Clara Berglund, Patricia Kaatee och Katarina Bergehed.
Bild: Pressbild
Amnesty kräver ny utredning av Sveriges sexköpsförbud
2016-06-14 | Jenny Rönngren
10
INRIKES
I samband med att Amnesty Internationals policy om prostitution antogs i slutet av maj presenterades fyra landrapporter om konsekvenserna av rådande lagstiftningar. En av rapporterna gäller Norge och landar i rekommendationen att avkriminalisera sexköp. Nu kräver Amnesty i Sverige att regeringen utreder den svenska sexköpslagen, som är snarlik den norska, på nytt. Sveriges kvinnolobby är fortsatt kritisk till Amnestys linje.
RELATERADE ARTIKLAR:
2016-06-14 ”Inkludera sexarbetare i kampen för allas rätt till asyl”
2015-08-21 Queerfeministisk respons på Amnestys kontroversiella beslut
2015-08-14 Amnesty Internationals beslut möts av både kritik och hyllning
2015-08-12 ”Vi beklagar Amnesty Internationals beslut”
2015-07-31 Amnesty planerar ändra sin policy och erkänna sexhandel
2014-01-29 Amnesty bemöter kritiken om avkriminalisering av sexköp
I korthet visar den norska rapporten att polisens arbete för att komma åt sexköpare får långtgående konsekvenser för dem som säljer sex – vilket är lagligt i såväl Norge som Danmark. Syftet med inriktningen på polisens arbete är att begränsa och minska prostitutionen och ställa de som främjar prostitution eller köper sex inför rätta. Men i tillämpningen av de olika lagar som reglerar området – norska motsvarigheten till kopplerilagen, sexköpslagen och utlänningslagen är det enligt Amnestys Norgerapport The human cost of ”crushing” the market ofta migrantkvinnor som löper stor risk att vräkas från sina lägenheter och/eller deporteras om polisen misstänker att de säljer sex.
Patricia Kaatee, politisk rådgivare på Amnesty i Norge, gläds åt organisationens nya policy och framhåller att den tydliggör staters ansvar att förverkliga allas mänskliga rättigheter, även de i prostitution.
– Amnesty Norge anser att det är en bra politik, som gör klart att sexarbetare är en mycket sårbar och marginaliserad grupp utsatt för allvarliga övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter, och att en avkriminalisering av köp och sex mellan samtyckande vuxna är en av flera nödvändiga åtgärder för att säkerställa sexarbetares mänskliga rättigheter, kommenterar hon.
Kräver avkriminalisering
Rapporten om Norge landar i en rad rekommendationer. Det handlar bland annat om att ersätta kopplerilagen och förbudet mot sexköp med lagar som säkerställer ett rättsligt skydd mot exploatering och tvång, samtidigt som lagar som kriminaliserar människohandel bevaras. Polisen uppmanas utveckla rutiner för hanteringen av anmälningar om våld mot den som säljer sex. Likaså ställs krav på tillräckliga resurser för organisationer och verksamheter som arbetar med personer i prostitution och till insatser för den som vill sluta sälja sex.
Norska Amnesty står bakom slutsatserna i rapporten helt och hållet, och har nu begärt ett möte med justitieminister Anders Anundsen, stortingets justitieutskott, samt åklagarmyndigheten och diskrimineringsombudsmannen i Norge för att kräva att åtgärderna genomförs.
Någon liknande rapport finns inte när det gäller Sverige. Svenska Amnesty har därför ännu inte tagit ställning vare sig för eller emot den svenska sexköpslagen, utan lyfter i ett uttalande vikten av att basera beslut på gediget eget utredningsarbete. Katarina Bergehed, sakkunnig inom kvinnors rättigheter, samt sexuella och reproduktiva rättigheter, framhåller att hela Amnesty-rörelsen har varit involverad i arbetet med policyn, som består av många delar, inte bara den som rör lagstiftning. Svenska Amnesty har drivit på för, och fått igenom, en betoning på staters skyldighet att bekämpa fattigdom och diskriminering och förändra de livsvillkor som i grunden ökar risken för att människor ska behöva sälja sex för att kunna försörja sig. När det gäller Amnesty i Norge poängterar Bergehed att rapporten och slutsatserna inte bara gäller sexköpslagstiftningen, utan innebär ett helhetsgrepp som inkluderar all relevant lagstiftning. Till exempel finns krav om att ersätta den lagparagraf som förbjuder främjande av prostitution med lagstiftning som tydligt definierar och kriminaliserar exploatering av personer som samtyckt till att sälja sex mot ersättning – vilket i viss mån saknats.
