i Breiviks manifest är extremt.

”Han riktar hat mot feminismen också för att han menar att den har försvagat Europa och den europeiska mannen. Är det vanligt i de islamofobiska grupperingarna?

– Ja, det återkommer ständigt i de här miljöerna, i böckerna och artiklarna. Europa sägs ha genomgått en feminisering. Välfärdsstaten med sina ideal om omsorg har förvekligat den europeiska mannen och tömt honom på hans naturliga impulser att försvara och leda sin familj. Välfärdsstaten, marxismen och feminismen har tillsammans och i samverkan brutit ner den europeiske mannens styrka och det ingår i planen att göra Europa till ett byte för islam. Det är en retorik man hittar i de islamofobiska böckerna, i Sverigedemokraternas och de andra högerextrema partiernas propaganda runtom i Europa.”

”Hatet är ingen barnlek”

I samma nummer skrev också Anna-Lena Lodenius, expert på främlingsfientlighet. Snabbt efter dådet väcktes diskussionen om huruvida debattörer och Sverigedemokrater i Sverige hade något ansvar för att ta avstånd för att de ofta delar samma mylla som de ideologer som inspirerade Anders Behring Breivik. Anna-Lena Lodenius lyfte vilket starkt hat som riktats mot socialdemokraterna i Norge som hon menade var värt en egen studie och drog också paralleller till Sverigedemokraternas hat mot socialdemokratiska politiker som Mona Sahlin. Om ansvarsfrågan skrev hon:

”Sverigedemokraterna kan självklart inte lastas för de dåd som Anders Behring Breivik utfört. Men de kan och bör anklagas för att ha hetsat mot olika grupper och för att sprida hatiska stämningar. Att föra fram ett politiskt budskap som bygger på konspirationsidéer om islamiseringen av samhället och rena lögner om andra kulturer och religioner är ingen barnlek. En dag tar någon det som sägs på allvar. Anders Behring Breivik har skapat sig en världsbild ut ur de nätsajter som även våra svenska högerpopulister surfar runt på.”

Jihad och korståg

Sholeh Irani skrev om hur terrrorattentatet i Norge hade beskrivits och bevakats i den muslimska världen. I artikeln Norge: Massakern med islamiska länders ögon skrev hon bland annat om hur händelsen i turkiska dagstidningen Hürriyet beskrevs som en väckarklocka:

”Den kända debattören Mustafa Akyol skriver i sin blogg i turkiska Hürriyet att Breiviks manifest baseras på en rad islamfientliga författarskap och kommer till slutsatsen att fokus ska vara på Breiviks berättelse och agerande, inte hans analyser. '…det måste vara en väckarklocka för anti-islamiska propagandister, och likasinnade politiker i Europa och USA, att visa dem att det hat de blåser upp mot islam kan få fruktansvärda konsekvenser.' Vidare jämför han terroristerna bakom 9/11-attacken med Norges terrorist och menar att de förra inspirerades av medeltida föreställningar om jihad (heligt krig), medan den senare inspirerades av medeltida föreställningar om korståg och att det i själva verket är fanatism som driver båda krafterna.”

Veckan därpå gjorde Jenny Rönngren en uppföljning, också med fokus på hur utländska medier hade bevakat terrordådet. Breiviks antifeminism var då ofta ett sidospår kunde hon konstatera, men vissa hade lyft just det perspektivet. Bland annat filmaren Patric Jean, som förvånades över att inte fler hade reagerat på likheterna i Breiviks hat mot kvinnor och det hat en massmördare i Kanada uppvisat flera årtionden tidigare.

”Den 6 december 1989 gick Marc Lépine in i ett klassrum på Montreals tekniska högskola, skickade ut männen och sköt ett tiotal kvinnor. Sex av dem dog. Sedan gick han ut i korridorerna och avrättade de unga kvinnor som kom i hans väg, sammanlagt släckte han ytterligare åtta kvinnors liv. En stor skillnad mot massakern i Norge är att Marc Lépine begick självmord i samband med attentatet. Efter sig lämnade han ett brev där han förklarar sitt hat mot feminismen och hur hans livsplaner gått i stöpet på grund av feminism. Han ber om ursäkt för att brevet är för kort och skrivet under stor brådska.

