”Samtycket är vårt att ge!”

2015-07-03 | Christine Bylund padlock

SOMMARKRÖNIKAN

”Om jag vägrar detta har jag än mindre chans att få den rätt till assistans som är min i lagen, men som numera sällan är min i praxis och tolkningar. Därför tänker jag att det inte är på riktigt. Att allt är en show. Och ber assistenten dra upp nattlinnet över huvudet. Jag vet vad jag riskerar om jag inte gör det.” Christine Bylund utforskar begreppet samtycke i sin andra sommarkrönika.

Christine Bylund är glesbygdsuppväxt funkis-feminist med ett nödvändigt intresse för makt och funktionalitet. I dagsläget är hon normkritisk metodutvecklare inom den svenska Independent Living-rörelsen och masterstudent i genusvetenskap vid Stockholms universitet. I sommar kommer hon att bjuda på krönikor från den (än så länge) assistansberättigades horisont, om samtycke, osäkerhet och motstånd. Och kanske en och annan text om livet i nedre Norrlands inland.

Christine Bylund medverkar också i Feministiskt perspektivs och Settings antologi Utvägar som utkom i mars.

Övriga sommarkrönikörer är Fanna Ndow Norrby och Mehrtab Motavvas.

SOMMARKRÖNIKOR:

2015-07-09 Viktig kompetens ingår i kostnadskalkylen

2015-07-03 ”Samtycket är vårt att ge!”

2015-06-26 Kritik är kärlek, Tobias Billström

2015-06-18 Polisbrutalitet mot kvinnor är en feministisk fråga

2015-06-12 ”Mänskliga rättigheter är ingen välgörenhet!”

Detta år har jag tänkt mycket på samtycke. Vad betyder det egentligen? Vem kan ge och få det? Intresset för samtycket har handlat om att jag tvingats göra saker som jag aldrig samtyckt till. Endast utifrån att jag behöver personlig assistans, alltså på grund av en funktionalitet jag inte kan förändra, har jag tvingats.

I en tillsynes evighetslång process har jag omprövat min kommunala assistansersättning och i den har också samtycket prövats. Men är det egentligen samtyckesbrott? För mig är det enkelt.

Har jag samtyckt till att bli bedömd av en arbetsterapeut när jag äter frukost. Har jag samtyckt till att hon ska se mina bröst när assistenten knäpper bh:n?

Nej.

Måste jag ändå göra det?

Ja.

Samtycket, mitt som andras, är i allra högsta grad villkorat. Om jag vägrar detta har jag än mindre chans att få den rätt till assistans som är min i lagen, men som numera sällan är min i praxis och tolkningar. Därför tänker jag att det inte är på riktigt. Att allt är en show. Och ber assistenten dra upp nattlinnet över huvudet. Jag vet vad jag riskerar om jag inte gör det. En del menar att jag genom att ompröva min assistans vet vad jag ger mig in. Det vet jag mycket väl. Men vad är alternativet?

När jag är mitt i processen läser jag i Sydsvenskan om något som får blodet att isa. Hässleholmsförsöket kallas det. Direkt tänker jag på ett annat namn, Vipeholmsexperimentet.

Vipeholm – en svensk institution främst för personer med kognitiva normbrytande funktionsvariationer. Där den svenska staten utförde medicinska experiment för att kunna förbättra svenskarnas tandhälsa. De intagna matades med socker, godis och den ökända Vipeholmskolan som inte gick att svälja, utan att få borsta tänderna, för att en ville se hur socker påverkade kariesbildningen. Resultatet? Förödande.

De som utsattes för experimentet hade ingen möjlighet att samtycka och kunde inte ta sig därifrån. Ändå säger en representant för svenska tandläkare i en radiodokumentär för några år sedan att han ändå är stolt över experimentet. Eftersom svenskar sedan fick världens bästa tandhälsa.

Hässleholmsförsöket är ett pilotprojekt där Försäkringskassan har velat ta fram en starkare medicinsk kontroll över de uppgifter som en person som ansöker om assistans lämnar. För att se om personen överdriver sina behov. För att kunna göra det har en gett den sökande ett erbjudande – du lägger in dig på sjukhus. Nej, du är inte sjuk. Men där kan vi utföra de tester du behöver, du får träffa läkare, arbetsterapeut och sjukgymnast.

Smidigt.

Den sökande har samtyckt till inläggningen och alla dessa tester. Men hur fri har den varit att säga nej? Vägrar en blir chansen till jämlikt och självständigt liv än mindre. Varför är detta inte en riksnyhet tänker jag, att en statlig myndighet bevakar friska människor på sjukhus? Att vårdpersonal kontrollerar den de ska vårda och hjälpa. Är det så här det ska vara nu? Har samhället accepterat idén om att vi alla är fuskare och kostar pengar, att vi behöver kontrolleras och sättas dit? Vi som använder assistans.

Samtidigt faller detta helt naturligt in i den svenska historien. Där personer med normbrytande funktionalitet är medicinens exempel. En linje som går från Vipeholm till Hässleholm via otaliga mätningar av barns förmågor i gymnastiksalar på habiliteringar runt om i landet, utan att barnet fått möjlighet att ge sitt samtycke. Som funkis får en tidigt lära sig, min kropp är inte min, utan medicinens.

Så lätt väger samtycket. Min kropp är inte min. Jag kan lika gärna läggas in. Eller matas med socker.

När mina bröst blottas för arbetsterapeuten tänker jag på Vipeholm. Önskar att sega kolasträngar skulle tränga upp och skydda min kropp från insyn. Önskar att den som blir intagen på sjukhus utan att vara sjuk ska hitta en kola under sängen. Som ett meddelande från en tid allt för nära.

Vi är här. Detta har hänt oss.

Vi ska kämpa för upprättelse – samtycket är vårt att ge!