Som första land i världen ska Sverige föra en uttalat feministisk utrikespolitik. Men som universitetsämne har feministisk säkerhetspolitik en desto längre historia. Cynthia Enloe, vad är en feministisk förståelse av säkerhetspolitik?

Cynthia Enloe:

– Det handlar om fokus för säkerhetsbegreppet. I traditionell säkerhetspolitik är utgångspunkten att skydda stater. Det som kallas för ”national security” handlar i själva verket väldigt lite om personer och nationer. Feministisk säkerhetspolitik kräver att vi omvärderar säkerhetsbegreppet och sätter kvinnors säkerhet i centrum för en utrikespolitik. För om kvinnor är säkra i sitt vardagsliv så är män också säkra, men det omvända förhållandet gäller inte.

Lena Ag:

– På 1990-talet utvidgades säkerhetsbegreppet från staters gränser till att omfatta mänsklig säkerhet. Man började prata om frihet från hot och våld, från olika behov i stället. Men det som saknades var en genusanalys, för män och kvinnor har inte alltid samma säkerhetsbehov.

Hur ser då situationen för kvinnor ut i era hemländer och hur borde de skyddas? Om vi börjar med Libyen?

Zahra Langhi:

– Det största hotet mot kvinnors rättigheter och politiska deltagande är den okontrollerade militarisering och våldsamma extremism som plågar Libyen i dag. Staten och det internationella samfundet har misslyckats med att genomföra en vapenkontroll och bekämpa den skenande straffriheten för våldsbrott. Så länge detta fortsätter finns det ingen säkerhet för varken kvinnor eller män.

– Mina vänner och medgrundare till Libyska kvinnors plattform för fred, Salwa Bugaighis och Fareha al Barqawi, mördades båda av miliser i juni och juli 2014 för att de förespråkade en fredlig övergång av makten. Två månader senare mördades en ung samhällsaktivist, Tawfiq Bin Saud, som var med i en av våra medlemsorganisationer, och hans vän Sami Al-Kawafi. I början av 2015 mördades Intisar Al-Hasairi, medlem av Enlightment-rörelsen tillsammans med sin faster. Åtminstone 35 nyckelpersoner inom det civila samhället har dödats i år. Rebellmiliser har utvecklat egna rättssystem efter kollapsen av rättsväsendet 2011 och aktivister mördas som en del av en större våldskampanj.

– Det internationella samfundet och FN:s säkerhetsråd insisterar på en politisk lösning. Men folk, och då pratar jag inte om krigsherrar, har börjat kräva en militär lösning. De vill få slut på skjutandet och terrorismen. De tror inte på den politiska lösning som FN förespråkar, som bygger på att män i kostym samlas i ett rum — och numera ska det vara två kvinnor i rummet också, varav en är kanske brorsdotter till en krigsherre, men hon uppfyller kravet på kvinnlig representation. Det är folk utan väljarstöd, de representerar bara den politiska eliten.

– Människor vill få ett slut på det internationella vapenembargot. Ge vapen till armén. I fyra år har det internationella samfundet inte agerat mot alla vapen som cirkulerar i Libyen, som användes till att mörda Salwa Bughaighis och 800 andra. Så nu tycker människor att valet står mellan terrorism eller en stark armé som kan få slut på dödandet.

– Personer som pratar om mänskliga rättigheter, som jag, döms ut som idealister. Jag deltar i fredsförhandlingarna, men där ingår även islamister, terrorgrupper, och jag får mycket kritik för att jag pratar med dem. Folk vill inte att krigarna återintegreras i samhället.

Lena Ag:

– De vill se dem dödas …

Zahra Langhi:

– Precis. FN insisterar på inkludering så nu vill krigsherrar vara med i förhandlingarna. Och då tycker folk, att om detta är demokrati så vill vi inte ha demokrati.

– Det saknas ett MR-perspektiv, oberoende utredningar av krigsbrott, ett slut på straffrihet. Det saknas ett tänkande kring individers säkerhet. Jag vill inte ha ett militärsamhälle men det funkar heller inte med bara dialog med några utvalda parter. Vi måste ha en armé som skyddar individers säkerhet, parallellt med politiska reformer. Och riktig representation, där marginaliserade grupper får komma till tals.

