I Bolzano tar det stopp

2015-06-18 | Aleksandra Eriksson padlock

UTRIKES

Varje dag anmäler ett dussintal personer sig som volontärer till den hjälpstation som vuxit fram i Bolzano-stationens ena hörn. Lokala företag bidrar med bröd, ost och choklad. Några hotell låter kvinnor och barn bo gratis en natt. Under de senaste dagarna har även gränsen till Frankrike och Schweiz stängts för papperslösa och asylsökande. Det krisdrabbade Italien förväntas ta hand om alla som flyr till Europa. Aleksandra Eriksson skildrar läget i staden Bolzano i Italien.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-06-16 Efter flykten till Europa

2015-04-24 EU:s regeringschefer fortsätter svika människor som tvingas fly

2014-10-10 Oklar juridisk grund för en häxjakt på papperslösa

Runt järnvägsstationen i Bolzano reser sig alperna mot en klarblå himmel. Här, i södra Tyrolen, Italiens gräns till Österrike, är det gott att leva – Bolzano återkommer i toppen när italienska städer rankas efter livskvalitet och är ett populärt turistmål.

En kvinna klädd i den traditionella österrikiska klänningen drindl berättar att hon har varit och dansat på slottet i det närliggande Merano. Nu vandrar hon längst perrongen i väntan på tåget hem till Tyskland. Men ibland får hon väja för några kvinnor och barn som handfallet sjunkit ihop på marken. De är flyktingar från Eritrea på väg till norra Europa, antagligen Sverige eller Tyskland. Jag såg dem här igår också, och hur de stoppades från att gå ombord på IC-tåget till München av italienska poliser som blockerade alla dörrar och frågade svarta passagerare om pass. Vita människor viftades igenom utan att behöva visa varken pass eller biljetter.

I dagarna fyller Schengensamarbetet trettio år. Sedan dess har fri rörlighet växt sig till en av EU:s grundprinciper. Men inte för den som inte är unionsmedborgare.

Under det sista halvåret har patruller bestående av poliser från Italien, Tyskland och Österrike kollat pass ombord på de internationella tågen och sett till att papperslösa går av senast i Brennero, 300 meter från den österrikiska gränsen. Kontrollerna har pågått i mer ett halvår nu, vilket väcker frågor om de ens är förenliga med EU:s regler som säger att interna gränskontroller får varken vara systematiska eller riktade mot en särskild grupp.

Dawit Dawitson visar sin tågbiljett.

Dawit Dawitson* berättar att han kom till Italien två veckor tidigare, efter att hans fartyg räddades utanför Libyen av italienska marinen. Han fördes till Lampedusa och reste vidare norrut, genom Sicilien, Arezzo och Rom. Målet är mot Tyskland, där hans farbror bor. Men i Bolzano tog det stopp.

Dawit Dawitson visar upp sin tågbiljett från Bolzano till Munich. Den kostade 68 euro för det, och trots att nekades ombordstigning vill inte Trenitalia återbetala pengarna.

Samma öde drabbar varje dag mellan tjugo och ett hundratal personer. De sitter på bänkar och snidade trappräcken på perrongerna, eller i väntrummen som volontärer gjort om till en hjälpstation. De flesta är män, men det finns också några grupper kvinnor. Varje dag passerar ett par småbarn stationen. En vecka före mitt besök i staden började en gravid kvinna föda på stationen.

Ideella krafter

De flesta är från Eritrea, men i dag finns det också ett par från Nigeria. De har på sig jeans, svarta jackor och t-tröjor från Abercrombie & Fitch, som de fått av invånarna i Bolzano. När jag står och pratar med en volontär kommer en välklädd farbror förbi med en grön sammetssäck fylld av sämskskinnsstövlar, kängor och skor.

När flyktingarna började samlas på stationen ringde flera personer till stadsfullmäktige och bad dem hjälpa till. De lokala myndigheterna delegerade i sin tur uppdraget till en lokal organisation, Volontarius. Staden bidrar med lite pengar och material, men mycket hänger på invånarnas goda vilja.

Varje dag anmäler ett dussintal personer sig som volontärer till den hjälpstation som vuxit fram i stationens ena hörn. Lokala företag bidrar med bröd, ost och choklad. Några hotell låter kvinnor och barn bo gratis en natt. Caritas ger dem juridiska råd, inklusive information om EU:s asylregler och konsekvenserna av Dublinsystemet.

Röda korset är på plats varje morgon, och en manlig sjuksköterska berättar att det största problemet är att det ibland kommer personer som torterats i libyska fängelser och aldrig vågat söka vård.

