John Lockwood trodde att han hade kommit på en oslagbar affärsidé. Han startade internetsidan live-shot.com 2004 som erbjöd en annorlunda jaktupplevelse: jaga verkliga djur från datorn. Ett dataspelsliknande program kopplade kundens dator till en kamera- och vapenförsedd attiralj som befann sig på en ranch i Texas där djur släppts fria för ändamålet. Kunden kunde se och följa djuren via kameran för att sedan skjuta ner dem med datamusen. Det blev häftiga protester och krav på förbud. Redaktören för tidskriften Outdoor Life menade att proceduren var oetisk. Jakt var så mycket mer än att skjuta ner djur, menade han. Konservativa National Rifle Association var upprörda: jakt innebär att vistas utomhus, att trycka på en mus på mils avstånd kunde aldrig kvalificera som jakt. För en gångs skull var de helt överens i sitt avståndstagande med sina annars ständiga meningsmotståndare i djurskyddsföreningen. En polis i Houston rubricerade förfarandet som mord: "Det är inte jakt, det är mord... Någon skaffar sig en dator och trycker på en knapp och någonting dör utan orsak". Trots John Lockwoods argument om det filantropiska i att även handikappade och hemlängtande amerikanska soldater i Irak skulle på så sätt få möjlighet att jaga, var det förbjudet med fjärrstyrd jakt på djur.

USA:s militära människojakt med drönare i Afghanistan hade vid det där laget pågått i tre år. Inspirerad av Israels taktik med riktade mord mot utvalda palestinska ledare hade försvarsminister Donald Rumsfeld lanserat ett hemligt program som i Pentagon kallades ”preemptive manhunting” och använde drönare till att genomföra det. Ett nytt yrke hade uppfunnits: ”drönarpilot”. De utförde sitt jobb i ett datorrum i USA, övervakade människofigurer från sina dataskärmar och sköt ner dem via fjärrstyrda kamera- och vapenförsedda förarlösa luftfordon om de föreföll agera som ”misstänkta militanter”. Programmet var ur juridisk synvinkel en monstruositet och kritiker inom administrationen befarade att det skulle ge upphov till skandal om det blev känt för allmänheten. Så blev det inte. När den ”preventiva människojakten” blev känd för allmänheten var den redan effektivt inbäddad i en krigsretorik om terrorismens hot och västmakternas humanitära precisionsvapen. Utanför kretsen av freds- och människorättsaktivister var det få som höjde på ögonbrynen.

Oöverblickbara filosofisk-politiska följder

Det hade arbetats hårt med att formulera en ny strategisk doktrin som kunde ge ett teoretiskt ramverk för operationerna. Doktrinen som började formas då – och vars huvuddrag finns nedtecknade bland annat i en sammanfattande rapport skriven av George A Crawford 2009 för Joint Special Operations University – kan potentiellt förändra grunderna inte bara för vår nuvarande internationella rätt utan även för förståelsen och utövandet av suverän makt och för applikationsområdet för begreppet människa. Det är dessa oöverblickbara filosofisk-politiska konsekvenser som Grégoire Chamayou behandlar i sin Théorie du Drone från 2013, som i år kommit ut i engelsk översättning som A Theory of the Drone.

De imperiala krigarnas rätt

Människojaktsdoktrinen eller ”drönarnas teori” grundar sig på idétraditionen om ”asymmetriska hot”. Till skillnad från gällande internationell lag (som grundar sig på idén om rätten till självförsvar mellan jämlika parter) handlar det här om profylaktisk eliminering av en svagare fiende som anses vara ”ond” eller ”farlig”, utförd av en starkare part som anses vara ”god”.

Det ”preventiva” dödandet baseras på ett långtgående epistemologiskt anspråk på prediktiv förmåga. Själva kapaciteten att förutse framtida hot är avgörande för att det ska anses rationellt att använda sig av selektiva mord som säkerhetspolitisk taktik. Med andra ord: det handlar inte om att svara mot faktiska militära ”angrepp” eller avvärja ”omedelbara hot” utan om att förutse ”sannolika” risker och döda de förväntade agenterna för hypotetiska hot.