– Det den norska rapporten visar är att sättet som hela paketet av lagstiftning används på i Norge påverkar personer som säljer sex på ett så omfattande och negativt sätt att lagstiftningen måste ändras, säger Katarina Bergehed.
Huruvida en motsvarande rapport om Sverige skulle visa liknande mönster och i så fall leda till samma slutsatser som i Norge ser hon ingen anledning att spekulera i.
– Det som vi menar behövs i Sverige är att verkligen granska, inte bara sexköpslagen, utan se till helheten av lagar som är relevanta på området, hur de tillämpas, och göra det med fokus på människor som säljer sex. För det är inte i fokus i den enda statliga offentliga utredningen som gjorts hittills i Sverige.
Enligt Katarina Bergehed har Sverige, liksom alla länder och inte bara i sexköpsfrågan, en skyldighet att se till att lagstiftning som införs inte medför oönskade effekter och kränker mänskliga rättigheter – i det här fallet för kvinnor i prostitution.
– Det borde ligga i allas intresse att få en robust och gedigen utredning av hur de mänskliga rättigheterna påverkats för de vi säger är den sårbara parten i prostitutionen, och som det är statens ansvar att skydda.
Trafficking och migrantkvinnor
Amnesty skiljer på sexhandel mellan samtyckande vuxna, även när omständigheterna är sådana att reella valmöjligheter saknas, och trafficking – med vilket avses att med våld, hot eller bedrägerier tvingas till prostitution. I den norska rapporten har endast tre av de intervjuade varit utsatta för trafficking. Detta medan Europarådet för de mänskliga rättigheterna bedömer att en övervägande majoritet av de som säljer sex i Europa tvingats till det, och förespråkar sexköpsförbud bland annat för att efterfrågan på sexköp – oavsett om det handlar om trafficking eller inte – göder organiserad brottslighet.
– Visst är de här sakerna sammanlänkade, men vad den norska rapporten visar är att medan polisen riktar in sig på att ta fast sexköpare så missar man att arbeta mot den organiserade brottsligheten, säger Katarina Bergehed. Den polisoperation som gick under namnet ”Operation Hemlös” var ett initiativ för att bekämpa trafficking men resulterade i att många migrantkvinnor som sålde sex, men som inte var offer för trafficking, vräktes från sina bostäder.
En av de tre intervjuade i rapporten som hade utsatts för trafficking deporterades utan att ha hörts, eftersom polisen utgick ifrån att inget tvång hade förekommit. En representant för Oslopolisen som Amnesty intervjuat bekräftade att traffickingoffer deporteras när polisen tillämpar migrationslagar mot människor som säljer sex. Risken är att personer som är offer för trafficking inte identifieras och inte heller erbjuds stöd.
– Då försitter man möjligheten att gripa sig an en allvarlig brottslighet. Medan sexköparen får några tusen kronor i böter utsätts kvinnor i prostitution för förföljelse, grips, görs hemlösa och löper en ökad risk att hamna i händerna på hallickar och människohandlare. Amnestys policy riktar sig mot all typ av exploatering och där måste stater växla upp sitt arbete för att bekämpa den. Globalt sett görs alldeles för lite. Länder har också ett ansvar att säkerställa att människor har sådana levnadsvillkor att de inte behöver sälja sex på grund av fattigdom eller diskriminering.