– De är väldigt rädda för att vi ska överlämna dem till polisen. Igår fick jag ägna två timmar åt att övertyga en man som gått runt med ett brutet ben i två veckor. Till slut följde han i alla fall med till sjukhuset.

Låtsade bröllop

Dawit Dawitson kommer fram och undrar om jag vet andra vägar att komma till Tyskland. Han säger att han skulle kunna åka till Sverige också, där flera av hans vänner är. Jag tar fram min mobil och vi kollar på en karta över Europa. Vägen till Sverige går genom Tyskland och Öresund. Alternativet är att åka genom Finland men den vägen går via Ryssland och Dawitson slängde sitt pass i Medelhavet.

– Har du körkort, undrar han. Har du en pojkvän? Det kanske är lättare att komma in till Tyskland om man har sällskap.

Men tyska myndigheter stoppar bilar från Italien för att kolla om de kör papperslösa passagerare. Det pågår en rättstvist mot skaparna av dokumentären ”Io sto con la sposa” (”Jag är med bruden”), där syriska och palestinska flyktingar tar sig från Lampedusa till Sverige genom att utge sig för en bröllopskortege som ingen vågar besvära på vägen. Under de senaste dagarna har även gränsen till Frankrike och Schweiz stängts för papperslösa och asylsökande.

Press på Italien

Trots flera kontakter med italienska myndigheterna – under räddningsaktionen utanför Lampedusa, i flyktingförläggningar i Sicilien och Arezzo – säger Dawit att han aldrig tvingats ta fingeravtryck.

- På förläggningen berättade de att om jag vill bo i Italien så ska jag stanna ett par dagar så kommer de och registrerar mig. I annat fall fick jag gå fri.

Många andra som väntar på stationen i Bolzano säger att de heller aldrig lämnat sina fingeravtryck. För dem som gjort det är det oklart om dessa uppgifter endast användes av italienska myndigheter till att söka i landets brottsregister eller om de också infördes i Eurodacsystemet. Det senare har till mål att fastställa vilket land migranten först anlände till, och göra det landet ansvarigt för att pröva personens asylskäl. EU-reglerna säger att man inte kan söka asyl i ett annat land än Italien. Lyckas man ändå ta sig till Sverige kan man bli skickad tillbaka. Ändå reste uppskattningsvis 100 000 människor genom landet till norra Europa bara under 2014.

Nu ökar pressen på Italien för att man ska ta fingeravtryck på alla nyanlända. EU-kommissionen föreslog nyligen att EU:s polis- och gränsmyndigheter samarbetar i så kallade ”hotspot-team” för att ”hjälpa” landet som antingen är oförmöget eller ovilligt att följa gällande regler.

I ett läckt arbetsdokument om genomförandet av Eurodac-förordningen säger kommissionen att det ska vara möjligt att använda proportionellt våld om ”datasubjektet” vägrar samarbeta. Detta ska även gälla för gravida kvinnor och barn.

I utbyte mot att Italien gör sitt skulle 24 000 asylsökande överföras till andra EU-länder under en tvåårsperiod. Siffran är låg jämfört med det totala antalet människor som kommer till Italien. Internationella organisationen för migration (IOM) uppskattar att 170 000 personer kom sjövägen till Italien under 2014, vilket var fyra gånger mer än under 2013 – en följd av en allt mer orolig värld men också marinens räddningsaktion Mare nostrum. I år har 60 000 kommit. Nästan alla som fiskas upp ur Medelhavet stiger av på någon italiensk strand.

Vill vidare

Det krisdrabbade Italien kan inte förväntas ta hand om alla som flyr till Europa. Men ingen politisk lösning är i sikte. EU-kommissionens förslag om överföring av 24 000 personer stöter på hårt motstånd bland vissa medlemsländer. Onsdagens justitieministermöte i Luxemburg slutade med en flopp.

Om inte EU-länderna visar större solidaritet hotar Italiens premiärminister Matteo Renzi med att utfärda Schengenvisum till utländska medborgare, så kan de resa till vilket EU-land de vill på laglig väg.

– Men en sådan plan skulle först och främst skada Europa, säger Renzi.

I praktiken är det vad som redan sker. Dawit funderar på att åka till Milano. Han har ingen lust att stanna i Bolzano, och många andra tänker som han: dagtid samlas uppemot 200 personer på perrongen men bara ett tjugotal sover på stationen per natt.

Bolzano är bara en stad på vägen till Sverige och Tyskland. Alla har bråttom att komma till sina drömmars mål.

*Dawit Dawitson heter egentligen något annat.