Elisabeth Ohlson Wallin och Aleksa Lundberg.

Bild: Aleksa Lundberg

Queer bildkonst hotar heteronormen

2015-03-14 | Aleksa Lundberg padlock

FEMPERSPODDEN/WEEKEND

Elisabeth Ohlson Wallin är fram till den 19:e april högaktuell med dubbla utställningar i Eskilstuna. Dels den retrospektiva samlingen - Elisabeth Ohlson Wallin - på Konstmuséet och den dokumentära - Ack Sverige du sköna - på Stadsmuséet. Intresset för den Ohlson Wallinska bildkonsten är stor och dessvärre så även säkerhetspådraget. På grund av hot punktbevakas konstnären, till och från, av polis.

- Det är en skrämmande utveckling som vi inte får vänja oss vid, säger hon i FEMPERSPODDEN WEEKEND.

FEMPERSPODDEN WEEKEND/ALEKSA LUNDBERG MÖTER ELISABETH OHLSON WALLIN:

En feministisk bok jag rekommenderar: Jag vill ju vara fri, biografin om Lena Nyman av Annika Persson.

Feministisk rulle att spana in: Äta sova dö av Gabriela Pichler.

Min feministiska förebild: Den tyska filmregissören Margarethe von Trotta.

RELATERADE ARTIKLAR:

2014-08-08 Med en smärtsamt rå nakenhet

2014-09-06 Arvet efter oss själva blir nästa generations normativa krav

2012-10-02 ”Värre förlöjliga kungen än Jesus?”

Eskilstuna Konstmuseum kontaktade Elisabeth Ohlson Wallin och bad om ett axplock av egna favoriter, från den hittills 17 år långa karriären som bildkonstnär. En knepig uppgift som krävt mycket tankearbete. Resultatet blev en samling blandade bilder, exempelvis från utställningarna Älskade tjackhora och Ecce Homo.

Utställningshallen är nedsläckt och bilderna upplysta, nästan som på en teaterscen, och ur högtalare ljuder en melodislinga som Eva Dahlgren skrivit för In hate we trust, som ställdes ut 2007.

Samtidigt visas den dokumentära fotosamlingen Ack Sverige du sköna på Eskilstuna Stadsmuseum, vilken visar upp ett Sverige från 2014. Utställningen finns även som bok, vilken släpptes under nationaldagen förra året.

Ohlson Wallin anser att det innan saknats ett dokument från Sverige i dag, vilket drev henne till att fota de som aldrig syns i en Sverigebok. Till exempel en muslimsk familj där mamman tittar på TV medans sonen sitter på en matta och ber. Och en utslagen kille som precis tagit heroin, med vacker utsikt över Stockholm i bakgrunden.

- När man tittar i en ”vanlig” Sverigebok är det ofta vackra landskapsbilder. Visst behövs de böckerna också, men jag saknade en som speglar Sverige 2014. Jag har plåtat ögonblicksbilder på platser som livet fört mig till. Motiven är väldigt blandade, men religionen finns med som vanligt. Den är jag mycket intresserad av.

Söndagsskolan satte spår

Elisabeth Ohlson Wallin är född 1961 i den lilla stiftstaden Skara. Hon sattes i söndagsskola som liten, fick sjunga i kyrkokören och ägnade en hel del tid åt bibelstudier. Familjen var kristen och gick i kyrkan nästan varje söndag.

- Söndagsskolan satte spår i mig på något sätt. När läraren tog fram söndagsskole-planscherna, du vet sådana som sitter fast på trärör och luktar lite unket, och berättade om Jesus så tyckte jag det var fantastiskt. Kanske inte så religöst fantastiskt - men politiskt. Historierna var himla häftiga. ”Delad bulle, dubbel glädje”, ”Vända andra kinden till” och så vidare. Det har nog präglat mig politiskt genom hela livet.

Som 25-åring föll flera viktiga bitar på plats och komma ut-processen drog igång. Samtidigt började de manliga vännerna att dö i aids och sjukdomen var mycket stigmatiserad. Vännerna blev inte obducerade som de borde utan lades istället i plastsäckar. En min av obehag gör sig gällande när hon minns tillbaka.

