Kobanes försvar byggs till stora delar upp av unga kvinnor, som kämpar mot terroristgruppen IS av flera anledningar.

Bild: Joakim Medin

Kamplust men också sorg och förtvivlan i Kobane

2014-10-07 | Joakim Medin padlock

UTRIKES

IS-styrkor har gått in i den kurdiska staden Kobane i norra Syrien. Gatustrider pågår mot kvinnor och män som fortsatt kämpa för det nya samhälle de byggt upp, men till priset av stort lidande.
Journalisten Joakim Medin skildrar krigsdrabbade staden och talar med dess kvarvarande invånare. Medin rapporterar om ett belägrat Kobane som försvaras med minsta möjliga resurser mot en fullt utrustad, välfinansierad armé av reaktionära fundamentalister som hotar med att halshugga Kobanes kvinnor.

Cehit, den kedjerökande mannen som sålt falafelrullar på en sidogata, har stängt sitt lilla gatukök i dag. Vi är flera hungriga som samlas utanför, rådvilla. Några andra öppna matställen har inte synts till, inte några livsmedelsbutiker heller. I dag har granatbeskjutningen varit mer intensiv och de flesta människor har stannat inomhus. Gatorna har känts tomma.

Bara på Kobanes huvudgata några hundra meter bort finns bilar i rörelse. De är för det mesta pickups eller stadsjeepar, insmetade i sandig lera som kamouflage. Tutar de intensivt är de på väg till kliniken med skadade, i annat fall kör de tillbaka till fronterna, i lika hög hastighet. Moln av damm virvlar upp i deras väg.

Dammet blåser rakt in i Zaho Ahmads nya hem. Mitt här på huvudgatan bor hon tillsammans med sin familj, tre generationer, i en liten butikslokal. Det är ett enda rum med kala betongväggar, utan elektricitet, vatten, fönster eller ens en dörr. Framsidan som vetter mot gatan gapar helt vidöppen.

– Ett fruktansvärt ställe. Kallt på natten, och vi har inte några andra kläder att ta på oss. Det här är bara något som kan skydda mot regn och bombardemang, säger Zaho Ahmad, som är 65 år.

Alla flydde utom Fosê

Den kurdiska staden Kobane i norra Syrien är belägrad och omringad på alla sidor. Sedan i mitten av september attackerar IS-miliser hårt från väst, syd, och öst. I norr gränsar staden till Turkiet, som kraftigt militariserat övergångarna och hindrar både hundratals frivilliga till Kobanes kamp och internationell media från att ta sig över gränsen, lagligt.

Zaho Ahmad har flytt från landsbygden in till Kobane, och förlorat både hem och en dotter till fundamentalisterna i IS. Foto: Joakim Medin.

Zaho Ahmad med familj kommer från landsbygden några mil söder om Kobane och hör till de tiotusentals som tvingats fly IS-milisen framryckningar i området. Trots ett starkt, lokalt väpnat motstånd från Folkets försvarsenheter (YPG) har fundamentalisterna varit framgångsrika i sina attacker. Förklaringen ligger både i det tunga artilleri, pansarvagnar och annat de tagit från Syriens och Iraks arméförråd, men också i den fruktan gruppen sätter i civilbefolkningen.

– Självklart hade vi hört om massakrer och övergrepp på andra håll. När de kom flydde vi direkt, berättar Zaho Ahmad.

Alla utom hennes dotter Fosê. När IS rullade in i hembyn blev hon kvar, för att försöka rädda egendom och några värdesaker.

– Vi fick sedan veta att hon blivit infångad av dem. Och de halshögg henne.

Zaho gråter under resten av vårt samtal. Både av förtvivlad sorg över Fosê och för att hon helt enkelt är skräckslagen. IS-styrkor står nu bara några få kilometer utanför även Kobane, och har flera gånger hotat att de ska halshugga specifikt kvinnorna när de når ända fram.

Aggressiva mot kvinnor

Anledningen är tvåfaldig. Kurderna anses influerade av sekularism och modernitet, och är därmed "otrogna" och lovligt byte. Dessutom har de politiska förändringarna i norra Syriens kurdiska områden sedan 2012 gett kvinnor mycket större samhällsinflytande, vilket är oacceptabelt för IS. De vill istället se en helt omvänd utveckling.

– De är aggressiva mot kvinnor, och vill tvinga oss att täcka hela våra ansikten. Det är någonting jag inte kan acceptera, säger familjens Ahmads nya vän, Leila, som är på besök. För att hindra detta har hon själv investerat i en Kalashnikov, som vilar i hennes knä.

Samma värderingar ligger bakom varför många av de unga soldater från Kobane som kämpar vid fronternas skyttegravar och husknutar, fortfarande utgörs av kvinnor. Många är genuint glada, och visar upp sig från sin bästa sida när kameran tas fram. Men andra lyckas inte uppbåda några leenden alls. De är oroliga för att skadas, för att se sina vänner dö. Olyckliga över att alls behöva strida, och över att inte kunna leva ett annat slags liv såsom de först kanske sett fram emot.

Styrkorna de omringas av gör sig skyldiga till fruktansvärda övergrepp. Under veckan jag själv är i Kobane hjälper jag en familj att begrava en ung man – en son, broder, morbror – som träffats av IS granatbeskjutningar av staden. Hans huvud fanns inte längre kvar ovanpå kroppen. En annan dag nås jag av nyheten att en ung kvinna jag mött vid den västra fronten, Viyan, tillfångatagits 48 timmar senare där ute. Hennes huvud dyker upp på Twitter lite senare, fastsatt på en rostigt armeringsjärn. Min egen mage knyter sig lika mycket som lokalbornas.

USA-stridsplan flyger förbi

Kvällsmörker sänker sig långsamt över Kobane, som förblir lika mörkt. Staden har varit utan elektricitet i snart två år, och bara ett fåtal hushåll med brummande generatorer har glödlampor igång. Det finns ingen gatubelysning, och det gör situationen ännu mer obehaglig. Folk kan inte längre kan se var, eller när, nya granater eventuellt slår ner.

Zaho Ahmad reser sig från den tunna mattan på betonggolvet och ser över vad familjen har att äta ikväll – förutsatt att ingen kommer och donerar mat. Lite ris, och några vissna grönsaker med tillhörande blast.

– Situationen börjar bli riktigt dålig. Vi vuxna kan klara av det, men det är mycket svårare för de små barnen. Samtidigt ser jag ingen framtid i Turkiet.

Ovanför våra huvuden hör vi snart ett av många USA-stridsplan flyga förbi. Precis som alla gånger ser Zaho Ahmad hur folk snabbt samlas på taken till sina hus, för att se ifall några bomber släpps mot IS-milisen. Det sker ibland, många gånger inte.

– Vi levde helt normala liv. Nu har vi en helt fruktansvärd situation. Ibland måste jag tänka efter ifall allt detta är sant.