Ana de León López överlevde massakern mot Ixilfolket under inbördeskriget i Guatemala.

Bild: Jenny Rönngren

Guatemalas krigsoffer firar delseger i väntan på rättvisa

2014-05-11 | Jenny Rönngren padlock

UTRIKES

Lördagen den 10 maj markerade ettårsdagen efter domen mot Guatemalas tidigare diktator Efraín Ríos Montt för folkmord och brott mot mänskligheten. Dagen firades som en seger, trots att domen ogiltigförklarats och den 87-årige ex-diktatorn ännu är på fri fot. Enligt överlevande och människorättsaktivister har domen gett många viktiga avtryck, inte minst när det gäller det tidigare osynliggjorda sexuella våldet mot kvinnor i landet.

RELATERADE ARTIKLAR:

2014-12-19 Hymn till folket i Guatemala

2014-10-21 Militärerna ska sitta på de anklagades bänk

2014-10-09 FN-expert: Rättsväsendets oberoende hotat i Guatemala

2014-06-13 Ett alltför långt lidande

2014-06-13 Våldet utövas inte i ett vakuum

2014-05-11 Guatemalas krigsoffer firar delseger i väntan på rättvisa

2014-04-25 Mayakvinnornas kamp är allas kamp

2011-08-19 Vittnen dödshotas efter massakerdom i Guatemala

2011-09-09 Guatemala: Drömmen om kvinnor i politiken

2011-08-05 Banbrytande dom stoppar straffriheten i Guatemala

FAKTA INBÖRDESKRIGET I GUATEMALA

Pågick i 36 år mellan 1960 och 1996

200 000 människor dödades och över 40 000 är försvunna

Den blodigaste perioden var 1982-1983 då Efraín Ríos Montt stulit presidentposten genom en militärkupp. Soldater våldtog, torterade och utplånade hela byar.

Länge undvek Ríos Montt åtal då han i egenskap av parlamentsledamot hade åtalsimmunitet. Först vid 86 års ålder drog han sig tillbaka och kunde ställas inför rätta.

Försvaret hävdade att Ríos Montt inte hade kontroll över soldaterna som utförde övergreppen och nuvarande presidenten Otto Perez har under rättsprocessen väckt upprörda känslor genom att förneka folkmordet i Guatemala. Perez är själv pensionerad general och anklagad för människorättsbrott.

Den 10 maj 2013 dömdes Efraín Ríos Montt till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Tio dagar senare ogiltigförklarades domen av landets författningsdomstol.

Domen har inspirerat offren som fortfarande kräver att brott begångna under diktaturerna i länder som Brasilien, Chile, Argentina och Haiti uppklaras och straffriheten bryts.

Kristna Fredsrörelsen och Diakonia har under tretton år samarbetat med CALDH och andra organisationer och vittnesföreningar, bland annat genom vittnesstödjare och fredsobservatörer, för att de ska kunna ställa de ansvariga för brotten mot urbefolkningens mänskliga rättigheter under inbördeskriget till svars.

Det tog tretton år att fälla ex-diktatorn för att ha beordrat morden på 1 771 människor ur mayafolket Ixil, men bara tio dagar för Ríos Montts försvarare att få domen upphävd av landets författningsdomstol. Först med beskedet att rättegången skulle börja om i januari 2014, sedan i januari 2015 och fortfarande är det oklart om rättsprocessen kommer slutföras. Det fanns inga som helst lagliga grunder för beslutet enligt Alejandra Castillo, som är direktör för människorättscentret CALDH, som varit pådrivande i kampen för rättvisa i Guatemala.

Tillsammans med två av vittnena till folkmordet har hon besökt Sverige och firat ettårsdagen efter domen.

– Oavsett om Ríos Montt kan medverka när rättegången återupptas eller inte, om han så inte behöver sitta en enda dag till i fängelse, kan vi fira att en diktator har kunnat dömas för folkmord. Det tjänar som exempel för resten av världen att de inte kunde stoppa det här fallet. Nu finns det ett exempel som säger att offrens vittnesmål hade bevisvärde, att dödandet av deras anhöriga var ett folkmord, säger Alejandra Castillo.

