Saga Becker: ”Det här handlar om någonting större än en film”

2015-01-31 | Aleksa Lundberg padlock

FEMPERSPODDEN/WEEKEND

I måndags tog transkampen ytterligare ett stort kliv framåt då Saga Becker, som första transidentifierade skådespelare någonsin, tilldelades en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i Ester Martin Bergsmarks ”Nånting måste gå sönder”.
– Jag är så tacksam för den kärlek jag får från folk som hör av sig. Det är tydligt att erkännandet i måndags är oerhört viktigt för så många, säger hon till Aleksa Lundberg i FEMPERSPODDEN WEEKEND.

FEMPERSPODDEN/WEEKEND: Aleksa Lundberg möter Saga Becker

Ålder: 26

Yrke: Skådespelare och författare

Aktuell: Vann nyligen en guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll och jobbar nu på debutromanen med arbetsnamnet ”Under jorden”.

En feministisk bok jag rekommenderar: ”SCUM-manifestet” av Valerie Solanas

Feministisk rulle att spanan in: ”Baise moi” i regi av Virginie Despentes och Coralie Trinh Thi

Min feministiska förebild: Min mamma och mormor

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-01-27 Saga Becker om guldbaggen: ”Stor seger för transkampen”

2014-01-31 Njutning är medelklassens privilegium

Det är en småsnuvig Saga Becker som möter upp vid Kistas tunnelbanestation och visar vägen till sin second-hand inredda lägenhet. På väggen i den rymliga trerummaren, med öppen planlösning, hänger pälsliknande hättor och vita handskar som ser ut att vara från någongång runt 1940-talet. På ett mindre träbord står guldbaggen uppställd.

– Jag tror den väger runt ett och ett halvt kilo, nåt sånt. Det är lite lustigt, den är varken tung eller lätt. Lite som ett paket mjölk.

Sedan galan i måndags har det varit fullt ös med intervjuer i morgonsoffor och flera radioprogram. Hundratals människor från hela världen har hört av sig för att gratulera och berätta hur mycket det betyder att en öppet transidentifierad aktris tilldelats baggen. Det är en seger för transkampen men också för Saga Becker personligen.

– Jag har inte tilldelats priset för att jag är transperson, utan för min prestation i Nånting måste gå sönder. Det får inte glömmas bort. Sedan är det såklart fantastiskt att vara en del av transkampens genombrott i Sverige. Vi ställer krav nu och när vi bryter ny mark betyder det så mycket för så många.

Knäpptyst i salongen

Det blev alldeles knäpptyst i salongen när Saga Becker höll sitt tacktal. Flera i publiken, bland annat skådespelaren Suzanne Reuter, fällde en tår av det emotionella i salongen som uppstod. En känsla av att folk nu är redo att ta till sig transperspektivet infann sig.

– Det var fantastiskt. Jag har aldrig känt mig så sedd och lyssnad på som i den stunden. Den kraft, kärlek och förståelse jag fått i efterhand från människor som hört av sig är ofattbar. Många säger att det här har ingett dem hopp, att de tror på framtiden igen. Det här handlar om någonting större än en film, det handlar om människors liv.

Ända sedan barnsben har Saga Becker upplevt att världen är uppbyggd kring könsrollerna ”man” och ”kvinna”. Tvåkönsnormen ställde trängande krav, utan möjlighet att själv få välja sin könsidentitet, redan vid skolstarten.

– Det fanns ingenting mittemellan. Jag minns den, typ, enda timmen sexualkunskap vi fick. När vi skulle prata om ”minoriteter” blev allt så konstigt. ”Det är lite ovanligt att vara sådär men det är inget fel på de människorna.” Att allting hela tiden ska handla om rätt eller fel. Det är så jävla gammalmodigt. Har en inte kunskap själv får en väl ta in någon som har det. En kan ju inte sitta och hitta på. Jag tror inte jag hörde ordet genus en enda gång förrän jag började på högskola och läste genusvetenskap. Det säger mycket om vad det är för samhälle vi lever i.

Någon förstod mig

Saga Becker sökte rollen som Sebastian/Ellie efter att ha sett en annons om öppen casting i tidningen. Eftersom Nånting måste gå sönder bygger på Eli Levéns bok, Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, sprang hon ut på stan och köpte boken. Det blev genast tydligt att läsupplevelsen var något alldeles extra.

– När jag läste Elis ord och språk var det som att någon såg och förstod mig för första gången. Det är så sällan jag känner mig förstådd på det sättet, när språket går in under huden så hårt att det blir en del av en själv. Jag kände så tydligt att jag var tvungen att söka mig till det här sammanhanget. Det var som en väg till att finna min egen plats. Jag hade länge letat efter en tillvaro att få finnas till i och kände att jag nu hittat ett forum att dela med mig av min historia.

Ur filmen Någonting måste gå sönder.

Ett drygt år tidigare hade hon kommit ut som transtjej och kände en stor ilska och besvikelse gentemot samhället. I bagaget fanns smärtsamma erfarenheter av självskadebeteende, vilket bedövade när omgivningens oförståelse blivit för tung. Saga Becker drabbades av ätstörningar, skar sig i armarna, missbrukade alkohol och sex. Vid ett tillfälle hade hon vanskött sig så illa att hon blev inlagd på sjukhus och vid tre tillfällen försökte hon aktivt att ta sitt liv.

