Den tidigare polischefen Pedro García Arredondo dömdes på tisdagen för mord, mordförsök och brott mot mänskligheten. Det var den 31 januari 1980 som bondeledare och studenter samlades på spanska ambassaden för att rikta omvärldens uppmärksamhet mot arméns övergrepp mot landsbygdens befolkning i Guatemala. 37 personer dog när polisstyrkan som García Arredondo förde befäl över stormade ambassaden med eldkastare. En av de som brändes levande var Rigoberta Menchús far Vicente Menchú. Hon var den första som vittnade mot förövaren när rättegången till slut blev av och intervjuades av Democracy Now, direkt efter att domen, fallit. Det viktigaste för Menchú är att sanningen har kommit fram:

– Det här är utan tvekan historiskt, det är något mycket stort, som vi har väntat länge på, den juridiska processen har pågått i 16 år och 35 år har gått sedan dådet. Det här är mycket känslosamt, något mycket speciellt i livet.

– När jag tvingades i exil lovade jag min far och Guatemalas minne att kämpa mot straffriheten och det är just vad jag har gjort. År efter år, dag efter dag har jag dokumenterat, samlat bevis och slagits för den här sanningen.

Nu räknar Rigoberta Menchú till två fällande domar i de historiska processer som hon hoppas ska ge offren upprättelse och de överlevande möjlighet att gå vidare. Men domen mot ex-diktatorn Efrain Ríos Montt som föll 2013, ogiltigförklarades och den nya rättegången har ånyo förhalats, senast så sent som i förra veckan.

– Det enda de vill är att förhindra att domen står sig, säger Rigoberta Menchú som konstaterar att många utmaningar återstår när det gäller att upprätthålla båda domarna.

Landets nuvarande president Otto Pérez Molina var general under inbördeskrigets blodigaste år. Makten ligger fortfarande i händerna på de som nu ställs till svars. Det framgångsrika förhalandet av först rättsprocessen och nu fängelsevistelsen för ex-diktatorn Ríos Montt utgör ett talande exempel på detta. Samtidigt hade en makthavare på den nivån aldrig tidigare fällts för övergrepp mot urfolk i Amerika.

Juridisk process med högt pris

I år är det 23 år sedan Rigoberta Menchú tog emot Nobels fredspris för sitt arbete för social rättvisa och urfolks rättigheter. För att kunna driva den rättsliga processen för upprättelse efter den guatemalanska polisens attack mot Spaniens ambassad i Guatemala har hennes stiftelse Fundación Rigoberta Menchú Tum (FRMT) fått ekonomiskt stöd av Diakonia. Det är Diakonia som ordnar så att Feministiskt Perspektiv får träffa Menchú under ett nedslag i Stockholm vid det senaste Sverigebesöket. Jag undrar om hon efter sin långa kamp har sett några tendenser till att våldet kan upphöra.

– Att våldet skulle upphöra… Vi lever i en värld där våldet är vardag, tyvärr. Brutaliteten med vilken beslut har fattats de senaste tre decennierna, och om vi talar om Guatemala de senaste 50 åren, brutaliteten med vilken människor har mördats, kvinnor torterats och personer, särskilt kvinnor, förödmjukats, kommer att göra det väldigt svårt att återgå till ett normaltillstånd av djup respekt.

– Utan en straffrättslig process går det inte att sluta de livscyklerna. Såvida vi inte är beredda att ta lagen i egna händer och själva skipa rättvisa måste vi stärka rättssystemet, lägga fram bevisningen och göra bedömningarna – vilket jag menar är vad som pågår nu i Guatemala.

Samtidigt konstaterar hon att rättegångarna har ett högt pris.

– För det första är det så smärtsamt, så svårt, att på nytt återuppleva det förflutna. Sedan, att hålla tjänstemännen, advokaterna, vittnena vid liv är också ett mycket svårt skede, liksom vetskapen att alla offren inte kan få sin sak prövad – det handlar om tusentals och åter tusentals. Bara i fallet som jag driver, massakern på den spanska ambassaden, där jag förlorade min far, brändes 37 personer levande, bland dem kvinnor. Vittnena är fortfarande rädda. De vill inte föra sin talan med öppet ansikte mot förövarna. 34 år senare är de fortfarande oroliga för någon ska avrätta dem efteråt, mörda deras barn eller familj. Och vi har inte längre tillgång till det internationella samfundets program för vittnesskydd. Jag har sökt alternativ i syd för att se om vi kan skapa någon form av vittnesskydd igen.