"Inte jag som ska skämmas"

Ett av vittnena är Ana de León López. Hon tillhör ixil-folket, den del av landets mayaindianska befolkning som arméns räder riktade sig mot främst under Efraín Ríos Montts korta men blodiga tid vid makten. Vi träffades under MR-dagarna i Stockholm i höstas, på ett kafé i Kulturhuset. Hon la sin hand på min arm och pekade mot hjärtat medan hon talade om smärtan och sorgen som aldrig försvinner, om familjemedlemmarna hon förlorade.

När Ana de León López vittnade satt ex-diktatorn i rättssalen. På väg in hörde hon försvarsadvokaten säga högt och tydligt ”Varför respekterar ni de där indianstyckena.” Hon uppfattade att han ville skrämmas.

– Jag kände mig rädd. Jag vågade inte titta på någon. Jag tittade bara på domaren. På så sätt fick jag kraft att berätta om vad som hänt.

Länge var det ingen som talade om det sexuella våld som soldaterna utsatte urfolkskvinnorna för under inbördeskriget. Några av kvinnorna som vittnade om detta täckte sina ansikten, men inte Ana de León López.

– Inte jag. Några kände skam. Jag kände inte så. Jag ville att de skulle känna igen mig och känna igen sanningen. Det jag berättade hände och det ville jag berätta. Jag har inget att skämmas för. Det är de som ska skämmas.

"Så blev livet för oss"

Ana de León López bror arbetade på La Perla, en gård som militären använde som bas. Förhållandena var slavliknande och någon lön såg han inte av under sex månader på basen, men om dödandet visste de inget.

– Nej, vi visste inget. En dag skulle han komma hem och äta, men han kom aldrig tillbaka mer. Min bror kom aldrig tillbaka.

En granne och vän som också arbetade på La Perla kom för att berätta att brodern och flera andra dödats av militären och att alla måste ge sig av omedelbart, att soldaterna var på väg. De visste inte var de skulle ta vägen, försökte hålla sig undan, men efter tre dagar förstod de att militären befann sig i närheten. Ana de León López skickade döttrarna i förväg. 9-åringen tog med sig sina småsyskon, på 7 och 2 år, in i djungeln.

– Vi trodde att de skulle vara säkra där. Jag var inte färdig med maten och jag ville vänta på min far som bodde en bit bort från mig och min man. Jag står där och gör tortillas och då hör vi – pang, pang. Armén är här.

Flickorna såg hon aldrig mer. Sammanlagt förlorade hon elva familjemedlemmar de dagarna, syskon, föräldrarnas syskon.

– Så blev livet för oss.

"Han kommer ändå inte lida som vi"

En äldre son överlevde och Ana de León López fick ytterligare sex barn, varav ett dog av hungern under åren då de levde på flykt vid foten av berget, utan kläder, oskyddade under skyfallen. De åt blad och kokta rötter, vad de kunde få tag på.

När Ana de León López berättar gråter hon och återupplever smärtan, men säger att hon samtidigt känner en glädje eftersom chansen att något liknande aldrig händer igen är större ju fler som får veta. Så hon berättar gärna igen, även inför domstol om det behövs, men bryr sig inte särskilt mycket vad som händer med ex-diktatorn.

– Om Ríos Montt fängslas kommer han ändå inte att lida som vi. Han kommer inte uppleva sorg, hunger, törst. Han kommer inte lida av skyfall och att inte ha några kläder, så som det var för oss. Så tänker jag.

Vad fick dig att bryta tystnaden om allt som hänt dig?

– Det kom upp under intervjuerna. Jag berättade att jag bär på en sorg, att vi blev så fattiga på grund av våldet, för att de dödade så många. De brände upp allt, och vi hade inga papper på vår mark. Vi har inga löner, jag kan inte läsa, det fanns ingen skola.

