Linnéa Bruno, Linda Hiltmann och Gudrun Schyman

Sexuella trakasserier – ett demokratiproblem

2016-01-07 | Linda Hiltmann , Gudrun Schyman , LInnéa Bruno padlock

OPINION

”Vi kan aldrig acceptera att den utsatta görs till problemets orsak, eller tillskrivs ensamt ansvar att hantera dess konsekvenser. Rätten till kroppslig integritet, yttrandefrihet och rörelsefrihet gäller alla och alltid. Varken den utsattas eller förövarens bakgrund, nationalitet eller religion ursäktar våldet.” Det skriver tre företrädare för Feministiskt initiativ (Fi) med anledning av attackerna mot kvinnor som rapporterades under nyårsnatten i Köln.

Linnéa Bruno, styrelseledamot (Fi)

Linda Hiltmann, kommunpolitiker, Malmö (Fi)

Gudrun Schyman, partiledare (Fi)

RELATERAD ARTIKEL:

2016-01-08 Sexuella övergrepp i Köln på nyårsafton

Sexuella trakasserier, hot och hat på nätet och via sms är en form av psykiskt våld som drabbar alltfler och som har uppmärksammats mycket de senaste åren. Mer tyst har det varit om sexuella trakasserier i det offentliga – fram till nu. Ett hundratal kvinnor omringades och attackerades i Köln under nyårsnatten. Många rånades dessutom, och en anmälan om våldtäkt har rapporterats. På liknande sätt attackerades ett tiotal kvinnor i Hamburg. Brotten kan enligt polisen vara organiserade. Ingen ingrep mot förövarna. Ännu vet vi inte vad som närmare låg bakom attacken – varför detta hände just där och på det sättet. Däremot har vi mycket kunskap om sexuella trakasserier och våld generellt.

Tyvärr är sexuella trakasserier inget nytt fenomen, utan ett globalt problem i epidemisk omfattning, enligt WHO med flera. Över 90 procent av kvinnorna i Indien utsätts, enligt UN Women. Enligt en aktuell studie med 42 000 kvinnor i EU uppger 55 procent sig utsatta för sexuella trakasserier efter sin 15-årsdag. Sverige toppar statistiken med hela 81 procent – något som väcker frågor. En delförklaring kan vara att feminismens relativa framgångar i Sverige innebär en högre medvetenhet kring frågorna. I länder med svagare feministisk rörelse kan utsatthet vara mer normaliserad och därför underrapporterad.

En annan tolkning som vissa forskare föreslår är att trakasserierna och våldet mot kvinnor faktiskt är högre här än i jämförbara länder, och att detta bland annat är en reaktion från vissa män som provoceras av kvinnors framflyttade positioner. De ökade hoten mot kvinnliga journalister, programledare och politiker – kvinnor som tar plats i offentligheten – kan tolkas i detta ljus.

Sexuella trakasserier, liksom alla former av våld, syftar till att kränka och kontrollera. Att skuldbelägga de som utsätts, och att som utsatt själv känna skam är mycket vanligt. Borgmästaren i Köln gick på det sättet genast ut och uppmanade kvinnor att ”hålla män på armlängds avstånd”. Vi kan aldrig acceptera att den utsatta görs till problemets orsak, eller tillskrivs ensamt ansvar att hantera dess konsekvenser. Rätten till kroppslig integritet, yttrandefrihet och rörelsefrihet gäller alla och alltid. Varken den utsattas eller förövarens bakgrund, nationalitet eller religion ursäktar våldet.

Andra tyska politiker har gjort uttalanden om vikten av att attackerna inte används i rasistiskt syfte – en uppenbar risk då många av förövarna uppgavs ha nordafrikansk bakgrund. Det är viktiga markeringar som vi välkomnar. Det sista våldsutsatta behöver är att användas av dem som sällan annars engagerar sig i frågor om mäns våld mot kvinnor. Inte sällan är det just de självutnämnda beskyddarna av Nationen som utgör det största hotet mot kvinnors rättigheter, som bland annat Kvinna till Kvinnas rapport om nationalism visar.

Nyligen dömdes en man efter omfattande trakasserier och hot mot bland andra riksdagsledamoten Rossanna Dinamarca. Vi välkomnar den historiskt viktiga domen och att fler vågar anmäla och tala om problemen. På samma sätt är det viktigt att alla hjälps åt att motverka sexuella trakasserier – i det offentliga, på skolan, arbetsplatsen, på nätet, i det privata. Rädslan att röra sig i det offentliga rummet är ett verkligt demokratiproblem, liksom att så många tystas idag.

Låt oss slippa att någonsin mer höra ”boys will be boys” eller att en flicka måste förstå att pojken som slår henne ”bara är intresserad”. Det är där det börjar – normaliseringen av våldet. Förövare tenderar enligt WHO att ha rigida och stereotypa idéer om kön. Ingen föds till förövare, men påfallande många tycks ha problem med att interagera utan att trakassera. Vi välkomnar att alltfler män vågar stå upp mot sexismen, att alltfler av alla kön förstår att feminism är en frihetsrörelse som handlar om respekt och rätten att vara människa.