Flertalet präster gick ut i media och sa att det var bra att homosexuella dog i aids, vilket vände världen upp och ned för Ohlson Wallin. Innan hade livsåskådningen varit att alla präster var goda och att det var skurkliknande typer ”med hål i byxorna” som var onda. Med den bilden sönderslagen föddes nya tankar som med åren kom att bli utställningen Ecce Homo. Hon ville visa de gamla söndagsskoleaffischerna ur ett nytt, modernt ljus.

- Jag lyfte Jesus ut ur de gamla bilderna och satte in honom i de nya. Det var en viktig sak för mig att göra på den tiden.

Gick ur Svenska kyrkan

Erfarenheterna som kom av Ecce Homo bidrog till stora förändringar, plötsligt såg hon sig inte längre som troende. Den växande kritiken mot religionen blev så stark att hon till slut gick ur Svenska Kyrkan.

- Jag har svårt för religion. Särskilt nu, när vi lever i ett mångkulturellt samhälle som samlar muslimer, judar, hinduer och kristna. Det känns svårt att säga ”jag är kristen, jag tror på Jesus, haha, tror inte du på honom?” Det funkar inte för mig längre. Däremot har jag en väldig respekt för religion. Den kommer nog alltid att finnas på jorden eftersom livet är så pass komplicerat. Men man måste bråka med den, för den kan bli farlig. Ta Uganda till exempel, där det är fullkomligt livsfarligt att vara HBTQ-person. Att bråka är nödvändigt, fast med respekt.

Inom konstbranschen fnös gallerister och kollegor när Ohlson Wallin sökte utställningslokal till Ecce Homo. De ansåg att hon inte borde stoltsera med homosexualiteten och gav tipset att inte tydliggöra att hon var flata. ”Titta på Andy Warhol, han var ju skitcool utan att behöva yppa ett ord om sin sexuella läggning”, menade de. Det anses som fult när en konstnär för en politisk, aktivistisk kamp.

- Jag kan sakna den tydliga, politiska konsten. Mycket konst är ju egentligen politisk.

Samtidigt hyllas fotografer, som Christer Strömholm, för bilder av 60-talets utstötta transkvinnor i Paris. Det visar på de stora skillnader som fortfarande finns i hur mäns och kvinnors bildkonst värderas.

- Som kvinna upplever jag att det krävs att man ska göra ljuvare motiv. Softare, mer drömskt. Många kvinnliga fotografer använder barn som modeller för att visa på sårbarhet. Det går bra. Men att visa verkligheten, eller som jag - blanda dokumentärt och konst - går inte hem i den fina konstvärlden. Men jag känner att jag är folklig, vilket är väldigt roligt.

Ja, även inom teatern finns det här tänket. Det som är folkligt är fulkultur och det smala, vilket lockar få, är finkultur.

- Ja, jag hinner nog dö innan jag får hänga på Fotografiska, skrattar Elisabeth Ohlson Wallin. Man måste vara på ett speciellt sätt. Men jag har levt så länge - som öppet lesbisk, aktivist och feminist - så jag vet hur min verklighet ser ut. Jag vet vad jag kämpar emot och det är normen. Den är som en enorm flodhäst i vardagsrummet.

Hela kungahusets bruna förflutna

Under 2012 ställdes satirbilden Kungamiddagen ut som föreställer Kungen och hans vänner, vilka äter pizza från Camilla Henemarks nakna kropp, medan drottningen skrapar bort ett hakkors från parketten. Boken Den motvilliga monarken hade nyligen kommit ut, vilken avslöjar Kungens tidigare kärleksaffär med Henemark, och Tv4 avslöjade Drottningens fars, Walter Sommerlats, nazistiska sympatier. Motivet väckte starka känslor och skapade debatt från flera håll. Drottningen stämde fyra tidningar som hade publicerat bilden, men utan framgång.

- För mig handlade det inte enbart om att Drottningen skrubbar bort nazist-arvet efter sin far, utan om hela Kungahusets bruna förflutna. Kungens pappa var ju gift med dottern till en betydande nazist i Tyskland och Kungens morfar var ett stort fan av Hitler. Den historien är ju inte borttvättad. Drottningen blev för mig en symbol, för kvinnan som får skura bort från sin släkthistoria, medans Kungen inte får en enda fråga om hur han ställer sig till morfaderns eller pappans förflutna. Jag tycker vi kan se vad som händer med ett land, som inte tvättar bort resterna ifrån 30-talet, nu. När nazismen kommer upp igen så gör den det så vidrigt. Jag tror det har att göra med att vi inte rensat i våra skamvrår ordentligt, så som Tyskland gjort.

