”Mänskliga rättigheter är ingen välgörenhet!”

2015-06-12 | Christine Bylund padlock

SOMMARKRÖNIKAN

Att få rätt till assistans är en vinst i ett lotteri. Att leva med assistans är att leva på nåder. Men assistans är en mänsklig rättighet i FN konventionen. En mänsklig rättighet är inte en fråga om snällhet eller godtycke. Det är fråga om lika värde. Om du inte tycker att jag som funkis ska ha rätt till kontinuitet, rörelsefrihet och trygghet i livet, säg det då.

Det skriver Christine Bylund i årets första sommarkrönika.

Christine Bylund är glesbygdsuppväxt funkis-feminist med ett nödvändigt intresse för makt och funktionalitet. I dagsläget är hon normkritisk metodutvecklare inom den svenska Independent Living-rörelsen och masterstudent i genusvetenskap vid Stockholms universitet. I sommar kommer hon att bjuda på krönikor från den (än så länge) assistansberättigades horisont, om samtycke, osäkerhet och motstånd. Och kanske en och annan text om livet i nedre Norrlands inland.

Christine Bylund medverkar också i Feministiskt perspektivs och Settings antologi Utvägar som utkom i mars.

Övriga sommarkrönikörer är Fanna Ndow Norrby och Mehrtab Motavvas.

SOMMARKRÖNIKOR:

2015-07-09 Viktig kompetens ingår i kostnadskalkylen

2015-07-03 ”Samtycket är vårt att ge!”

2015-06-26 Kritik är kärlek, Tobias Billström

2015-06-18 Polisbrutalitet mot kvinnor är en feministisk fråga

2015-06-12 ”Mänskliga rättigheter är ingen välgörenhet!”

I efterspelet av Somar al Nahers krönika i Aftonbladet den 6 juni och Tobias Billström kommentar av densamma är tacksamheten åter på tapeten. Tacksamhet mot det goda Sverige, Sverige som ställer upp, tillgodoser allas rättigheter och inte kränker eller vägrar någon något.

Den som flytt ska visa tacksamhet mot det land där den till slut fick stanna. Inte ställa några krav eller ha några åsikter. Den som är fattig ska ta emot vad som helst utan invändningar. Också den assistansberättigade ska visa tacksamhet mot välfärdsstaten Sverige. Inte tala om kränkning eller förtryck. Framförallt inte om brott mot FN-konventionen.

Sverige har förbundit sig att följa FNs konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Sverige kan visa sina lagtexter, sina färdtjänstbilar och sina ramper. Men har också fått stark kritik från FN. Kritik som sällan blivit några stora nyheter i media. FNs kommission är mycket oroad över den drastiska svängning i assistanspolitiken som skett de senaste åtta åren och över bristen på mänskliga rättigheter i praktiken.

Samtidigt vilar tacksamhetsoket tungt på funkisens axlar. I andra länder är det mycket värre. I andra länder är personer med normbrytande funktionaliteter inlåsta, gömda och glömda. Här finns i alla fall en lag, en konvention och många människor som vill hjälpa – heter det. Tacksamhetskravet jämställer mänskliga och medborgerliga rättigheter med välgörenhet. Staten är snäll som ger asyl eller beviljar assistans. Det är något en inte ska förvänta sig. Inte ta för givet. En ska tacka och sitta still.

Men jag kan inte känna tacksamhet. Bara rädsla.

Jag är rädd för att jag vet att omkring 300 personer om året fått avslag eller indragningar i sin statliga assistansersättning de senaste åtta åren. Att mörkertalet hos dem som har assistans hos kommunerna troligen är mycket större och läget där är än mer osäkert. Att jag är en sådan, en kommunalare.

En vars liv kan rivas upp och helt förstöras från ett år till ett annat. En som årligen måste redovisa alla sina medicinska och kroppsliga behov och få dem bedömda som rimliga eller orimliga. Sanna eller osanna. En vars rätt till arbete, fritid, mat i magen och kläder på kroppen vägs mot kostnader för fotbollsarenor och nya shoppinggallerior. En som i media utmålas som fuskare och parasit.

Den assistansberättigades liv är ett liv i korta perioder. Ett liv som helt kan förändras av godtyckliga skillnader i bedömningar av medicinska intyg, tolkningar av lagar och rättspraxis. Ett liv som ligger helt i händerna på enskilda handläggare. Det är kortsiktigt och osäkert – på trots.

Om du tycker att Sverige är ett land där en är snäll och bussig mot den som har det dåligt ställt. Den som flyr, är fattig eller funkis. I stället för ett land där varje människa ska kunna kräva respekt, frihet och jämlikhet, då tycker du nog att jag gnäller nu. Att jag borde vara tacksam. Det är mycket värre på andra platser.

Men det är mycket värre än många vet i Sverige också. Personer som inte kan lämna sina hem för att de inte har den assistans de behöver. Som inte kan äta eller gå på toa när de vill. Som inte kan sköta sitt arbete. Som tvingas in på institutioner och vårdhem och inte längre syns i samhället. Flera tusen personer som vid varje omprövning vet att detta blir deras vardag om de inte får assistans. Som lever i skräck och misstro från en omprövning till en annan. Som är rädda. Som ”skulle kunna visa lite tacksamhet”

Men, mänskliga rättigheter är ingen välgörenhet.

Ingen ska behöva vara tacksam.

Ingen ska behöva vara rädd.