Omöjligt kompensera förlusterna

Det våldsamma motståndet mot rättsprocesserna är bara en sida av saken. Rigoberta Menchú återkommer till hur många som inte kommer att kunna träda fram, oavsett hur starkt rättssystemet blir. Inbördeskriget i Guatemala har skördat mer än 200 000 offer, över 50 000 människor är försvunna. Bevis har samlats ur 230 massgravar.

– Att ställa de ansvariga för vart och ett av alla dessa brott skulle vara en oändlig uppgift även om vi hade haft förutsättningarna. Så rättegångarna som vi driver är symboliska, en form av prejudikat, för att kunna sluta en cirkel. Personligen vill jag, efter att ha sökt rättvisa för min far under 34 års tid, kunna stänga den cykeln i mitt liv och börja om på nytt med offren i värdigt minne.

Men det privilegiet har inte alla. Och Rigoberta Menchú har svårt att se reella möjligheter till kompensation.

– Alla vi som förlorade våra föräldrar hade inga inkomstkällor, inget alternativt sätt att leva. Hur ska de kompensera min syster för den skada de orsakade henne, en så liten flicka som blev utan familj, utan någonting? Här finns ett enormt problem, betonar Rigoberta Menchú.

– De psykosociala konsekvenserna av våldet är mycket långvariga. Tusentals guatemalaner har genomgått samma sak. Att återskapa det som var innan går inte för det förstördes helt och hållet, så det är ett efter som måste konstrueras. Därför är en dom inte slutet på våldet för mig. Slutet på våldet kanske är ansträngningen vi kommer att kunna göra nu, till att börja med för ungdomen.

Det faktum att ixilkvinnors vittnesmål om sexuella övergrepp bidrog till den fällande domen mot Ríos Montt för brott mot mänskligheten har medfört en mobilisering bland kvinnor även vid sidan av rättegångarna.

– Att kvinnor våldtas är inte en fråga om det förflutna. Kvinnomorden i Guatemala är fruktansvärda, det dyker upp lemlästade kvinnokroppar, utan bröst, med uppskurna magar. Allt det som kriget förde med sig praktiseras i dag av den organiserade brottsligheten och för att sprida rädsla hos befolkningen. Rättegångarna har varit en möjlighet att lyfta fram kvinnors indignation. I den frågan existerar inga etniska grupper, utan kampen är för alla kvinnors värdighet, betonar Menchú.

Du har rest i hela världen, och överallt finns det genusrelaterade våldet, mer eller mindre. Hur ser du på möjligheterna att bekämpa våldet genom global kraftsamling?

– Jag skulle säga att om vi verkligen vill förändra något i vår mänsklighet måste vi arbeta koordinerat, kompletterande och med ömsesidig respekt. För det här är inte ett guatemalanskt problem. Jag har sett våld i hela Latinamerika, i Europa och alla hem som tystar våldet gör det på grund av fördomarna i samhället.

För att förändra på hemmaplan startade Rigoberta Menchú, tillsammans med framstående kvinnor som Otilia Lux, Rosalina Tuyuc, Carmela Curup, ett politisk parti som heter Winaq. Partiet ställde upp i valen 2007 och 2011 och har nu två ledamöter i landets parlament, de första politiska representanterna från urbefolkningen i ett land där den utgör 40 procent av medborgarna.

– Vi sa: ”Låt oss visa världen att vi kan skapa ett parti av etnisk mångfald och jämlikhet mellan könen och generationerna.” 44,5 procent av oss som grundade partiet var kvinnor. Det som kostar på är att få kvinnors deltagande att bli långsiktigt hållbart.

Hur blev fördelningen mellan etniska grupper i partiet?

