I går kunde den som lyssnade på radio höra professor Henrik Belfrage intervjuas om sin icke etikprövade forskning på det sannolikt olagliga registret över våldsutsatta kvinnor. ”Det är så etiskt att vi inte behöver etikpröva det” meddelar han, och detta för att de ”använder vetenskapliga metoder och drar vetenskapliga slutsatser”.
– Jajjamensan! sa professorn. Vi var många som skrämdes av arrogansen i hans ton.
Innan nyheten kom ut att Belfrage och forskare och studenter från Mittuniversitetet använt polisens register över våldsutsatta kvinnor hann Belfrage också författa ett försvarstal för polisens agerande. Med högbröstat tonläge och med åkallande av läsarens ”common sens” ville han förklara för oss att impulsen att rygga för denna sorts mörka registerverksamhet är nys. ”Nu springer alla åt samma håll”, mästrar han registreringens kritiker.
Vad Belfrage inte sade ett knyst om i artikeln är att hans försvar handlade om hans eget forskningsmaterial. Att han talar om ett material han dragit stora växlar på i sin forskning. Först använder han alltså detta material utan att låta saken etikprövas. Sedan undanhåller han allmänheten den relation han som forskare har till materialet ifråga.
Det verkar som om kriminologen/psykiatrikern(?) Henrik Belfrage har en ordentlig hemläxa att göra rörande sin forskaretik.
En annan stämma som hörts i debatten är chefen för Nationellt centrum för kvinnofrid, Gun Heimer. Lustigt nog fick Belfrage pengar från Brottsofferfonden, där Heimer satt, för sin forskning om riskbedömningar 2009. Detta är intressant.
För när Heimer och NCK, tillsammans med ytterligare en forskare från Brottsofferfonden nu gjort en egen studie om våld och hälsa inklusive mäns våldsutsatthet, visar det sig vara hart när omöjligt att använda dess data. Enkäten är noga upplagd så att jämförelser med Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – som bygger våldsförståelse som är kopplad till makt och kön – inte kan göras, olika våldsformer svårligen kan särskiljas och kvinnornas relation till gärningsmannen inte kan utläsas.
Det som däremot gjorts möjligt i studien är att få fram en population av ”utsatta” kvinnor – personer som har erfarenheter av att ”utsättas” för våld men där det är ytterligt svårt alltså att strukturera denna utsatthet. Dessa person och deras erfarenheter av ”utsatthet” kan däremot kopplas till ”sårbarhetsfaktorer” – skilda föräldrar, högt alkoholbruk, tidigare våldsutsatthet, etcetera – i deras bakgrund. Det gemensamma projektet med Belfrage och polisen syns nästan övertydligt: Nog är det hos kvinnorna problemet ligger!
För mig framstår det som enormt provocerande att forskarna bakom Sveriges andra stora prevalensenkät om våld demonstrativt valt att inte bygga vidare på och utveckla det stora datamaterial som redan finns med Slagen dam. Men än mer provocerande är det att de tagit 10 000 kvinnors tid i anspråk att gå till sina liv och minnas sina många gånger svåra erfarenheter av våld, när intresset för möjligheten att sedan kunna systematisera och definiera dessa våldserfarenheter varit så lågt, ja faktiskt ser ut att aktivt ha försökt undvikas.
Illustrerande för saken NCKs studie Våld och hälsa. I Slagen dam märks att en mycket tydlig prediktor för våld är mannens användande av kontrollerande beteenden. Sambanden är otroligt starka i materialet. Men i NCK:s studie frågas i stort sett ingenting om kontroll. Fokus är istället riktat mot att med diffusa och våldsgenreöverskridande frågor ringa in en våldsutsatt person, vars ohälsa och sårbarhet sedan kan tecknas. Möjligheten att fördjupa kunskaperna om våldets konsekvenser och kvinnors och mäns hälsa i relation till våld hade förstås ökat exponentiellt hade studien relaterat till och vidareutvecklat de stora mängder data och kunskap som redan finns.
Så det register som nu rullas upp har varit i säck innan det kom i påse. Men en information finns tydligt och klart att tillgå i denna sorgliga sak: Såväl Belfrage som Heimer ger oss noga upplysningar om sina många och långa titlar. För mig är det en illustration över hur de miljarder som hällts över våldsfältet också blev dess förbannelse. De som önskar administrera våldet och diagnosticera kvinnorna har kommit att vinna fältet. Mycket riktigt har Belfrage en egen konsultverksamhet som också, får vi väl tro, har öst ur polisens registrering. Etiskt var ordet, sa Bull.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Lysande Jenny!
Det är helt tydligt att våldet ska bli en hälsofråga och inget annat. Bra skrivet Jenny!