Cecilia Parsberg har sedan 2011 arbetat med konstnärliga gestaltningar för att undersöka situationen för de hemlösa EU-medborgare som försörjer sig genom att tigga i allt fler svenska kommuner. Projektet, som också är Parsbergs avhandlingsarbete i fri konst vid Umeå universitet, började med ett misslyckat möte med en tiggande man i Göteborg 2010. När Cecilia Parsberg reflekterade över situationen i efterhand frågade hon sig varför hon blev så provocerad av den utsträckta handen. Varför väcker ”tiggeriet” så starka känslor? ”Vi som vill ha en framtid med öppna gränser måste gå in i den komplexa europeiska politiken, det är där kampen måste vara” säger Parsberg när jag ringer upp henne. ”Men som konstnär kan jag lyfta fram dramat som utspelar sig på gatan, så att vi fortsätter prata om det”.
Ordlöst mellanrum
Jag tar del av Cecilia Parsbergs senaste videoinstallation, ”Givandets kör och Tiggandets kör” när den visas på kulturhuset Väven i Umeå. Ett tiotal kvinnor och män som annars tigger på gatan, och en lika stor grupp som brukar ge när de möter tiggande, står i ett stort rum, vända mot varandra. De sjunger ordlöst, svarar på varandras utrop, och ljudet lägger sig som en böljande matta av klagorop över rummet. Givandets kör är projicerad på en stor skärm till höger, och Tiggandets kör till vänster. I mellanrummet som skapas står publiken. Det är också detta mellanrum, eller avstånd, mellan den som ger och den som ber om hjälp, som konstverket söker iscensätta. Videoverket kompletteras med en film om produktionen – givande och tiggande arbetade under tre dagar tillsammans med konstnären och två körledare för att tillsammans utforska hur de genom rytmer och ljud skulle kunna kommunicera sina känslor inför varandra.
Den ordlösa sången är skärande och väldigt berörande. Trots att jag bara står mellan två videodukar känns laddningen mellan körerna nästan elektrisk. Det beror utan tvekan på deltagarnas allvar och de starka känslor som spelas upp, men också på att jag påminns om min egen oförmåga att överbrygga det där avståndet som allmosans logik sätter upp. Visst är vi som människor inte så olika under ytan, men det går inte att bortse från hur långt ifrån varandra de ekonomiska, politiska och rasistiska strukturerna placerar mig och den romska kvinnan utanför mataffären. Mellan den som har och den som behöver finns en grundläggande maktasymmetri, som inte kan önskas bort. För att en gåva inte bara ska förskjuta skulden över på mottagaren krävs att den som har inte bara ger ifrån sig några kronor, utan släpper allt.
Parsberg beskriver ”Givandets kör och Tiggandets kör” som ett försök att gestalta ett rum och möte som det annars är svårt att tala om. Kan konst vara ett sätt att närma sig mellanrummet, för att se det till och med som ett handlingsutrymme?
Tidigare i år väckte en utställning på Malmö konsthall stor uppmärksamhet, då Anders Carlsson och Albin Balthasar lät två rumänska migranter agera tiggare på golvet i utställningsrummet. Konstnärerna kritiserades för att utnyttja de tiggandes situation och Kajsa Ekis Ekman menade att detta att iscensätta ojämlikhet återskapar snarare än utmanar densamma (ETC, 2015-01-30). Cecilia Parsberg är också intresserad av mötet mellan tiggande och givande, men lyckas, genom att gestalta ambivalensen i denna relation snarare än dess stereotyper, bättre med att lyfta publikens blick från sin egen självbild.
Potentiella handlingsutrymmen
Verket har en symmetrisk uppställning som pekar på människors ömsesidiga beroende och sårbarhet. Spänningen i mellanrummet, som ändå är något sorts möte, uppstår just för att deltagarna, för en stund, ger allt – de släpper på gränserna, gråter, sjunger ut. Gestaltningen är på så sätt inte en simpel reproduktion av ojämlikhet. Gränsen är dock hårfin, och kräver en ansvarstagande publik som också ser att de välbeställdas dåliga samvete inte är det största problemet med den växande fattigdomen i Europa.
Att konstnärer använder sig av samhällsaktuella teman för att göra konst som bränner till är inte heller konstigt, men kräver även det att man tar ansvar för resultatet och för sin egen maktposition. Konst, forskning eller politisk debatt, som för sin egen genomslagskraft utnyttjar, snarare än problematiserar, ojämlika maktförhållanden riskerar just att återskapa desamma. Visst har ”tiggeriet” och ”givandet” en egen estetik som kan vara värd att utforska — men att fastna i fascination för denna måste ses som ett misslyckande. Det är ett ansvar som både publik, konstnär och debattör måste förhålla sig till.
För rättvisans skull vill jag säga att jag brottas med samma problem i mitt eget avhandlingsarbete, som också behandlar givande och mottagande som fenomen. Kanske är det i denna ständigt närvarande risk som det potentiella handlingsutrymmet skapas genom Parsbergs projekt. I den gnagande känslan av obekvämhet – är inte detta ännu en exponering av ”de Andras” lidande, för ”oss” att konsumera? – finns en etisk och politisk potential att ta vara på, ett magknip att inte försonas med.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Som del av utställningen finns också en text som ger en analys av fördelningspolitiken. Alla besökare kan ta varsitt ex av och ta med sig hem och läsa. Den finns här: http://www.eurozine.com/articles/2014-08-06-parsberg-sv.html