– Det intressanta är att urinvånare nästan villkorslöst ansluter sig till de traditionella partierna. Men det är väldigt sällan någon som inte tillhör urbefolkningen vill tillhöra ett parti för urbefolkningen. Jag bjöd in många kvinnor som utmärkt sig, jag gick hem till dem, övertygade dem. Jag sa: ”Du kan vara ett ljus för oss urfolkskvinnor. Du som har en doktorsexamen och vi som inte har det kunde komplettera varandra.” Det var få ladinokvinnor som trodde på mig och som trodde på ett mayapartis möjligheter.

– Fast de få kvinnorna är också extraordinära. Jag älskar dem så mycket. De har hjälpt oss så mycket. Vi har kommit varandra väldigt nära. Därför tror jag att det finns hopp om att vi kan förena människor, men det är inte gratis. De kan inte bara säga att de ska vara med, så kommer jag. Ladinokvinnan har alltid styrt över urfolkskvinnan. Hon kom alltid som antropolog, som professionell eller för att undervisa, men inte som kollega, som ytterligare en av oss. I det ligger en rejäl svårighet. Det är min erfarenhet. Det finns andra erfarenheter också, men så var det för mig.

Utbildning för samexistens

Utanför fönstret i matsalen på Rigoberta Menchús hotell ser vi romer som sitter och tigger i novemberkylan. Jag berättar om branden i Högdalen som polisen först inte ville utreda, och som ledde till att en romsk man dog av sina brännskador. Vi noterar att när förövare av våld går fria, och straffriheten breder ut sig, är våldet ofta riktat mot en underordnad grupp i samhället. Sedan frågar jag hur hon ur sitt perspektiv upplever evenemang som MR-dagarna, dit hon är på väg för att tala. Finns det ett ömsesidigt lärande, eller möter hon även i dessa sammanhang ojämlikhet?

– Ojämlikhet finns på alla håll och även många fördomar. Vad folk framför allt inte vill riskera är friden omkring sig. De gäller även oss kvinnor. Kvinnor säger att allt är bra med partnern igen, att allt är bra med familjen, varför söka konfrontation i offentligheten? Och många gånger påverkas vi mer av en offentlig konfrontation. Vi tar mer hänsyn till vad barnen ska säga, vad familjen ska säga. Men straffriheten… Det är därför som utbildning inte kan gå bara åt ett håll. Utbildningen måste också nå polisen, säkerhetsorganen, domare. Jag brukar arbeta med domstolarna och de har en lag att följa, men det sitter också en människa där som kan förstå vad som krävs för att åstadkomma en rättvis dom. Vi behöver alla en droppe utbildning för att kunna samexistera.

Vari ligger hoppet, går det att få bukt med straffriheten?

– Först och främst ska vi skapa mycket självkänsla hos ungdomen, hos kvinnorna, i samhället. Stor beslutsamhet. Inte bara någon annan som bestämmer åt mig, utan jag kan själv bestämma. Utbyta många erfarenheter. Vi har ackumulerat många erfarenheter, och kan vi bryta de språkliga gränserna, nationsgränserna, och agera med genomslag behöver vi inte börja om hela tiden, utan kan samla krafter. Såsom vi jobbar tillsammans, kvinnorna som tagit emot Nobels fredspris, Jody Williams, Shirin Ebadi, och flera andra. Jag vet vad de gör och de vet vad jag gör. Vi stöder varandra. Vi kan sprida det vi gör mer. Vi har inte resurserna att göra det var och en för sig, men när vi stöder varandra blir vi som antenner på hundra ställen, där vi når ut med ett budskap som kanske inte förändrar hela världen, men många människors idéer. Så vi måste göra gemensamma ansträngningar. Jag gratulerar det svenska utvecklingssamarbetet. För Guatemala är det väldigt viktigt, det har stärkt civilsamhällets organisationer och jag tror att det också är ett alternativ. Att nätverk inom civilsamhället stärks för att kunna se till att orättvisa inte tillåts. Den som inte vill stå till svars måste förändra sig. Det kommer att förändra staten och det är en kamp vi alla delar.