Ohlson Wallin upplevde att hon tappade mycket jobb när det blåste som värst. Många uppdragsgivare såg ett fortsatt samarbete som riskfyllt. Det finns många som fortfarande är beroende av Hovet idag, antingen på ett personligt eller affärsmässigt plan, menar hon.

- Hoten som kom efter att Kungamiddagen blivit offentlig var ett strå vassare än på Ecce Homo-tiden. Jag fick handskrivna lappar fasttejpade i trappuppgången, hatiska kommentarer på Flashback och den ofFiciella Facebook-sidan. Min fru fick sitta och rensa hela tiden så jag skulle slippa se det.

Säkerhetskonsulter tillkallades

De hotfulla kommentarerna gjordes till en konstutställning. Den äkta makan, Minna Wallin, sammanställde hoten och ramade in dem. En av författarna till boken Den motvilliga monarken, Thomas Sjöberg, besökte utställningen och chockerades av hatet som drabbat Ohlson Wallin.

- Han sa ”Det är konstigt, Elisabeth - har det att göra med att jag är man och du är kvinna - jag fick ingenting av de här hoten.” Det är så speciellt, han skrev ändå boken som jag baserade bilden på.

Inför utställningarna i Eskilstuna tillkallades säkerhetskonsulter för att göra en riskbedömning. Bland annat gjordes en utrymningsplan som ska tas till vid nödsituationer. Något som Ohlson Wallin upplever som skrämmande.

- Många säger till mig att ”vakter har ju alltid funnits på museer.” Och ja, det stämmer ju, men oftast för att folk inte ska stjäla bilderna. Vid mina utställningar så är det för att skydda besökarna. Jag tycker inte mina bilder är så farliga och kommer nog aldrig att förstå det här riktigt. Det jag visar på bild är min och mina vänners värld.

Är du mer rädd för din personliga säkerhet idag än du var under Ecce Homo-tiden?

- Under Ecce Homo blev jag övervakad av polis under utställningarna. Men idag kan det bara dyka upp en polis som frågar om allting är bra. Och det är ju en väldigt skrämmande utveckling, det är inget vi får vänja oss vid.

Bidrar det här klimatet till självcensur?

- Jo men det gör det… Det gör det.

På senare tid har representanter från extremhögern hört av sig och önskat en utställning de menar ska heta Ecce Mohammed. Syftet är att håna Islam för att skapa ytterligare polarisering mellan kulturellt kristna och muslimer.

- De vill att jag ska göra något som förnedrar muslimer och att en mycket troende person ska provoceras att göra något dumt. Så att de kan peka finger och säga ”titta vilken idiot.” Det vill jag inte bidra till. Däremot är jag mycket intresserad av islam och har läst koranen.

Nej, det förstår jag att du inte vill göra något sånt. Extremhögern har ju en rasistisk agenda.

- Ja, men precis, det skulle ju bli så fel. Men jag kommer alltid att vara intresserad av religion.

HBTQ återkommande tema

HBTQ-temat har varit återkommande som en röd tråd genom Ohlson Wallins 17 år långa karriär. Något hon ser som en självklarhet. En heterosexuell variant av Ecce Homo, Ecce Hetero, är inget som intresserar.

- Vem skulle fråga Peter Dahl varför han bara gör heterokonst? Ingen frågar en heterosexuell konstnär varför den sysslar med hetero-saker. Jag är ju homosexuell och lesbisk, det vore konstigt ifall jag gjorde normativ konst. Schizofrent. Det är konstnärens förbannade plikt att vända på stenar och få dem att tala.

Just för tillfället är Ohlson Wallin på jakt efter ett nytt spännande projekt att komma igång med. Arbetet med satirbilder har gett mersmak, trots den massiva kritiken, och det finns planer att göra bilder inspirerade av den växande nazismen och SD:s framfart.

Ja, en politisk utställning om SD ser jag fram emot, om en får önska.

- Jag ska tänka på saken. Passa på medans det bjuds, önska din egen utställning, skrattar Elisabeth Ohlson Wallin.