Lena Ag:

– Det är ett väldigt sofistikerat argument du för fram. Jag kan tänka mig att det är svårt att presentera det på ett sätt så att folk förstår hur allt hänger ihop…

Hur är det i Ukraina?

Lesia Pagulich:

– Krisen har drabbat kvinnor hårt. Två tredjedelar av alla internflyktingar är kvinnor, många flyr krigszonen med barn. Men de har svårare att få jobb än manliga flyktingar. De saknar bostäder, dagis, läkemedel. På grund av Ukrainas svåra ekonomiska problem har regeringen kraftigt skurit ned i socialtjänsten. Nedskärningarna har slagit hårt mot redan utsatta grupper, såsom kvinnor, äldre personer, handikappade.

- Det finns ingen antimilitaristisk diskurs i Ukraina idag. De som pratar om icke-våld, om att våld inte kan lösa krisen, riskerar att bli anklagade för att stödja Ryssland. I “vi mot dem”-tänkandet finns det ingen plats för alternativa diskurser.

- Vi måste prata om den anti-imperialistiska kampen men också vara kritiska mot nationalismen som exkluderar hbt-personer och etniska minoriteter… "

Joy Onyesoh från Nigeria

Hur är situationen i Nigeria?

Joy Onyesoh:

– Officiellt räknas Nigeria inte som ett land i aktiv konflikt. Men om man ser på säkerhet från kvinnors, eller fattiga mäns, perspektiv är läget annorlunda. Det är olika dynamik och problem i olika delar av landet, ett stort land som brukar delas in i sex geopolitiska zoner. Boko Haram håller till i den nordöstra zonen, men de påverkar resten av Nigeria för många kvinnor och barn flyr konflikten och det blir spänningar i andra områden när de kommer. Det saknas strukturer för att ta hand om internflyktingar. Sedan saknar kvinnor över hela landet tillgång till sjukvård, boende och utbildning, ibland även mat. Det här är strukturellt våld. Kvinnor får inte tillgång till maktpositioner, de saknar utrymme att göra sina röster hörda och driva igenom rättigheter eller definiera vad som är ett problem.

– Vilka förväntningar har ni på Sveriges feministiska utrikespolitik? Om vi börjar med Lesia Pagulich, har Sveriges feministiska utrikespolitik hittat till Ukraina?

Lesia Pagulich:

– Så vitt jag vet är Margot Wallström än så länge ganska okänd i Ukraina. Carl Bild sitter med i Ukrainas internationella reformåret, Advisory International Council on Reform.

- Det yttre aktörer kan göra är att trycka på, både på internationell nivå och gentemot Ukrainas regering, för att en militär lösning inte är svaret och för att mänskliga rättigheter blir en prioritering. Istället hör vi att det inte är läge för mänsklig rättigheter, för kvinnors rättigheter, att det finns viktigare saker att göra."

Joy Onyesoh:

– Sverige är en av Nigerias främsta handelspartner. Ni måste sätta press på att vår regering ändrar sina prioriteringar, som i stort handlar om militarisering och militära lösningar. Mer än en tredjedel av vår budget går till militarisering, nästan inget går till att stärka individers säkerhet eller implementeringen av Nigerias jämställdhetsagenda. Trots att Nigeria har skrivit på FN:s vapenhandelsfördrag (ATT) som förbjuder försäljning av vapen till länder där det föreligger en risk för brott mot mänskliga rättigheter — och Nigeria är ett sådant land — så fortsätter länder att sälja vapen hit. Nigeria har också en stor egen produktion (Sverige säljer inte vapen till Nigeria, reds. anm.). Spridningen av vapen är både konsekvens och orsak till olika konflikter, och de regionala vapenkontrollavtalen följs inte.

Zahra Langhi:

– Det är bra att Margot Wallström lyfter fram mänskliga rättigheter och Sverige har alltid varit ett av de länder som tydligast stått upp för mänskliga rättigheter i världen. Men samtidigt är ni en av de främsta vapenexportörerna. Jag hoppas på en helhetspolitik. Ni kan inte prata om kvinnors egenmakt utan att samtidigt tänka på konsekvenserna av militarisering. Det gäller att utveckla en helhetssyn — i Libyens fall genusbaserad vapenkontroll — då har ni mitt fulla stöd.