Katarina Bergehed menar att det som kommit fram i Norgerapporten borde oroa alla, inte minst Sverige som har ambitionen att fler länder ska införa sexköpsförbud. Och att ansvaret för att ta fram en helhetsbild över prostitutionens omfattning och utveckling i Sverige ankommer på regeringen.
– Det man vet är att gatuprostitutionen har halverats. Men det är inte samma sak som att prostitutionen har halverats. Vi uppmanar den svenska regeringen att tillsätta en ny utredning, vi menar att det är statens skyldighet.
Kvinnolobby är kritisk
Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnolobby, som är en av sexköpslagens främsta förkämpar, har läst den norska rapporten och är fortfarande lika kritisk till den policy som Amnesty har antagit.
– Det är sorgligt att se hur Amnesty har hamnat så fel i frågan om prostitution. Istället för att försvara kvinnors mänskliga rättigheter har Amnesty ställt sig på sexindustrins sida och blivit en kraft som upprätthåller en ojämställd värld, säger hon.
Det samtycke som beskrivs i Norgerapporten ger Berglund inte mycket för.
– Rapporten håller en väldigt låg nivå. Den säger sig handla om prostitution mellan samtyckande vuxna. Samtidigt är det uppenbart att många av de kvinnor som intervjuas lever i extrem utsatthet, vissa av dem har till och med traffickerats till Norge. Att säga att dessa kvinnor själva valt att sälja sex är absurt, säger hon och menar att rapporten saknar både makt- och jämställdhetsperspektiv.
– Att köpa kvinnors kroppar är oförenligt med jämställdhet och kan bara förekomma när kvinnors underordning har accepterats.
De risker som rapporten beskriver att kvinnor som säljer sex utsätts för i Norge är enligt Clara Berglund samma risker som kvinnor i prostitution är utsatta för i hela världen.
– Utöver prostitution i sig handlar det bland annat om våld, övergrepp och hot från framförallt sexköpare. Det självklara sättet att skydda dessa kvinnor från riskerna i prostitution är att förhindra att de utnyttjas i prostitution överhuvudtaget, det gör man bäst genom att förbjuda sexköp och på så sätt minska efterfrågan.
Myten om oönskade effekter
När det gäller svenska Amnestys slutsats av Norgerapporten, att det borde ligga i förespråkare av sexköpslagens intresse att utreda konsekvenserna med fokus på den sårbara parten i prostitution är Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnolobby, skeptisk.
– De oönskade effekter som kan uppkomma av förbud av sexköp är för det mesta en myt. Till exempel det här med att kvinnor skulle bli vräkta från sina bostäder för att de har sålt sex, vilket påstås i rapporten. Jag vet inte hur det ser ut i Norge, men i Sverige finns det inget känt fall där så har skett.
Nya rapporten till trots har Clara Berglund en annan uppfattning än Amnesty om hur den sårbara parten i prostitution ska skyddas:
– Amnesty Sverige måste tydligt stå upp för sexköpslagen, detta var det tydliga budskapet från alla de medlemmar som i protest lämnade organisationen förra året. Den sårbara parten i prostitution, det vill säga kvinnorna, skyddas bäst om efterfrågan på prostitution motverkas genom kriminalisering av sexköp.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
I Amnesty Internationals antagna policy om prostitution står som följer:
"States can impose legitimate restrictions on the sale of sexual services, provided that such restrictions comply with international human rights law, in particular in that they must be for a legitimate purpose, provided by law, necessary for and proportionate to the legitimate aim sought to be achieved, and not discriminatory."
Enligt Amnesty Internationals egen policy har alltså stater rätt att ålägga prostituerade, den sårbara parten i sexhandeln, restriktioner, till exempel vräkning, men inte att göra detsamma mot hallickar eller sexköpare.