Den dag, för ungefär fyra år sedan, då Ana de León López fick höra talas om en grupp människorättsadvokater sökte vittnesmål från överlevare efter massakern släppte hon allt och gick till byn där de befann sig. Hon berättar att hon hela tiden hade sökt efter möjligheter att ställa någon till svars, utan att veta hur det skulle kunna gå till. I hennes omgivning kände ingen till någon sådan möjlighet.

– Men jag tänkte att det som hänt oss inte var rätt. Jag frågade min man om vi ska leva hela livet utan att kunna ge våra barn någonting. Inget. Tankarna kom tillbaka hela tiden. Om det ändå fanns någonstans att vända sig och berätta vad som hänt, och kräva upprättelse.

Ana de León López vittnesmål bidrog till att Guatemalas tidigare diktator Efraín Ríos Montt kunde fällas och att domen även omfattade det länge osynliggjorda sexuella våldet mot Ixilfolkets kvinnor.

Utmanövrerade jurister

Alejandra Castillo, på CALDH, menar att det finns en kontinuitet i övergreppen sedan den väpnade konflikten och fram till i dag. Våldtäkterna och morden på kvinnor, som rättsligt getts benämningen feminicidios, följer ett systematiskt mönster och har varken upphört eller minskat, utan tvärtom ökat under de senaste fem åren. Men från den stund då Ana de León López och andra kvinnor bröt tystnaden om det sexuella våldet blev rättsprocessen en plattform för kvinnors organisering.

– Både före, under och efter rättegången har kvinnor – både i huvudstaden och på landet – samlats i sina regioner för att synliggöra berättelserna och följa och stödja rättsprocessen. Det har varit jätteviktigt. De öppnade en möjlighet för fler att bryta tystnaden och för kvinnorörelsen att lägga i en ny växel, säger Alejandra Castillo.

Hon berättar att kvinnorättsaktivisternas brett samordnade protestkampanj har förbättrat samverkan med rättsväsendet kring alla former av sexuellt våld och menar att stödet från det internationella samfundet har varit avgörande. Förra årets dom gav Guatemalas rättssystem förbättrat anseende internationellt, konstaterar Alejandra Castillo. Men det som hänt efteråt har motsatt effekt. De jurister som ytterst såg till att rättegången kunde genomföras har utmanövrerats och utsatts för förtal.

Väntar på rättvisa

Riksåklagaren Claudia Paz y Paz (som 2010 blev första kvinna på posten) har bland annat tvingats att avgå i förtid och domaren Yassmín Barrios anklagats för att ha förödmjukat Ríos Montt genom sitt agerande i rättssalen och att ha baserat domen på ”sin politiska övertygelse”. En ”hedersdomstol” inom landets motsvarighet till Advokatsamfundet har krävt att Barrios stängs av under ett år och bötfälls. Hon har gjort sig känd för en rad domar av stor symbolisk betydelse där hon ställt högt uppsatta militärer till svars för övergrepp mot urbefolkningen.

– Det är inte politik att ge människor tillgång till rättvisa, säger en luttrad Alejandra Castillo.

I och med att möjligheterna inom det inhemska rättssystemet är uttömda har fallet anmälts till den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (CIDH) och kommer drivas vidare där. Även om det ett nytt regelverk gör det möjligt att påskynda processen räknar Alejandra Castillo med att den kommer att ta många år innan fallet är avgjort.

– Vi väntade 13 år på den första domen. Vi kan vänta sju år till, vi fortsätter vänta på rättvisa.

Världen vet nu

Ana de León López tror att sanningen kommer att segra till slut och att hennes överlevande barn och deras barn kommer att få helt andra möjligheter i livet än vad hon själv haft. Hennes stora förhoppning är att våldet ska upphöra, nu när världen vet vad som hänt. Dessutom konstaterar hon under sitt Sverigebesök att det finns länder där människor kan sova gott på natten, utan att vara rädda.

– Jag kommer att hinna dö, men jag hoppas ska mina barn få det bra. Vi ska alla dö, men om det blir bra i Guatemala så behöver de inte dö av en kula eller en kniv.