Lena Ag:

– Jag håller med dig helt när det gäller vapenhandeln. Det är en stor motsägelse att vi fortsätter att sälja vapen, däribland till Saudiarabien under andra avtal. Sverige har en massa sådana avtal som man inte kan bryta utan att det får stora konsekvenser och det här är något som Margot Wallström kommer att få handskas med i sinom tid.

Vad tycker ni om att själva benämningen feministisk utrikespolitik? Finns det en risk att ordet ”feministisk” gör den mindre trovärdig eller är det bra att den så tydligt sätter fokus på kvinnors rättigheter?

Lesia Pagulich:

– Feminism är ett ”F-word” i Ukraina. Man har ingen aning om vad det är.

Joy Onyesoh:

– Jag tycker inte att det är särskilt bra. Vi måste vara uppmärksamma på kontext och kulturell förståelse. Många har ett problem med ordet ”feminism”. Det finns en risk att en feministisk utrikespolitik förkastas på förhand, tillsammans med det som är bra. Vi måste hitta ett sätt som får våra politiker att göra rätt saker utan att kalla det för en feministiskt utrikespolitik.

Zahra Langhi:

– Ismer blir alltid till schismer. jag har ett problem med -ismen, inte med det feminina. Jag är historiker i grunden och har studerat det gudomligt feminina i olika mystiska traditioner. Det feminina står för försoning, medmänsklighet och inbegripande och är precis vad Libyen behöver för att lösa sin konflikt.

– Organisationen jag var med och grundade heter Libyska kvinnors plattform för fred, men vi har också många unga män som är medlemmar, för vi är de enda som ger dem utrymme att prata på ett annat sätt. I vårt konservativa samhälle tycker de att det är pinsamt att säga de är med i Libyska kvinnors plattform för fred, de vill att vi byter namn. Men vi vägrar. Vi svarar att det var kvinnor som startade det hela och det feminina är centralt för vårt arbete.

Lesia Pagulich:

– De vill ta åt sig äran för det ni har gjort! (skratt)

Cynthia Enloe:

– Om man aldrig tidigare har hört ordet ”feminism” paras ihop med ”utrikespolitik” så låter det kanske märkligt. Typiskt Sverige att hitta på något konstigt… Men som akademiker tycker jag att det är otroligt spännande att vi äntligen ser en feministisk utrikespolitik i praktiken. En som står för något mer än bara kvinnors rättigheter, som också täcker hållbar utveckling och bistånd. Det här kommer vi att studera.

Lena Ag:

– Vi får kalla den för olika saker, men den feministiska utrikespolitiken har tveklöst väckt stort intresse i världen.

Cynthia Enloe:

– Jag har ofta studenter som kommer till mina lektioner för att lära sig om Mexikos inrikespolitik och så får de veta att vi ska prata feministisk analys i stället — vilken chock! Men jag gillar det, jag vill inte predika för kören. Så när killarna sätter sig längst bak i klassen, sjunker ihop på stolen och vänder kepsen bakåt går jag genast dit och börjar prata med dem, engagera dem så att de blir en del av lektionen. När man bekänner sig till feminism i offentliga sammanhang så måste man vara medveten om att de flesta bara känner till den i en skämtteckningsversion som förekommer i medier, en väldigt förenklad bild av stora och komplexa idéer. Margot Wallström vet att hon måste börja med att förklara och övertyga — hon använder sig aldrig av feminism som en hammare att slå folk i huvudet med. Hon förklarar att hon inte är en skämt, att feministisk utrikespolitik har en lång akademisk historia och att Sverige kallar sin politik för feministisk för den termen fångar olika komplexa förändringar som Sverige vill vara med och främja i byggandet av en hållbar fred.

Lena Ag, du är bäst insatt i den svenska politiken. Kan du se någon skillnad mellan den sittande regeringens sätt att jobba från vad den förra gjorde?

Lena Ag:

– Vi var väldigt kritiska mot Carl Bildt för han inte uppmärksammade kvinnors särskilda villkor i freds- och säkerhetspolitiken. Under Margot Wallström har utrikesdepartementet fått andra uppgifter och den feministisk utrikespolitiken håller just nu på att sjunka in i byråkratin. Vad som kommer ut är svårt att veta och det är mycket att leva upp till. Jag är inte här för att försvara Margot Wallström men skillnaden är där. Vi behöver verkligen ett nytt sätt att tänka i utrikespolitiken.