Svar till Helena Brors
Helena Brors misstolkar det som står i Amnestys policy. Exempel på legitima restriktoner kring prostitution som stater kan införa är att begränsa var försäljning av sex får ske i det offentliga rummet. Tvärtemot vad Brors hävdar, så är det helt i strid med internationella människorättslagar att systematiskt vräka personer som säljer sex från deras hem. I fallet Norge har vräkningarna inte prövats i domstol och kvinnorna som drabbats har inte förvarnats. Det är alltså fråga om olagliga tvångsvräkningar som tillämpas diskriminerande mot en viss grupp människor. Den som säljer sex i Norge har inte begått något brott. När de trots detta görs hemlösa ökar utsattheten och risken för att hamna i hallickars och människohandlares händer. En del kvinnor som Amnesty intervjuat uppger att de flyttat hem till sina kunder eftersom de inte har någon annanstans att ta vägen.
I några fall har kvinnor som polisanmält att de utsatts för grova våldsbrott av beväpnade män, tvångsvräkts från sina hem några dagar senare. I en del fall har polisen deporterat kvinnor ut ur landet i stället för att utreda våldsbrotten de utsatts för. Amnesty säger inte att det är rätt att köpa sex eller agera hallick utan att människor i prostitution har mänskliga rättigheter. Rapporten om situationen i Norge finns att läsa här.
/Katarina Bergehed, Amnesty Sverige
"I fallet Norge har vräkningarna inte prövats i domstol och kvinnorna som drabbats har inte förvarnats. Det är alltså fråga om olagliga tvångsvräkningar som tillämpas diskriminerande mot en viss grupp människor. "
Åhå. Men i så fall så är det väl inte LAGEN mot sexköp som är problemet? Om vräkningarna av de prostituerade redan är OLAGLIGA skulle de prostituerade knappas bli hjälpta av en ändring av sexköplslagen?
Nu är jag konfunderad. Svaret till mig verkar vara undertecknat av såväl redaktionen som Katarina Bergehed. Ingår Katarina Bergehed i redaktionen?
Finns det vräkningar som inte är "tvångs-"?
"begränsa var försäljning av sex får ske i det offentliga rummet." Jaha, så Amnesty anser alltså att stater har rätt att införa åtalspunkten uppmuntran till sexköp samt att det inte ökar utsattheten och risken för att hamna i hallickars klor.
Tack, jag vet att prostitution inte är olagligt i Norge. Jag vet även att Amnesty redan innan policyn antogs använde Norge som ett argument för legalisering av koppleri och sexköp under rubriken “Criminalisation of sex work compounds stigma and discrimination against sex workers”.
Varför fick hallicken Douglas Fox skriva första utkastet till policyn om Amnesty inte tycker att det är rätt att agera hallick? Varför står det inte "States can impose legitimate restrictions on procuring" i policyn om det nu är koppleri som åsyftas? Varför påstod sig Amnesty ha konsulterat SPACE International och Ressources Prostitution vid framtagandet av policyn när så inte var fallet?
Prenumeranter har direkt tillgång till kommentarsfälten i Feministiskt Perspektiv. Andra som har skäl att kommentera får gå via redaktionen.
Svar till Goldina Smirthwaite
Som framgår av artikeln så är syftet med Amnestys rapport att belysa människorättssituationen för människor som säljer sex i Norge. Den "nordiska modellen" kriminaliserar inte bara sexköp utan flera andra handlingar som relaterar till prostitution. Amnesty har därför utrett hur en rad olika lagar, däribland sexköpslagen, lagen mot att främja prostitution och utlänningslagen tillämpas och funnit att norsk lagstiftning inte skyddar den ofta mycket utsatta och sårbara gruppen människor som befinner sig i prostitution. Om de utsätts för våldsbrott så utreds det sällan. Och medan sexköpare kan straffas med böter så riskerar de som säljer sex att förlora sin försörjning, sin bostad och/eller att deporteras ut ur landet.
Att främja prostitution är kriminaliserat i Norge, inklusive att annonsera om sexuella tjänster eller hyra ut lokaler/lägenheter som används för att sälja sex. Det är med stöd av denna lag - inte sexköpslagen - som norska polisen genomförde “Operation Hemlös” som beskrivs i artikeln. Sådana vräkningar sker fortfarande och är ett exempel på hur polisens arbete för att minska prostitutionen slår mot de som säljer sex och ökar deras utsatthet. Med regeringens goda minne genomförs tvångsvräkningar som enligt internationella människorättslagar är olagliga.
