Ijtihad som feministiskt verktyg

2014-03-28 | Edda Manga padlock

FEMINISM OCH ISLAM

Den kanadensiska sociologen Jasmin Zine önskar ett kritiskt utrymme för trosbaserad antirasistisk feminism inom den transnationella feminismen. Hon menar att religiösa principer inte står i motsättning till feminism utan tvärtom kan utgöra en god grund för feministisk teori och praktik. Hon ser möjligheter i den muslimska principen av ijtihad (självständigt omdöme) och menar att den muslimska traditionens kritik av profit i relation till social och ekonomisk rättvisa är värda att införlivas i den feministiska verktygslådan.

Jasmin Zine är docent i sociologi vid Wilfred Laurier University och lektor vid Torontos universitet. Hon har bland annat skrivit: Canadian Islamic Schools: Unraveling the Politics of Faith, Gender, Knowledge and Identity (2008).

Denna text baseras på hennes artikel ”Creating a Critical Faith-Centered Space for Antiracist Feminism: Reflections of a Muslim Scholar-Activist”, Journal of Feminist Studies in Religion, Vol. 20, No. 2 (2004).

Andra artiklar i serien Feminism och islam:

Ijtihad som feministiskt verktyg

En muslimsk feminists resa västerut

Muslimska feministers ensamhet

Kvinnors rättigheter från antropologis synvinkel

Kvinnofientliga minoritetskulturer

Kvinnors rättigheter inom islam

Ny serie feminism och islam

Antirasistiska diskurser som hävdar att religion, liksom klass, ras, etnicitet och kön interagerar som grunder för marginalisering inkluderar muslimska kvinnor i sina perspektiv. De kan se att muslimska kvinnor marginaliseras på grund av samspelet mellan kön och religion. Men tanken att religion skulle kunna utgöra en grund för motstånd och kunskapsbildning är däremot utesluten ur de flesta antirasistiska diskurser, hävdar Jasmin Zine. Hon noterar att det antas finnas en motsättning mellan feminism och religion.

Denna antagna motsättning har lett till att det saknas utrymme för trosbaserade feminister i den transnationella feminismen, menar Zine. Hon refererar till Helen LaKelly Hunt som gjorde en studie bland trosbaserade och sekulära feminister efter Kvinnokonferensen i Beijing 1995, då hon noterade frånvaron av religiösa perspektiv på konferensen. Trosbaserade feminister som Hunt intervjuade menade att sekulära feminister bortsåg från marginaliserade kvinnors röster och var blinda för klass- och rasförtryck. De anmärkte också på att sekulära feminister utgick från en cartesiansk dualistisk epistemologi, medan deras egen trosbaserade epistemologi hade ett mer ”transrationellt” sätt att fungera, vilket resulterade i olika sätt att närma sig sociala och politiska problem. Hunt ville skapa möjligheter för samarbete mellan trosbaserade och sekulära feminister grundat på ömsesidig respekt. Denna respekt skulle skapas genom en mångfaldstruktur som inkorporerade kulturell, åldersmässig, sexuell och religiös variation bland feministiska uppfattningar.

Marginaliseringen av muslimska kvinnor i transnationell feminism förstärks av bristen på solidaritet mellan trosbaserade och sekulära muslimska feminister, anför Jasmin Zine. Sekulära muslimska feminister framställer ofta sina trosbaserade systrar som om de led av ”falskt medvetande” och var i avsaknad av den politiska mognad att förstå, artikulera och bekämpa det förtryck de lider av. Denna generaliserande kritik reproducerar orientalistiska koloniala diskurser från imperialistiska feminister som positionerar sig själva som det intellektuella avantgardet och tar på sig att leda in kvinnor, som de föreställer sig som mer politiskt utsatta, på den eurocentriska feminismens väg.

Zine önskar att muslimska feminister istället respekterar andra muslimska feministers sätt att konstruera muslimsk kvinnlighet. Hon hänvisar till Azizah al-Hibri, en muslimsk feminist och forskare i islamisk rätt som tillbakavisar den liberala feminismens paternalism och situerar sig inom ramen för en trosbaserad feminism som lämnar rum för andra konstruktioner av muslimsk kvinnlighet. Azizah al-Hibri erkänner till exempel vissa muslimska kvinnors vilja att använda hijab utan at okritiskt pådyvla detta val på alla muslimska kvinnor. Istället för att göra gemensam front med andra sekulära feminister i en kamp mot ”självförtryckande praktiker” väljer hon att respektera att många muslimska medsystrar efter moget övervägande kommit fram till en annan slutsats än henne själv angående hijab. Att försöka tvinga kvinnor att överge sina religiösa val är oislamiskt eftersom islam erkänner varje muslims rätt till ett självständigt ställningstagande i religiösa frågor, argumenterar hon.

Ijtihad, principen om självständigt omdöme, ger muslimska kvinnor utrymme för att välja själva och ta makten över meningsskapandet kring deras egna kroppar och deras egna liv. Itjihad ger också kvinnor möjlighet att göra egna kritiska läsningar av Koranen utifrån antipatriarkala och feministiska perspektiv.

Zine tror att det är möjligt för en kritisk trosbaserad epistemologi att utgå från ijtihad och införliva den muslimska traditionens tänkande om fred, social och ekologisk rättvisa samt social enhet och ansvar som grunder för politisk teori och praktik. I synnerhet lyfter hon fram den muslimska traditionens kritik mot ekonomisk profit i en samtid som tycks sakna alternativa synsätt till den ekonomistiska världsbilden. Zine påpekar att dessa trosbaserade principer och begrepp är relevanta och stämmer väl överens med de mål som feminister av många andra inriktningar delar.