#transskolan 5: Trans*personer och vården

2014-05-23 | Maria Sundin padlock

INRIKES

Ett återkommande problem är vårdens bemötande av hbtq-personer och den starka hetero- och cis-normativitet som präglar svensk sjukvård och att så många upplever sig kränkta i kontakt med vården. Det skriver Maria Sundin i femte delen av #transskolan.

#transskolan är ett samarbete mellan Feministiskt Perspektiv, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) och Kön, identitet, mångfald (KIM) som kommer att löpa i tidningen under våren.

Redaktör för #transskolan är Ulrika Westerlund, RFSL:s förbundsordförande, och för varje inläggen svarar skribenterna, som alla är medlemmar i KIM och/eller RFSL.


RELATERADE ARTIKLAR:

2014-04-11 Feministiskt Perspektiv, RFSL och KIM startar transskola

#transskolan 1: Vad är kön?

#transskolan 2: T som trans

#transskolan 3: Kortkort transhistoria

#transskolan 4: Staten, transpersonerna och rättigheterna

#transskolan 5: Trans*personer och vården

#transskolan 6: Trans i ”gayrörelsen” – t:et i hbtq

#transskolan 7: Hot, hat och våld – transpersoners vardag

#transskolan 8: Transfeminism

#transskolan 9: Karikatyrer – mediamyter om transpersoner

#transskolan 10: Organiserad transkamp

Trans*personers förhållande till vården har genom tiderna varit komplicerat, vare sig det handlar om att bli bemött med respekt eller få tillgång till den vård och behandling en önskar. Många upplever att de kränks av oförstående läkare i primärvården liksom i specialistvården.

Flera undersökningar visar att trans*personer antingen avstår från att söka vård eller håller sin trans*identitet hemlig av risk för att bli dåligt bemötta och diskriminerade. Detta leder till att många trans*personer utsätts och utsätter sig för allvarliga hälsorisker.

Inom primärvården och öppenvårdspsykiatrin är kunskapen om trans*personers vårdbehov överlag låg. Gynekolog-, barnmorske- och ungdomsmottagningar har endast i undantagsfall hbtq-kompetens. Vårdutbildningar innehåller fortfarande sällan inslag som rör hbtq-personers särskilda hälsobehov.

Ett återkommande problem är vårdens bemötande av hbtq-personer och den starka hetero- och cis-normativitet som präglar svensk sjukvård och att så många upplever sig kränkta i kontakt med vården.

Trots att en vårdsökande förklarat för sin vårdcentral hur en vill bli tilltalad händer det till exempel inte sällan att läkare outar sina patienters trans*identitet i väntrummet genom att felköna eller använda namn som en inte är bekväm med.

Alla trans*personer behöver ju inte tillgång till den specialistvård som finns på de sex utredningsteam som finns i landet vars uppdrag är att utreda behoven hos de som önskar vård som hormonbehandling och könskorrigerande operationer – men för de av oss som gör det, kan det innebära stora utmaningar.

Dessa team finns i Lund, Alingsås, Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå och för att få komma till utredning där krävs oftast en remiss från allmänpsykiatrin. Den svenska trans*vården är djupt rotat i en psykiatrisk diskurs och trans*personer ses fortfarande, 2014, som personer som lider av en psykisk sjukdom och personlighetsstörning.

För att få tillgång till hormonbehandling och annan könskorrigerande vård krävs att en psykiater i utredningsteamet ställer diagnos, vilket idag är en lång process präglad av en starkt cis-normativ syn på kön och könsuttryck. Ofta tar processen fram till att diagnos ställts minst ett år. Dessutom har olika team olika långa väntetider sedan de fått remiss från allmän psykiatrin, allt från 3-4 månader upp till nästan två år.

Många trans*personer ser det som kränkande och stigmatiserande att ses som psykiskt sjuka och tvingas utsätta sig för psykiatrisk vård för att få rätten att bestämma hur en vill förändra sin kropp. Rätten till kroppslig autonomi och rätten att själv bestämma hur en vill uttrycka sin identitet är det fortfarande väldigt få vårdgivare som har förståelse för.

Vårdens cis-normativitet och kraven på att acceptera psykiatrins makt över ens liv gör att många trans*personer skaffar hormoner utanför hälso- och sjuvården genom internetapotek, köper utomlands eller genom vänner. Några sparar eller lånar till operationer utomlands för att slippa de långa väntetiderna och vårdens heteronormativa föreställningar och stigmata. Allt detta skapar förstås ökad risk för ohälsa och ojämlikhet.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: