Trama di Terre är en kvinnojour som tar emot särskilt utsatta, asylsökande kvinnor.

Bild: Aleksandra Eriksson

Efter flykten till Europa

2015-06-16 | Aleksandra Eriksson padlock

UTRIKES

Efter drunkningskatastroferna i Medelhavet har medierna rapporterat om överlevarna som fiskas upp ur havet och tas till Siciliens hamnar. Men vad händer sedan? Och var är kvinnorna, som sällan syns i dessa rapporter? Aleksandra Eriksson besökte en kvinnojour i en liten kuststad i Italien.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-06-18 I Bolzano tar det stopp

2015-05-15 EU:s nya migrationsagenda – håller den vad den lovar?

2015-04-28 Mekdes Worku: Mödrarna kunde inte ens sörja

2015-04-21 EU och ”flyktingtragedin” på Medelhavet

2014-11-11 Om du hatar muren, ta ner den

Oklar juridisk grund för en häxjakt på papperslösa

2014-10-03 Ny kommissionär öppnar för möjligheten att söka asylvisum

Ungefär en timme från Bologna ligger Imola, en italiensk småstad som är mest känd för att en gång i tiden ha organiserat Formel 1-tävlingar. Men svänger man rätt runt de gamla, röda stenhusens knutar så hittar man så småningom till Trama di Terre, stadens kvinnojour.(”Trama di terre” betyder ”jordens väv” på italienska.) Ordföranden Tiziana Dal Pra välkomnar och visar runt i lokalerna, där väggarna täcks av bokhyllor, plakat och planscher som stipulerar kvinnors rättigheter. Mötesrummen – där till exempel överlevare av våld i hemmet intervjuas – har mjuka soffor istället för stolar, mönstrade täcken, lila skynken vadderar taket. En Banksy-inspirerad målning av en flicka som sträcker sig efter en hjärtformad ballong pryder ena långväggen.

Under de senaste dagarna har jag sett migranter, däribland kvinnor och småbarn, sova på golvet på järnvägsstationer. Italiensk press har gång på gång avslöjat korruption i mottagningssystemet, där pengar gått till maffian eller politiker från både det socialdemokratiska regeringspartiet och Silvio Berlusconis Forza Italia.

På Trama di Terre bor just nu ett tiotal kvinnor som sökt asyl i Italien. Sex av dem är från Nigeria, två från Somalia. Dagen därpå kommer en kvinna från Mali; hon flydde landet tillsammans med sin man men när de slutligen hamnade i Sicilien bad kvinnan att de skulle skiljas åt, vilket de italienska myndigheterna respekterade. Trama di Terre samarbetar med Emilia-Romagna-regionen, där Bologna är huvudstad, och tar hand om särskilt utsatta flyktingkvinnor. Allt som allt finns det plats för tretton personer i sina båda hus i båda ändar av Imola.

Från Niger till Libyen

Efter rundturen sätter vi oss på innergården, i skuggan av några schersminbuskar. Jag får en pratstund med Blessing Oyerinde, som egentligen heter något annat, en tjugoåring från Nigeria.

Hon ser misstänksamt på mig men en medarbetare på Trama di Terre som själv kom till Italien som flykting, berättar att det är viktigt att prata med pressen.

– Utan era historier vet ingen hur man ska hjälpa er, eller ens att era problem finns. I snabba ordalag berättar Blessing Oyerinde sin historia som hon väljer att börja i oktober 2012 när jihadistgruppen Boko haram anföll en kyrka i staden Kaduna.

– Vi var på en gudstjänst när kyrkan sprängdes. Hela min familj dog, jag var den enda som överlevde.

I sorgen och chocken drev Blessing Oyerinde omkring bland ruinerna.

– Då kom en kvinna fram och sa till mig att följa med. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag gjorde som hon sa.

De korsade gränsen till Niger och åkte vidare genom öknen.

– Så småningom kom vi till Sabha, i Libyen. I Tripoli tog kvinnan mig till ett hus och sa att hon skulle ordna en båt till Europa men jag var tvungen att betala för resan först med prostitution. Jag vägrade. De låste in mig och slog mig och sa att jag måste. Men jag vägrade.

