Elena Dumitrus tror på tidningsidén som fördes fram av hennes man, med Situation Stockholm som förebild.

Ny tidning försöker överbrygga en maktobalans

2014-12-19 | Ulrik Wemmenhed padlock

INRIKES

Det är något klart ojämnt i den mellanmänskliga relationen, när en som tigger tittar upp mot en förbipasserande på väg från eller till matvarubutiken, bankomaten eller kanske jobbet. Den ena står, den andra sitter direkt på marken. Oavsett om den förbipasserande skänker en slant till den som tigger eller bara går förbi finns en tydlig rumslig maktobalans mellan ett ”vi” och ett ”dom”. Så, kan denna maktobalans överbryggas?

FAKTA DIK MANUSH

Tidningen Dik Manush, som betyder se människan, kommer initialt att tryckas i 5 000 exemplar och säljas av EU-migranter runtom i Västerbotten.

Tidningen har ett brett innehåll, med bland annat texter om EU-migranters livssituation i Sverige, om hur det är att komma till Sverige som flykting och att vara barn med funktionsnedsättning.

En första utgåva ska enligt planerna utkomma i januari.

I Skellefteå kommer det nästa år ut en ny tidning, som ska distribueras och säljas till de EU-migranter som befinner sig i länet, med målsättningen att på sitt sätt överbrygga skiljelinjen mellan ”vi” och ”dom”. Den lokala nyhetstidningen Norran går in och sponsrar tryckningen för premiärnumret, vem som står för fortsättningen är ännu oklart.

Idén till tidningen kom från Ilile Dumitru, som själv är EU-migrant och som inspirerades av tidningen Situation Stockholm. Han avbokar i sista stund en inbokad intervju, och istället kommer Elena Dumitru, hans fru, som via tolk förklarar att hon tycker idén med tidningen är väldigt bra, och att hon ser fram emot att sälja den.

– Jag tror att tidningen kanske kan hjälpa oss. Kanske vi och våra barn kan få leva lite bättre genom tidningen. Det känns mycket bättre att sälja en tidning, än att sitta på marken och bara tigga. Det är inte bra att bara sitta på marken nu när det är vinter, jag är opererad och sjuk. För pengarna jag tjänar kan jag köpa mina mediciner.


Helen Hugosson Strandemo är en av Dik Manushs två redaktörer.


Tidningen kan innebära en förbättring för den rumsliga uppdelningen av ”vi” och ”dom”, menar Helen Hugosson Strandemo.

– Genom att rent fysiskt stå upp istället för att sitta ned kommer de som säljer tidningen att möta blicken från den som passerar på en mer jämbördig nivå, än när de sitter ner på marken och tigger.

Skiljelinjen mellan ”vi” och ”dom” handlar också om vems röst som blir hörd. Inte sällan då det talas om olika hjälpprojekt talas det om EU-migranternas behov, men själva får de sällan komma till tals. Det talas om dem, inte med dem. Här medger tidningens andra redaktör, Britt-Inger Lundqvist, att tidningen än så länge kommit till korta.

– EU-migranterna har inte haft så stort inflytande i tidningen än så länge, allting har gått väldigt fort med framtagandet. Men om det blir en fortsättning på denna tidning, då måste vi inkludera EU-migranterna mer och se över strukturerna för tidningen. Just nu hinner vi dock inte riktigt ta hänsyn till någon utanför redaktionen. Så EU-migranterna är delaktiga i att tidningen till stor del handlar om dem.


Britt-Inger Lundqvist.


Inom ett helt annat fält rör sig konstnären Cecilia Parsberg, doktorand i Fri Konst vid Umeå Konsthögskola, som i forskningsprojektet ”Hur blir man en framgångsrik tiggare?” undersöker det spända utrymmet mellan de som passerar, och de som sitter kvar på gatan. Hon menar att de som passerar bör ändra fokus från att försöka tolka de tiggandes behov till att istället rannsaka sig själva.

– Man pratar om att man ska förstå, man pratar om dem och vilka behov de kan tänkas ha. Men då tycker jag att man samtidigt lika mycket ska balansera upp den synen med att självreflektera över egna stereotyper. Kan vi också prata om oss själva? Det är att ta ansvar. Vi har och bör se våra egna fördomar, föreställningar vi bär på kring vad som krävs för att en som tigger ska få pengar. Därför är mina forskningsfrågor ”Vilken bild har den som tigger av den som ger och den som ger av den som tigger?” För det handlar inte om att de ska vara som vi. Våra krav på dem att de ska stå upp, de ska titta oss i ögonen, och så vidare. Det är våra krav på dem. Det är inte samma sak som att se dem och vara intresserad av ett möte.

I hennes senaste installation, ”Givandets kör och Tiggandets kör”, lät hon för ett par dagar överbrygga de strukturella orättvisorna genom att på så lika plan som möjligt sammanföra människor som brukar ge till dem som tigger och människor som brukar tigga.

– Där tränade vi tillsammans, alla med samma förutsättningar i tre dagar. Lika mycket betalt, samma mat och samma pauser. Kan man skapa ett sammanhang där alla deltagare har samma förutsättningar under en viss tid, då kan det hända att man får kontakt och överbrygger gränserna, vilket det under arbetet faktiskt var några som tyckte att de skymtade.


Elisaveta Cáldarar är försiktigt positiv till idén om att sälja en tidning berättar hon vid ett öppet möte om Dik Manush.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.