Detta är parad av en ”rätt att förfölja” terrorister med anspråk på universell jurisdiktion. Den nya doktrinen gör andra staters suveränitet ovidkommande: den respekteras enbart om dessa stater deltar i vad Chamayou kallar ”den imperiala jakten” fullt ut. Länder som inte gör det anses ”misslyckade” eller ”skurkstater” och deras territorier anses därför legitimt kunna överträdas av jägarstaterna.

Krigsrätten kan inte utgöra grunden för drönarattacker. För att krigsrätten skulle applicera skulle det krävas att dödandet skedde enligt de parametrar som gäller för ”krig” mellan stater eller mellan en stat och en icke statlig aktör. I båda fallen måste det finnas en krigszon som inte kan vara löst definierad som hela planeten. Zoner som Pakistan och Jemen, där de för närvarande äger rum, kan inte betraktas som krigszoner.

Rätten att döda utan straff i ett krig verkar grundas på dess ömsesidighet, noterar Chamayou. Krigens rätt är en ”rätt att döda varandra”. Eftersom drönarna eliminerar möjligheten till strid och förvandlar asymmetriska styrkor till unilateralt dödande går de utanför ramverket som reglerar väpnade konflikter.

Om drönarattackernas rättsliga grund skulle hävdas vara polisiärt skulle våldsanvändning behöva vara ett undantag snarare än regel. I första hand måste individerna fängslas, de måste ges möjlighet att ge upp och dödligt våld skulle endast få förekomma i en situation av omedelbart hot som inte lämnar plats för konsultation. Uppfylls inte dessa steg betraktas dödandet som utomrättsliga avrättningar.

Chamayou beskriver de imperiala krigarnas rätt som barnslig:

”I have the right to kill you, you do not. Why? Because I am just and you are unjust. I am good, you are bad, an only the good have the right to kill the bad. That, by and large, is what the puerile logic of this type of reasoning boils down to”.

Kris för den traditionella militäretiken

Drönarattackernas utmaning av etablerade geografiska, ontologiska, etiska och rättsliga kategorier kommer sig av drönarnas radikala utradering av varje tillstymmelse till reciprocitet, hävdar Chamayou.

Enligt klassiska filosofiska ideal var krig sinnebilden för etisk erfarenhet. Att kriga är att vara beredd att dö. Drönarattackerna går emot den militäretiska traditionen som upphöjer mod och självuppoffring och det har funnits stort motstånd mot denna förändring hos traditionella piloter. Drönarna hotar naturligtvis deras anställning, deras professionella kvalifikationer och institutionella position, men det är uppenbart att de även hotar andra värden som ett manlighetsideal kopplat till risktagande. Edward Luttwak kallar den nya formen av krig för ”postheroisk”.

Nationalistisk vitalism och traumans etik

Istället har en vitalistisk etik utvecklats enligt vilken de civiliserade ”älskar livet” medan de andra ”föraktar livet”. Denna vitalistiska etik är kopplad till en omvärdering av krigsrättens särskiljande mellan kombattanter och icke kombattanter och en märklig princip som Chamayou kallar ”de imperiala krigarnas immunitet”.

Denna etiska kod har utvecklats av bland andra professor Asa Kasher vid Tel Aviv University, som under många år arbetade nära den israeliska militären. Han legitimerade kampanjerna med riktade mord och deras ”collateral damage” utifrån statens imperativ att skydda alla sina medborgares liv. Fientliga icke kombattanters immunitet kan inte gå före de egna kombattanternas, menar Kasher. Denna ”etik” blir en eufemism för en nationalism av den våldsammaste formen, anmärker Chamayou.

Genom vissa betydelseförskjutningar konstrueras ”drönarpiloter” som modiga krigare och etiska subjekt. Idén är att dödandet kräver mod, inte minst när drönarpiloter till skillnad från andra piloter kan se klara bilder av effekterna av sina bombningar. Argumentet är att drönarpiloterna riskerar sin psykiska hälsa och de agerar självuppoffrande genom att utföra det smutsiga jobbet.

Chamayou påminner om att det fanns en tid innan drönarnas etik diskuterades i amerikansk press då piloter inte gav det nuvarande standardiserade svaret ”Vi håller inte precis på att spela videospel här” på frågan hur känns det att döda genom ett dataskärm? Då kunde de svara:

”Oh, it’s a gamer’s delight.”

”Almost like playing the computer game Civilization, in which you direct units and armies to battle.”