Men även sexköpslagen har negativa konsekvenser för dem som säljer sex. Ett exempel är att flera av de kvinnor som Amnesty intervjuat vittnar om hur förbudet mot att köpa sex har gjort att deras kunder allt oftare begär “out calls” för att undgå upptäckt. Att åka hem till sexköparen medför ökade risker för dem som säljer sex. Utsattheten för våld, inklusive mycket grovt våld och våldtäkt är stor, inte minst bland kvinnor av nigerianskt eller östeuropeiskt ursprung som säljer sex i Norge. Ändå drar de sig för att polisanmäla dessa brott. Polisen använder en rad “stressmetoder” riktade mot de som säljer sex som ett sätt att pressa tillbaka prostitutionsmarknaden. Därför är förtroendet för polisen lågt och de som utsätts för våld tror inte att polisen kommer att skydda dem. Tvärtom kan kontakt med polisen medföra negativa konsekvenser för dem själva som att bli vräkta från lägenheten eller övervakas, gripas, deporteras. Detta trots att det är lagligt att sälja sex i Norge.
Svar till Helena Brors
Ja, det finns olika typer av vräkningar och alla är inte olagliga. Tvångsvräkningar (forced evictions) innebär att människor mot sin vilja tvingas från sina hem eller sin mark utan något rättsligt skydd eller prövning. Enlig internationella människorättslagar ska vräkningar endast användas som en sista utväg efter att alla andra alternativ har uttömts. Vräkningar ska alltid prövas och utföras i enlighet med lagen. Det innebär bland annat att de personer som berörs ska konsulteras, ha tillgång till information och möjlighet att delta i processen, bland annat för att kunna hitta alternativa lösningar. De ska ha möjlighet att få beslutet prövat i domstol och erbjudas rättshjälp vid behov. De som mot sin vilja tvingas från sina hem ska också förvarnas i god tid och erbjudas kompensation och/eller lämplig ersättningsbostad.
Nej. Amnesty anser självfallet inte att “stater har rätt att införa åtalspunkten uppmuntran till sexköp”. Tvärtom. Det här är ett exempel på den typ av lagstiftning som Amnesty menar ökar riskerna för människorättskränkningar mot de som säljer sex. Sådana lagar finns i många länder och bör avskaffas. I Amnestys rapporter om Argentina och Hongkong har vi utrett konsekvenserna av just den typen av lagar.
Utredningsarbetet kring situationen i Norge har ingått som en del av Amnestys interna arbete med att ta fram policyn om staters skyldigheter att respektera, skydda och uppfylla mänskliga rättigheter för dem som säljer sex. Amnestyrörelsen ansåg att det fanns ett behov av research i olika regioner i världen med olika ekonomiskt välstånd och olika lagstiftningsmodeller. Ett land skulle tillämpa den så kallade “nordiska modellen”, det vill säga där försäljning av sex är lagligt men sexköp och organisering av prostitution är kriminaliserat. I och med att policyn offentliggjordes i maj 2016, publicerades även dessa landrapporter. Det bör också understrykas att Amnesty inte förespråkar legalisering utan avkriminalisering.
Douglas Fox var medlem i brittiska sektionen av Amnesty för flera år sedan men han har inte skrivit något utkast till Amnestys policy. Påståendet är helt grundlöst. Läs gärna brittiska sektionens uttalande angående detta.
Amnestys policy baseras bland annat på information från FN-organ såsom WHO (Världshälsoorganisationen), UNAIDS och FN:s särskilda rapportör om rätten till hälsa. Amnesty har också pratat med grupper och organisationer som består av människor med egen erfarenhet av att sälja sex, grupper som representerar de som lämnat prostitutionen, olika kvinnorättsorganisationer, HBTQI-aktivister, anti-traffickinggrupper och HIV/AIDS-organisationer.
