Kritik är kärlek, Tobias Billström

2015-06-26 | Mehrtab Motavvas padlock

SOMMARKRÖNIKAN

”Har du tackat alla dina politikerkollegor för att de kämpar för ett bättre Sverige, fast de möts av rasism varje dag? Har du uttryckt din vördnad inför alla pensionärer som byggt upp vårt samhälle genom att garantera dem ett värdigt liv inom äldreomsorgen? Har du visat din tacksamhet till alla kvinnor som föder barn fast de arbetar lågavlönat i samhället och oavlönat i hemmet?” Feministiskt perspektivs sommarkrönikör Mehrtab Motavvas har många frågor till Tobias Billström.

Mehrtab Motavvas är en 29-årig kvinna med rötter i Iran. För tillfället studerar hon idéhistoria vid Stockholms universitet, tidigare praktisk filosofi vid Uppsala universitet. I mars grundade hon tjej- och kvinnojouren Netpeace, som är specialiserad på mäns våld mot kvinnor på nätet. Hennes politiska bana började på Amnesty International. Mehrtab Motavvas har också arbetat på kvinnojouren Terrafem där hon också varit vice ordförande. 2014-2015 arbetade Motavvas som reporter och skribent på Feministiskt perspektiv och kandiderade till riksdagen för Feministiskt initiativ.

”I sommar kommer jag att skriva krönikor om mäns våld mot kvinnor, rasism, diskriminering av människor med funktionsvariationer och klassförtryck ur ett intersektionellt perspektiv”, låter hon meddela redaktionen.

Mehrtab Motavvas är en av sommaren tre krönikörer tillsammans med Fanna Ndow Norrby och Christine Bylund.

SOMMARKRÖNIKOR:

2015-07-09 Viktig kompetens ingår i kostnadskalkylen

2015-07-03 ”Samtycket är vårt att ge!”

2015-06-26 Kritik är kärlek, Tobias Billström

2015-06-18 Polisbrutalitet mot kvinnor är en feministisk fråga

2015-06-12 ”Mänskliga rättigheter är ingen välgörenhet!”

Det var en solig dag i början på juni. Föräldrarna hade samlats på skolgården för att fira att deras barn avslutat ännu ett skolår. Själv var jag spänd över att behöva se småbarn sjunga nationalsången när jag stod där tillsammans med min sambo och mitt bonusbarn. Att pådyvla småbarn politiska åsikter, vilket nationalismen är, har alltid gett mig olustkänslor. Men det blev ingen nationalsång. Istället höll rektorn ett vackert tal om att ”man inte ska vara rädd för det som är annorlunda”. Därefter hade barnen dansuppvisning till musik från olika länder. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att fälla en tår. Inte bara för att detta gav en gnista hopp om framtiden, utan för att skolrektorn förstod mer än vår före detta migrationsminister, Tobias Billström: Barn som har växt upp i Sverige må vara annorlunda, men de är inga främlingar. Vi är svenskar med olika bakgrunder.

I en gästkrönika i Aftonbladet 5/6 trädde Somar Al Naher fram och berättade om sina fruktansvärda upplevelser av asylprocessen i Sverige. Andemeningen är att hon ser en ironi i att den svenska staten - som i åratal smällde igen dörren i ansiktet på hennes familj - plötsligt bjöd in dem till en välkomstceremoni på nationaldagen, där de skulle sjunga nationalsången och fira sitt nyvunna medborgarskap. Somar Al Naher hävdar att hon hade förväntat sig en ursäkt för ett mångårigt lidande, inte en högtidlig fest - som om de vunnit medalj på triathlon. I ett Facebookinlägg svarade riksdagens förste vice talman, Tobias Billström, att hon ska ”visa lite tacksamhet över att det finns stater som Sverige som bryr sig”. Han frågar om hon skulle sitta på Aftonbladets ledarredaktion om hennes familj inte hade fått asyl. ”Tänk på det innan du börjar skriva nästa krönika”, fortsätter han.

Det är skrattretande att någon som påstår att flyktingar ska visa tacksamhet över att den svenska staten bryr sig, själv inte visar minst lilla tecken på att bry sig. Inte med ett enda ord beklagar Tobias Billström att Somar Al Naher och hennes familj har behövt fly orättvisor i sitt före detta hemland och utsättas för en långvarig och förnedrande asylprocess i sitt nya hemland!

Det faktum att oskyldiga människor behöver genomgå inhumana processer under en tid då tryggheten är som viktigast, nämligen under barndomen, verkar inte röra honom i ryggen. Utan att tveka beter han sig som den arroganta polismästaren, Javert, i Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn, ger Cosette, den prostituerade kvinnan som försvarar sig mot ett gäng misshandlande män på gatan, en fördömande spottloska. Vad han inte tänker på är att Somar Al Nahers kritik mot den svenska staten grundar sig på kärlek – kärlek till sina medmänniskor – som far illa av det världspolitiska läget, där nationalism är en bakomliggande orsak till fascismens framväxt och det våld och förtryck mot ”främmande” som följer.

Frågan är om Tobias Billström har visat någon tacksamhet till alla som har byggt upp och fortfarande bygger upp Sverige? Har du riktat ett stort tack till den miljon svenskar som emigrerade till Nordamerika från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal och tog med sig nya idéer om hur vårt samhälle kan bli mer demokratiskt? Har du framfört din uppskattning gentemot alla arbetskraftsinvandrare från Grekland, Jugoslavien, Italien och Turkiet som bidrog till den svenska välfärden under hela efterkrigstiden, det vill säga mellan 1950- och 1960-talen?

Har du uttryckt någon tacksamhet till alla flyktingar som vandrat hit och arbetat för vår välfärd från 1980-talet fram till idag? Har du tackat alla dina politikerkollegor för att de kämpar för ett bättre Sverige, fast de möts av rasism varje dag? Har du uttryckt din vördnad inför alla pensionärer som byggt upp vårt samhälle genom att garantera dem ett värdigt liv inom äldreomsorgen? Har du visat din tacksamhet till alla kvinnor som föder barn fast de arbetar lågavlönat i samhället och oavlönat i hemmet? Har du bett människor runtom i världen om ursäkt för att du lever ett privilegierat liv tack vare Sveriges ”neutrala” vapenexport – som skapar migration?

Det var inte Javerts känslokyla som omvände Jean Valjean till en hederlig medborgare, det var prästens kärlek. Vad vårt samhälle behöver är fler rektorer som lär våra barn kärlek till sin nästa, inte fler politiker som spottar på samhällets olycksbarn.

Tänk på det innan du går till jobbet nästa gång, Tobias Billström.