”De båda fallen är jämförbara: en ung, narcissistisk man som i avsaknad av erkännande pekar ut en social grupp som orsak till det som gått snett i livet.” skriver Patric Jean”, vilket Jenny Rönngren refererade i artikeln Globala röster om Breiviks antifeminism.

Psyksjuk hellre än t-ordet

Senare samma år skrev idéhistorikern och medarbetaren Edda Manga i krönikan Breiviks sublima godhet om det psykiatriska utlåtande som nyligen hade kommit och som hade förklarat att Breivik var psykiskt sjuk. Utlåtandet förde hennes tankar till Hannah Arendts analys av förintelsearkitekten Adolf Eichmann. Edda Manga undrade om vissa står bättre ut med en värld där det finns galningar än med att kristendomen och vissa politiska uppfattningar förknippas med terrorism.

Hon skrev: ”Vad hände med terrorist? Varför är det så omöjligt att läsa Breivik i linje med det han gång på gång i tal och i det noga förberedda 'manifestet' vill göra gällande: han är en pionjär i en politisk rörelse som han hoppas och tror kommer att växa?

Jag tror att det som gör det nästan omöjligt att lyssna på Breivik och ta honom på allvar är att han stör något så grundläggande som bilden att det samhällssystem i vilket vi lever är grundläggande gott. Den självgode Breivik är en sublim spegelbild av den globala världsordningens banala ondska. Inte ens Arendts krav på personligt etiskt omdöme och individuellt ansvarstagande erbjuder en utväg.”

Breiviks antifeminism och kvinnohat var åter i fokus när religionshistorikern Mattias Gardell i större detalj gick igenom det långa manifestet i början av 2012. I artikeln #antifeminism: Breiviks kvinnohat är politiskt motiverat beskriver Gardell hur Breivik strävar efter att återupprätta vad han tänker sig är ett fallet patriarkat:

”Breivik ser sig som deltagare i ett kulturkonservativt avantgarde vars spektakulära attacker mot förrädare och muslimer kommer att leda fram till ett europeiskt inbördeskrig som kommer att väcka den vite mannens slumrande krigarinstinkter till liv. Ur krigets renande stålbad kommer ett pånyttfött monokulturellt kristet Europa återta sin position som världssamfundets ledande civilisation.

När de 'kulturkonservativa tagit den politiska och militära makten i de västeuropeiska länderna' kommer 'patriarkatet återetableras' för att säkra kärnfamiljens och därmed civilisationens fortlevnad. Breivik föreställer sig att detta kan ske utan lagstadgade förbud för kvinnor att inneha inflytelserika poster i samhället (invandringspolitik och försvar undantagna). Det räcker att vidta åtgärder för att stärka kärnfamiljens relevans.”, skriver Gardell i texten.

Ingen ändrad självbild

På årsdagen för terrordådet 2012 skrev Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt att det var tveksamt om det skapats någon ny självbild i regionen efter Utøya. Lever försvarsmakt, etablerade partier, tyckare och näthatare fortsatt i uppfattningen om att hoten endast kommer från ”den andre”?, frågade hon sig då i artikeln Var är den nya självbilden? och utvecklade:

”Allt blir kittlande detaljer i Breiviks personakt, men är samtidigt vanligt förekommande inslag i vår vardag. Det gäller för övrigt vanligt, öppet och fullt uttalat hat mot muslimer som ju förekommer ända in i riksdagen. Om detta har vi inte talat. Att det finns tusentals instruktioner i att bli en våldsman men nästan inga i att värja sig mot mot den bilden?

Tyvärr är nog Anders Behring Breivik alltjämt en ensam galning i mångas ögon. Ensam för att han var en ensam människa. Ensam för att han bodde med sin mamma eller ensam för att han inte verkar ha haft några vänner. Att han var en av många i en global, anonymiserad, homosocial nätkontext där han passerade som en i mängden blir lätt för abstrakt. Icke desto mindre finns allt där att dra slutsatser av. Omvärldsanalys i all ära – självreflektion handlar om att blicka inåt.”