”It’s like a video game. It can get a little bloodthirsty. But it’s fucking cool.”

Efter sådana pr-katastrofer skapades en massmedial bild av drönarpiloternas trauman som gjorde det möjligt att integrera dem i begreppet ”soldat”. Likt klassiska soldater lider drönarpiloter av stress kopplad till strid. Alltså är båda krigare. Deras trauman gör dem mänskliga. Eftersom de upplever dödandet som traumatiserande är de inte kalla mördare med ”PlayStation mentality”.

Militärpsykologen Hugo Ortega som studerade drönarpiloters posttraumatiska symptom kom till slutsatsen att det inte fanns några som uppvisade sådana symptom.

”We haven’t diagnosed any pilots with PTSD that’s right, that’s right. We had, I think, one sensor operator that we thought maybe.... but what is one?... The major findings of the work so far have been that the popularized idea of watching the combat was really not what was producing the most day-to-day stress for these guys".

Drönarpiloternas stress kunde snarare relateras till skiftarbete, låg bemanning, långa arbetsdagar, monotont arbete och svårigheter i deras familjerelationer snarare än med innehållet i deras arbete, menade Ortega.

Chamayou menar att militära psykologer kunde ha besparat sig tid och pengar. Posttraumatisk patologi hos drönarpiloter är definitionsmässigt omöjlig eftersom själva diagnosen posttraumatiskt syndrom förutsätter att den traumatiserade utsatts för överhängande hot om fysisk skada eller utplåning, vilket drönarpiloter överhuvudtaget inte kan uppleva i sitt jobb. Drönarpiloter är inte fysiskt exponerade för fiendens våld även om de är exponerade för de psykiska effekterna av sitt eget.

Piloterna kan visserligen se vad de gör men på ett filtrerat sätt som gör att de inte kan se ansikten. Vad de kan se är små ansiktslösa figurer. En drönarpilot ser aldrig sitt offer se honom göra vad han gör vilket skapar en moralisk "buffringseffekt". Ortega rekommenderar att välja agenter som spontant visar en stor kapacitet att kompartmentalisera. Som kan växla mellan arbete och hem och sätta saker åt sidan. Som är kapabla att låta bli att tänka.

Chamayou frågar sig om drönarnas psykopatologi kanske inte ligger där vi trodde, i piloternas trauman, utan i produktionen av kompartmentaliserade psyken, som är immuna för reflektion över sitt eget våld?

Global suveränitet och utomrättsliga avrättningar

Vad innebär vissa staters faktiskt implementerade ”rätt till riktat mord” och krigföring utan egna förluster för vår förståelse av suverän makt? undrar Chamayou.

En säkerhetslogik som legitimerar preventiv eliminering av farliga individer förvandlar ”krigföring” till världsomspännande kampanjer av utomrättsliga avrättningar. I Washington kallas det institutionaliserade upprättandet av dödslistan för ”Terror Tuesday”. Presidenten har en lista med biografiska data på en rad ”kandidater” och ger sitt godkännande av varje namn muntligt. När listan är färdig, skickas drönarna att sköta resten. Administrationen vägrar att ge information om detta och ingen vet vilka kriterier som används i upprättandet av denna lista över utomrättsligt dödsdömda människor.

Men de flesta offer för drönarattacker är ännu mer rättslösa. De blir föremål för beskjutningar på basis av att de avviker från mönster som fastställts som normala. Det kallas ”signature strikes”. Dessa auktoriseras på basis av spår, indikationer och andra ”signaler” att individerna involverade tillhör en ”terroristisk organisation”. Dessa attacker genomförs utan att måltavlornas identitet är känd. De grundas enbart på att deras beteende sedd från ovan ser ut att stämma in i en ”signature”, ett beteende som identifierats som typiskt för militant aktivitet.

Kunskapsbasen för detta kommer från två avgörande tekniker: schematiseringen av ”livsformer” och upptäckten av anomalier. Den består av analyser av sociala nätverk, kartor över sociala miljöer och matematiska kalkyler. ”Fienden” betraktas som sociala fält eller ”nätverk” förbundna genom vissa knutpunkter. De kartläggs genom nya tekniker för spårande som kombinerar övervakning, signalspaning, och kartografisk spårning. Dessa data analyseras kvantitativt och hävdas ge kunskap om typiska livsmönster och vilka effekter specifika knutpunkters försvinnande skulle ha för fiendenätverket organisationsförmåga.

