"Det ser inte hopplöst ut för de feministiska frågorna även om de inte lyfts i finska valdebatterna", enligt professor Tiina Rosenberg.

Bild: Åsa Secher

”Så länge det finns motstånd finns det hopp”

2014-10-08 | Tiina Rosenberg padlock

FEMINISM

”Visst är det förskräckligt att sverigedemokrater fördubblade sitt resultat i valet och trist att Stefan Löfven droppade Vänsterpartiet från sin regering, men i Sverige finns det en välformulerad antirasistisk och antifascistisk samhällskritik som har en bredare förankring hos människor än vad Sverigedemokraternas idéer har.” Det skriver professor Tiina Rosenberg med utgångspunkt i hur det svenska valresultatet diskuterats i Finland.

RELATERADE ARTIKLAR:

Om stjärnfamilj och afrofobi i regeringsförklaringen

#regeringsdeklarationen: Motstridigt och förpliktigande

Svag och förvirrad feministisk deklaration enligt Schyman

Höga förväntningar på nya jämställdhetsministern

Feminister om regeringsbildningen

Jag har haft bråda dagar i finska medier sedan det svenska valet. Valet sammanföll också med utgivningen av min nya bok som handlar om det oroväckande tillståndet i Europa och i våra nordiska länder där politisk populism, rasism och fascism florerar, men där det också finns motstånd.

Demokratiska idéer lever som bekant sida vid sida med odemokratiska dito. Den stora frågan i Finland har varit att Sannfinländare, det populistiska parti som backas upp av nästan 20 procent av väljarna, vill nämligen göra rent bord med sverigedemokrater genom att dölja sig bakom en fasad av till synes harmlös landsortspopulism och en antielitistisk agenda. Folket mot eliten lyder parollen och den är inte så långt ifrån verklighetens folk, ett begrepp som debatterades i Sverige för något år sedan.

Jag argumenterar för motsatsen och placerar sannfinländare i likhet med Henrik Arnstad (”Älskade fascism”) bland de partier som har fascistiska inslag. Den sannfinländske ledamoten i Europaparlamentet, Jussi Halla-Aho är ett exempel på en välutbildad ultranationalist med rötter i finsk fascism och internationell antijihadism. Hans utgångspunkt är Eurarabia, ett koncept enligt vilket muslimer håller på att överta Europa. Sannfinländare är populära, inte endast populära bland allmänt missnöjda väljare utan gillas även av medelklassväljare som omfattas av tanken om en migrantflod som formligen sköljer över Europa inklusive Finland. Det märkliga i detta sammanhang är Finland knappt har någon historia av invandring.

Sannfinländare avfärdar all kritik genom att hänvisa till det hysteriska politiska klimatet i Sverige, ett land där allt gått galet på grund av ”massinvandring”. Finland påminner mig om Danmark under Dansk Folkepartiets glansdagar och den skrämmande tystnad som många danska intellektuella då ägnade sig åt. Det är klart att det finns en motoffentlighet även här i Finland, men den är betydligt mer marginaliserad än i Sverige. I Sverige finns det en betydligt större mainstreamoffentlighet för frågor som berör feminism, progressiv sexualpolitik och antirasism. Jag tror att detta är den avgörande skillnaden mellan mina båda hemländer: i Sverige behöver man inte leta efter en feminist, medan man här i Helsingfors får lägga ner mer arbete på att hitta feminister.

Detta innebär inte att det inte skulle hända något. Sveriges radios korrespondent Thella Johnson rapporterade 7 oktober om den inspiration som Feministiskt initiativ spridit till Helsingfors. Kvinnounionens ordförande Katju Aro och vice ordförande Maryan Abdulkarim menade i intervjun att det nog skulle finnas väljare även i Finland för ett feministiskt parti om ett sådant skulle finnas. För några år sedan fanns det tankar på ett kvinnoparti, men då utan ett feministiskt innehåll. Maryan Abdulkarim är aktiv inom den finska antirasistiska rörelsen och hon har täta kontakter med feministisk organisering i Sverige. Från Interfem kommer bland annat Zakia Khan och Berolin Deniz till Helsingfors om några veckor och just nu har Kvinnounionens tidning Tulva ett specialnummer om Feministiskt initiativ med Gudrun Schyman som idolbild.

Visst är det förskräckligt att sverigedemokrater fördubblade sitt resultat i valet och trist att Stefan Löfven droppade Vänsterpartiet från sin regering, men i Sverige finns det en välformulerad antirasistisk och antifascistisk samhällskritik som har en bredare förankring hos människor än vad Sverigedemokraternas idéer har. Framför allt diskuteras det antifascism i Sverige, något som här förbigås med tystnad. I det offentliga samtalet känns fascismen som ett historiskt och passerat kapitel, ett ämne för den hysteriska svenska debatten, menar sannfinländare. De vill förstås undvika ämnet eftersom det är lätt att få fram information om flera partimedlemmars politiska rötter i högerextrema rörelser i Finland. Men det finns också folk som nog inte släpper det politiska greppet. Så länge motståndet – hur osynligt det än kan te sig – finns, måste det också finnas hopp. Även för Finland.