”Journalister har ägnat sig åt sekundär viktimisering”

2015-01-12 | Henrik Belfrage padlock

OPINION

”Jag har själv lidit personlig skada efter den lindrigt sagt ”kreativa” klippningen av min intervju där jag framställdes som en arrogant professor som säger sig vara nöjd med att bedriva oetisk och olaglig forskning”. Det skriver professor Henrik Belfrage i ett svar till Jenny Westerstrand med anledning av polisens uppmärksammade ”kvinnoregister”. Belfrage menar att skulden bör ligga hos journalisterna som hänsynslöst utnyttjat våldsutsatta kvinnor i sina reportage – så kallad ”sekundär viktimisering”.

Henrik Belfrage, är professor i kriminologi och är sedan 2012 verksam som forskningschef vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Vadstena. Han är även verksam som professor i kriminologi vid Mittuniversitetet.

RELATERADE ARTIKLAR

2014-12-19 Oetiskt av Henrik Belfrage att försvara kvinnoregistret

2014-12-17 Polisens kvinnoregister – ett eko från samhället

2013-08-28 Kritiken mot slagen dam inte längre så självklar

2013-08-27 ”Min kritik är berättigad”

2013-08-16 Förvånansvärda brister i kritiken mot slagen dam

2013-08-16 Slarviga slag mot slagen dam

2013-02-22

När pendeln svänger

När en våldsutsatt kvinna vänder sig till polisen sker i allmänhet två saker. Dels påbörjas en polisutredning, dels görs en riskbedömning för att se om kvinnan kan tänkas behöva skydd och i så fall vilket. I det senare fallet för polisen anteckningar kring detta i en s k åtgärdslogg - detta av den enkla anledningen att de ska komma ihåg vad man gjort och hur fallet förlöper. Det vore förstås tjänstefel att inte göra detta.

Ingen annan än polisen själva kan förstås ta del av deras egna anteckningar kring pågående skyddsåtgärder. Det vore ju livsfarligt! Här finns extremt hemliga uppgifter om skyddade boenden, etcetera. Inte i någon forskning där jag har varit inblandad har vare sig jag eller någon medarbetare, mig veterligen, någonsin tagit del av en sådan åtgärdslogg.

I den utvärdering jag arbetat med hos polisen som ett led i deras kvalitetssäkringsarbete har jag mottagit pappersmaterial från polisen med siffrorna 0, 1, 2 och bokstäverna L, M, H (Låg, Medel, Hög) avseende uppgifter som ändå enligt lag samlas in (misstänkt brott, etcetera). Utöver det har polisen fått fylla i föreslagna skyddsåtgärder i en standardiserad form, men några kommentarer från någon åtgärdslogg har förstås inte tillsänts oss. Någon ”nyckel” så att jag skulle kunna identifiera de inblandade personerna har jag inte haft – den hade polisen i form av en s k SUR (ett tidsbegränsat särskilt undersökningsregister som används när man vill utvärdera sina arbetsinsatser, som man ju har krav på sig att göra med jämna mellanrum). Det är alltså inte så som journalisterna skriver angående syftet med registret: ”det finns en bild inom polisen att det är en viss typ av kvinnor som söker sig till våldsamma män. För att kunna följa kvinnorna så startades registret.”

För min egen del har jag således inte haft tillgång till vare sig något polisiärt register i form av en SUR eller några anteckningar från någon åtgärdslogg. Inte heller har jag haft en aning om, eller ens möjlighet att få reda på, vilka brottsoffren är. Därmed har jag gjort bedömningen att jag inte behöver tillstånd från forskningsetisk kommitté. Denna uppfattning är stärkt genom mina upprepade kontakter med etikprövningsnämnder avseende liknande utvärderingsarbeten genom åren. Jag läste upp utdrag ur en sådan mejlkonversation till journalisten under intervjun, men detta bortsåg man förstås ifrån.

Eftersom det ju skulle förstärka ”skandalen” om det visade sig att forskare vältrat sig i förklenande uppgifter om utsatta kvinnor utan att ha etiska tillstånd, så skjuter journalisterna förstås in sig på det. Man intervjuar mig, och när svaren inte blir de önskade klipper man mig t o m mitt i meningarna för att ihop det någorlunda (det vill säga man förvanskar mig helt). Man intervjuar sedan en vetenskapsjournalist och en före detta GD för Datainspektionen där man dels lägger fram problemet på ett felaktigt sätt, dels inte låter mig komma till tals. De intervjuade är då förstås kritiska utifrån hur det hela läggs fram av journalisterna – felaktiga premisser brukar leda till felaktiga slutsatser. Bland annat kommer man fram till att jag borde ha inhämtat samtycke från brottsoffren. Men hur skulle jag ha kunnat inhämta samtycke från några som jag inte vet vilka de är, än mindre var de finns?