Varje avvikelse från de normala aktiviteterna signalerar ett hot. Till exempel, om en bro som normalt är fullt av folk en dag plötsligt blir tom, kan det signalera att befolkningen vet att en attack på bron är planerad att äga rum. Varje avbrott i den norm som etablerats, varje avvikelse från det vanliga beteendet, ses som potentiellt suspekt. Det förblir en gåta hur den påstådda förmågan att tolka dessa indicier kan förvandla någon till ett legitimt mål.

Evigt krig

De som förespråkar drönarkrig lovar ett krig utan förluster men glömmer att nämna att det också är ett krig utan seger. Drönarkrigen utspelar sig på en scen av oändligt våld utan möjlig utväg: ett evigt krig. Drönarna förvandlar innebörden av ”krig” till ett annat slags våldstillstånd: slakt eller jakt. Det handlar inte längre om en kamp mot fienden, utan om att eliminera fienden som man slaktar harar.

Chamayou påpekar att detta synsätt är besläktat med asymmetrin i de koloniala krigen där urbefolkningar dödades massvis medan de vita arméerna knappt berördes. Han hoppas att läsaren skulle finna det konstigt om dessa historiska förlagor presenterades som ett rättfärdigande för deras samtida reinkarnation. Men den koloniala logiken tycks fortfarande fungera och må bra.

Humanitärt vapen?

Drönarna saluförs som ett humanitärt vapen även i deras skrämmande framtida form: som mördarrobotar. Enligt robottillverkaren Ronald Arkin skulle självstyrda drönare kunna vara mer humanitära än människor eftersom de skulle kunna programmeras till att följa lagen genom installationen av en ”ethical governor”, en sorts artificiellt medvetande. När dödliga handlingar föreslås av ett annat program skulle detta program kunna analysera det utifrån krigslagarna och försäkra sig om att handlingen följde etiskt godtagbara regler. Robotarna skulle vara mer humana än människor eftersom deras handlingar inte skulle styras av rädsla, ilska, frustration eller hämndlystnad.

Vilka krigslagar skulle programmeras in ett vapen som på väsentliga punkter utmanar krigsrätten? Till exempel: även om en drönare rent tekniskt skulle kunna skilja mellan kombattanter och icke kombattanter – vilket är högst tveksamt – eliminerar själva dess existens i praktiken grunden till deras differentiering nämligen strid. Detta har lett till de som dödas numera kallas för ”misstänkta militanter” i stället för ”kombattanter”. Drönarattackerna har redan förändrat några av våra mest grundläggande rättsprinciper: signaturattackerna innebär att målen förutsätts vara skyldiga tills motsatsen bevisas – vilket enbart kan göras postumt.

Frågan som diskuteras i FN i veckan är politiskt-filosofiskt avgrundsdjup: om en robot begår ett krigsbrott, vem kan hållas ansvarig? Generalen som skickade ut den? Teknikerna som programmerade den?

Feministiskt perspektivs läsare är bekanta med drönarnas systematiska ”misstag”, de civila offer som krävs och den terror de utövar på vissa länders befolkningar. Den nätverksanalytiska metodologi som uteslutande skulle utgöra grunden för robotiserade drönares beslut är än mer oförmögen än drönaroperatorer att göra kvalitativa distinktioner mellan de olika relationer som visas i kartorna och mellan de olika ”knutpunkterna” med resultatet att de skulle skjuta i blindo baserat på felaktiga indikatorer av avvikelser från ”livsmönster”. Faran med robotar är inte att de plötsligt slutar lyda, utan att de aldrig hindras att döda på grund av kritiskt medvetande och personligt ansvar.

Veckans debatt i FN är ödesmättad. Vi står inför ett beslut som kan leda till att en robotiserad, allseende och global suverän makt förvandlar världen till en jaktmark där avhumaniserade figurer på en digitaliserad karta automatiskt elimineras i preventivt syfte. Men debattens utformning är i sig livsfarlig: den normaliserar användningen av människostyrda drönare genom att konstruera dem som ett mindre farligt alternativ till detta ogripbara skräckscenario.