– Det var som en lek med livet och döden. Jag brydde mig inte om vad utgången skulle bli. Jag pushade min kropp och mitt psyke otroligt hårt och vände allt hat emot mig själv.

Att komma ut inför familjen och vännerna blev vändpunkten.

– Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det kom verkligen till den gränsen att antingen gör jag det här eller så dör jag. Därför blir jag så jävla förbannad på allt hat och förtryck som finns. Människor som tror att de besitter rätten att ta bort andra människors lycka. Blir de lyckligare om jag inte lever?

Arbetar med roman

Enligt Folkhälsoinstitutets senaste mätning har det framkommit att 50 procent av alla transpersoner i Sverige någon gång försökt ta sitt liv. Gruppen anses vara den som mår sämst av samtliga grupper under HBTQ-paraplyet.

– Jag vet inte om en ska skratta eller gråta. Och det här har vi vetat länge, att transgruppen är den som mår sämst. Fy skäms, politiker! Det som kallas för "minoritetsfrågor" skjuts åt sidan och istället bråkas det om skatter. Att nedvärdera människor och åsidosätta grupper som om vi vore mindre värda. Fy skäms. Hatet är stort och folk är rädda. Det handlar om allt från små vardagsgrejer till större hot. Det här är frågor som vi behöver ta på allvar och gå till roten med - vilka strukturer är det som vi behöver ändra på. Vi måste ifrågasätta grunden till hatet.

Härnäst väntar arbetet med att färdigställa debutromanen, även den med en transidentifierad huvudkaraktär. Handlingen kretsar kring en kärlekshistoria mellan en drömmare och en sökare vilken skrivs i en aningen mörk, poetisk stil. Arbetsnamnet är än så länge ”Under jorden” och om några månader beräknas manuset vara klart att skicka till intresserade förlag.

– De som har läst Elis bok kommer nog att känna igen sig. Jag tar upp jobbiga erfarenheter från mitt eget liv, skrivandet fungerar lite som terapi för mig. Jag tycker inte en ska vara rädd för att ta upp svåra saker. Trots det mörka är det samtidigt en ljus och hoppfull historia.

Mötet med Eli Levéns roman har inspirerat en hel del till det egna skrivandet. Även arbetet med Nånting måste gå sönder har gett kraft åt den kreativa processen.

– Det har gjort mig till en ärligare, mer orädd, människa. Absolut hjälper det mig i mitt skapande.

Strukturen ställer sig i vägen

Saga Becker har hittills inte märkt av hindrande strukturer i filmbranschen, då hon precis har påbörjat sin karriär. Men genom vänner och kollegor vet hon om att sådana strukturer finns. Hetero-och cisnormer sätter käppar i hjulet för queera filmprojekt att kunna bli stora. Det finns de som menar att transidentifierade förebilder är svåra att få tag på och därför inte syns i media. Men det handlar om att transpersoner inte ges chansen, utan endast bjuds in till samtal om det handlar om transrelaterade ämnen.

– Jag tror inte problemet ligger i att det saknas transidentifierade skådespelare och regissörer, till exempel. Strukturen ställer sig i vägen för oss människor att utvecklas som de vi är. De perspektiv och de erfarenheter som vi transpersoner besitter är det ingen annan som har. Det borde tas till vara och inkluderas i alla frågor, vara en aspekt i allt. Vi lever i ett väldigt mångkulturellt samhälle, men jag upplever inte att det speglas på film och i media. En grupp får uttala sig och anses vara norm i det allmänna.

Vilken grupp är det?

– Vita, heterosexuella, cispersoner från medelklassen. Alla som inte tillhör den gruppen får diskutera sina ”små” frågor vid sidan av. Samhället och alla människor borde ta till sig av den kritiken, att det finns fler röster som vill bli hörda och fler historier som måste berättas. Istället för att stöta ifrån borde alla få chansen att vara en del. Jag vill i alla fall ha det så i mitt liv. Jag vill ha mångkultur, människors olika röster, höra historier jag aldrig hört och lära mig av andras erfarenheter. Lära känna mig själv genom mina medmänniskor. För att kunna utvecklas måste vi börja lyssna på varandra.

Hopp och rädsla

Samtidigt som transkampen, och fler kamper med den, går framåt så växer rasismen och fascismen i Europa. Islamofobi, judehat och att SD blivit Sveriges tredje största parti är några exempel på att samhället tar stora kliv i en skrämmande riktning, samtidigt som viktiga kliv tas i kampen för allas lika värde. En förklaring skulle kunna vara att människor med rasistiska sympatier ger sig till känna när samhället förändras. Rasism och fascism kommer fram, från gömda vrår, och börjar slå på stortrumman när utsatta grupper kräver ökat utrymme, respekt och likabehandling.

– Det är oroande det som sker just nu. Hatet blir mer fysiskt och väldigt tydligt. Jag vet att många är rädda, känner stor hopplöshet och vill ge upp. Samtidigt känner jag tydligt kärleken som vi ändå har gentemot varandra. SD är tredje största parti, men vi är också många som inte röstade på dem. Vi behöver gå ihop - sätta stopp för förtrycket och hatet - och säga att det är nog nu. Skaffa lite civilkurage, vi måste ju ta hand om varandra. Vad hände med det vi lärde oss som små, ”behandla andra som du själv vill bli behandlad”? Det viktigaste just nu är att vi mobiliserar oss och går emot fascismen och hatet. Det är väl dags att bara få vara människor tillsammans nu.