Vad jag förstår har det blivit en kommunikationsmiss efter det att den för SUREN ansvarige polismannen gick i pension 2010, varför SUREN kom att ligga kvar efter det att vår utvärdering var avslutad. Det vill säga de anteckningar som ändå görs inom ramen för ett polisiärt skyddsarbete, och endast kan ses av den antecknande polismannen själv och ett fåtal av dennes kollegor, har i formell mening kunnat kopplas till en SUR som inte används och borde ha rensats. Däri ligger ”skandalen”. Jag har alltså inte varit inblandad i någon slags forskning/utvärdering hos polisen i Södertörn efter 2010 då den ursprungliga SUREN skulle ha rensats. Med andra ord, skandalen består i att polisen gör anteckningar (där mycket få har visat sig vara mindre lämpliga). Borde det inte vara tvärtom? Om polisen i sitt arbete med att skydda utsatta kvinnor inte bryr sig om att anteckna och hålla ordning på sitt skyddsarbete – det skulle jag kalla en verklig skandal.

När det i reportaget talas om att forskare och studenter fritt bläddrat i ett hemligt register så stämmer det ju inte alls. Det är antingen en grov missuppfattning eller ett rent påhitt. Det som studenter (under sin arbetsplatspraktik och under sekretess) möjligen kan ha tagit del av, är uppgifter ur förundersökningar, vilka ju faktiskt är offentliga. Med andra ord, de enda som har tagit del av kommentarerna i åtgärdsloggen är, förutom ett fåtal poliser, journalisterna själva.

Detta efter att någon polis begått ett grovt sekretessbrott och lämnat ut dessa uppgifter.

Journalisterna har alltså i hög grad, och uppenbart mycket medvetet (eftersom sakförhållandena ju vid åtskilliga tillfällen har delgetts dem men de har valt att helt bortse från detta) fabricerat denna ”skandal”, vilket jag i annat sammanhang framhållit sannolikt kommer att få stora negativa konsekvenser för arbetet mot kvinnovåld (SvD Brännpunkt). Hur många kvinnor kommer att avstå från att söka hjälp av polisen i framtiden av rädsla för att hamna i något slags ”hemligt kvinnoregister”? Och hur många poliser törs föra några anteckningar eller alls arbeta med skydd av våldsutsatta kvinnor? Jag kan inte påminna mig att jag har sett något liknande fall där oärlig journalistik kan komma att få så stora negativa konsekvenser för redan utsatta människor.

Jag har själv lidit personlig skada efter den lindrigt sagt ”kreativa” klippningen av min intervju där jag framställdes som en arrogant professor (genom att först spara endast det första ordet i en lång mening, nämligen ”Jajamensan!”) som säger sig vara nöjd med att bedriva oetisk och olaglig forskning (vilket förstås inte var det svar jag gav). Detta i form av ett antal obehagliga anonyma brev, samt ringaktning i debattartiklar (”vi var många som skrämdes av arrogansen i hans ton”, och ”Henrik Belfrage har en ordentlig hemläxa att göra rörande sin forskaretik”, för att citera Jenny Westerstrand i Feministiskt Perspektiv 19/12 2014).

Men det allvarliga är ändå förstås det faktum att journalisterna hänsynslöst utnyttjat våldsutsatta kvinnor i sitt reportage, genom att kontakta dem och måla upp en bild långt ifrån verkligheten i syfte att göra dem upprörda och därigenom få till en så stor skandal som möjligt. Detta brukar kallas ”sekundär viktimisering”. Att vara traumatiserad utifrån grova våldsövergrepp från närstående, vilket det är frågan om här, innebär som bekant vanligen ett livslångt lidande och ibland, när det som i detta fall tillkommer upprörande händelser, kanske man helt enkelt inte ens orkar leva längre. Man kan i reportaget tydligt höra hur upprörda dessa kontaktade kvinnor blir. ”Jag har återigen blivit sviken av rättssystemet”, säger någon. En annan tillfrågas om sin son som tagit livet av sig. I ytterligare ett fall avslöjar man staden som den utsatta kvinnan flyttat till för att undkomma sin plågoande. Man till och med riggar en telefonintervju – utförd av den brottsdrabbade kvinnan själv(!) – samtidigt som man spelar in.

Ju mer upprörda brottsoffer, ju mer upprörda politiker och allmänhet, och desto större blir ”skandalen”.

Jag kan inte tänka mig ett grövre yrkesetiskt övertramp och jag har därför valt att anmäla journalisterna till journalistförbundets yrkesetiska nämnd. Det känns sorgligt att jag tycks vara den enda som har gjort det.