/Katarina Bergehed, Amnesty Sverige
Det du kallar ”denna lag” i ditt svar till Goldina är en standardformulerad lag mot koppleri. Förolämpa inte Goldinas intelligens genom att utgå ifrån att hon inte vet att annonsering för och upplåtelse av lokal till sexuella förbindelser mot ersättning är koppleri per definition.
Att vräkas är att tvingas bort oavsett om vräkningen är laglig eller inte.
Men vad är då ”begränsa var försäljning av sex får ske i det offentliga rummet” om inte att införa åtalspunkten uppmuntran till sexköp?
Vid det här laget torde det ha framgått att jag är så pass insatt i ämnet att jag redan har läst uttalandet du ”gärna” vill att jag ska läsa. Här skulle jag kunna uppmana dig att ”gärna” läsa protokollet från nordirländska parlamentets justitieutskotts sammanträde 30/1 2014, Douglas Fox memorandum från 7/4 2008 och Philip Bradfields artikel Sex trade ‘was asked to join Amnesty and lobby internally’, men det förutsätter jag att du redan har gjort.
Anledningen till att jag vet att Fox skrev policyns första utkast är att en Amnestymedlem avslöjade det för media när hen gick ur i Amnesty i protest. När policyn antogs gick ytterligare några tusen av era medlemmar ur i protest. Hade de inte ingått i Amnestyrörelsen?
Hallicklobbyorganen NSWP och IUSW brukade argumentet ”vi har WHO och UNAIDS på vår sida” långt före Amnesty. Jag behöver väl inte berätta för dig att Alejandra Gil, vice ordförande för NSWP och konsult till UNAIDS, avtjänar 15 års fängelse för människohandel? Det ingår väl i din sakkunskap att er policy går stick i stäv med Palermoprotokollet, Kvinnokonventionen och Konventionen om bekämpning av människohandel?
Min fråga om SPACE International och Ressources Prostitution är obesvarad.
Du reser många frågor och i denna sista kommentar ska jag försöka besvara några av dem. Intentionen är inte att förolämpa någons intelligens utan att inkludera så många som möjligt i en viktig och komplex diskussion.
Olika länders lagar skiljer sig åt. Det du kallar för “standardformulerad lag mot koppleri”, benämns i Norge som “främjande av prostitution”. Den svenska kopplerilagen skiljer sig dock från den norska lagen om främjande av prostitution, då kopplerilagen uttryckligen innefattar förbud mot att “på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttja att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning”. Den norska lagen däremot, innefattar inget skydd mot exploatering av dem som säljer sex, något som Amnesty kritiserar i rapporten om Norge. Och det är med stöd av denna lag som framförallt utsatta migrantkvinnor vräks från sina bostäder.
Gällande frågan vad det innebär att begränsa försäljning av sex i det offentliga rummet: Det kan exempelvis vara regler som begränsar prostitutionen till vissa zoner, förbjuder prostitution i närheten av skolor osv. Enligt Amnestys policy kan stater införa restriktioner så länge de har ett legitimt syfte och inte strider mot internationella människorättsnormer. Dina slutsatser om att vräkningar är en legitim begränsning eller “att stater har rätt att införa åtalspunkten uppmuntran till sexköp” är dock felaktiga.
Amnestys policy om staters skyldigheter att respektera, skydda och uppfylla mänskliga rättigheter för dem som säljer sex går inte stick i stäv med Palermoprotokollet och Kvinnokonventionen. Palermoprotokollet definierar vad människohandel är: “rekrytering, transport, överföring, inhysning eller mottagande av person genom våld eller hot om våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller utnyttjande av offrets utsatta position...i syfte att exploatera”. Vår policy är tydlig med att människohandel är ett mycket allvarlig brott och människorättskränkning som stater är skyldiga att förhindra, bekämpa och bestraffa. Men all prostitution är inte trafficking. Stater måste oavsett agera för att skydda de som säljer sex från individer som försöker exploatera och skada dem.