Blessing Oyerinde visar upp sitt knä, som fortfarande lyser i lilarött.

– De brände mig med ett strykjärn.

– Jag vet inte hur länge jag var i huset. En dag när kvinnan var ute kom en man, dörrvakten. Han öppnade för mig och sa till mig: spring!

Från Libyen till Italien

Blessing Oyerinde berättar att hon greps av libyska polisen, hamnade i fängelse, friades för att slavarbeta hos någon och till slut fick hjälp av en kvinna som smugglade ut henne från landet.

– Hon var från Ghana. Hon sa att Libyen är dåligt, att det är farligt och skjuts på gatorna och att hon skulle hjälpa mig att fly till Europa. Jag vägrade, jag visste att det är många som dör på havet. Men hon tog mig till en båt i alla fall. Det var i början av april i år.

– Vi kom till kajen vid midnatt. De andra passagerarna var alla svarta, hundrasju totalt. Det var en gummibåt. Jag tappade allt hopp. Vi lämnade land och jag visste inte var vi var, vi tappade bort oss och drev på Medelhavet. Vatten började strömma in i båten. Lappen jag hade med den ghanska kvinnans namn gick sönder. Så småningom gick solen upp. När vi såg en båt började folk att skrika. Jag vet inte vem som räddade oss, om de var från Italien eller något annat land, men vi togs till Lampedusa. Sen kom jag till Sicilien, och där sa de till mig att komma hit. Fast först var jag i Bologna i fyra dagar, på en flyktingförläggning.

Framtiden oklar

När vi träffas har hon varit på Trama di Terre lite längre än en månad. Solen står högt på himlen. Buskarna luktar jasmin, bakom oss sparkar några småpojkar på en boll, skrattar och leker – deras mammor bor också på skyddshemmet. Vädret är så vackert att 4 000 personer kunnat ta sig över ett stilla Medelhav till södra Italien under bara de senaste dagarna.

Jag frågar Blessing Oyerinde vad hon vill göra nu.

– Jag vet inte, jobba, svarar hon surt. I Nigeria läste jag bank och finans på gymnasiet. Jag kanske kan städa på en bank.

Varför inte jobba på banken?

– Jag vet inte.

Svårt för flyktingar i Italien

Tiziana Dal Pra bryter in och säger att det ofta är svårt för asylsökande att hitta sin plats i det nya landet.

– När någon har högre utbildning eller en tydlig idé om vad hen vill göra brukar det gå bra. Men de som kommer hit för att de var tvungna att fly, och rycktes upp med rötterna, har ofta svårt att bli klara över sin framtid. De förstår inte att de har rättigheter nu. Systemet är inte anpassat till att ta hand om dem.

Länge hade Italien inget system alls för att ta hand om asylsökande och andra migranter. Man antog att de flesta var på genomresa och såg mellan fingrarna när papperslösa slavade inom jordbruket eller på byggen för några euro i timmen. Politiken ändrades när Matteo Renzi blev premiärminister samtidigt som drunkningskatastroferna blev så många att de hamnade i omvärldens fokus. Nu finns det olika program för mottagning av båtflyktingar eller boende under tiden som de väntar på att deras asylansökningar behandlas. Men det saknas ett helhetstänkande i migrationspolitiken. Därför är det lätt att falla mellan stolarna. Staten är skyldig att tillhandahålla boende och fickpengar (2,50 euro eller 23 kronor per dag) under tiden som deras ansökningar prövas och i sex månader efter ett positivt beslut. Sedan måste de klara sig själva.

Tiziana Dal Pra berättar om fyra tjejer som fick sina papper och åkte till södra Italien.

- En går det bra för, hon har bestämt sig för att bli sjukskötare. Men de andra… Vad ska de göra? Många utländska kvinnor prostituerar sig. Deras kroppar har ofta sålts så många gånger redan på vägen till Europa. Nu får de i alla fall själva bestämma över sin kropp. Vem kan döma dem?

Blessing Oyerinde stirrar argt och frågar om vi är klara med intervjun. Jag tänker på hennes historia och undrar när hennes mardrömmar ska ta slut. Nu väntar flera månaders väntan innan hon får sitt asylprövningsbeslut.