I övrigt refererar du till en rad påståenden kring hur Amnestys policy kommit till. En del av dem som inte delar Amnestys slutsatser har låtit göra gällande att vi låtit oss påverkas av sexindustrin och deras egenintressen. Ett kommentarsfält är inte det bästa forumet för att reda ut alla dessa felaktigheter och missuppfattningar men jag fortsätter gärna samtalet exempelvis via telefon.
Helt kort: Douglas Fox var medlem i en Amnestygrupp i England. Han och hans grupp la fram en motion till brittiska sektionens årsmöte 2008 som röstades ner av medlemmarna. Den brittiska sektionens styrelse talade emot motionen och föreslog i stället att årsmötet skulle ge sektionsstyrelsen i uppdrag att verka för att Amnesty International skulle göra en översyn av organisationens policy. Flera år senare inleddes processen med att ta fram en policy av Amnestys internationella huvudkontor. Fox var inte längre medlem i Amnesty och har inte skrivit en rad i den policy som organisationen – efter tre års konsultationsarbete – nu antagit. Men det är intressant att hans försök att utmåla sig som upphovsmannen tillmäts större tilltro än Amnesty International och de drygt 60 sektioner som faktiskt haft inblick i och varit delaktiga i processen.
Slutligen, SPACE International och Resources Prostitution har både kritiserat Amnesty för vår policy och för att inte ha blivit konsulterade. Vårt internationella huvudkontor som genomfört massor av konsultationer har aldrig gjort gällande att Amnesty International skulle ha träffat någon av dessa organisationer. Jag vet inte i vem eller i vilket sammanhang något annat påståtts.
/Katarina Bergehed
Att åberopa en medelväg som inte finns och nyttja orden ”inkludera” och ”komplex” är också en taktik som hallicklobbyn har kört med i decennier. Den inkluderar sällan de prostituerade immigrantkvinnor som har mördats av torskar i Tyskland, Holland och Nya Zeeland.
Det faktum att den svenska lagen mot koppleri skiljer sig från den norska dito förändrar inte det faktum att det norska koppleriförbudet är just ett koppleriförbud.
Tack för erbjudandet om telefonsamtal, men detta är en offentlig, opinionsbildande debatt, inte en konversation mellan två privatpersoner. Mitt syfte är att visa för läsekretsen att legalisering av koppleri och sexköp leder till trafficking.
Stycket du ..-punktar i Palermoprotokollet lyder ”eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person”. Amnestys policy om staters skyldigheter att avkriminalisera koppleri och sexköp går stick i stäv med Kvinnokonventionens sjätte artikel: ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution.” Ja, stater bör skydda prostituerade från individer som försöker exploatera/koppla och skada/köpa dem – genom att förbjuda koppleri och sexköp.
Du bekräftar min slutsats att Amnesty anser att stater har rätt att ålägga prostituerade restriktioner, men inte att göra detsamma mot torskar. För det är ju prostitution som ska begränsas till vissa zoner och förbjudas i närheten av skolor, inte sexköp. De länder som har reglerad prostitution inom avgränsade zoner har även åtalspunkten uppmuntran till sexköp för försök till prostitution utanför zonerna.
I Nya Zeeland har avkriminalisering resulterat i att bordeller faller under hälsoministeriets ansvar och att bordellinspektörer enkom utgår ifrån hygienförordningar, inte mänskliga rättigheter.
Så helt kort: Megahallicken Douglas Fox skrev en motion om att Amnesty ska ha som policy att vara för avkriminalisering av sexköp och koppleri. Han la fram den för den brittiska sektionen. Sju år senare antog Amnesty en policy om att vara för avkriminalisering av sexköp och koppleri. Att tro att Fox har haft något med den antagna policyn att göra är att liera sig med honom.
Jag vet inte vad ”i vem” ska betyda. Enligt SPACE International och Ressources Prostitution har Amnesty påstått sig ha konsulterat dem.
Norska Krisesentersekretariatet: Amnesty vilseleder om prostitution