Kvinnors rättigheter inom islam

2014-02-07 | Edda Manga padlock

FEMINISM OCH ISLAM

Första artikeln i serien Feminism, islam och islamofobi lyfter fram den malaysiska islamiska modernisten Mahmudul Hasan. Utifrån en framstegsoptimistisk historiesyn ser han möjligheter till samarbete mellan sekularister och troende muslimer i kampen för kvinnors rättigheter. Det som Hasan uppfattar som en verklig skillnad mellan sekularism och islam (tolkningen av 1960-talets sexuella revolution) påminner intressant nog en del svenska modernistiska feministers tolkning.

Mahmudul Hasan är verksam vid International islamic university of Malaysia

Denna artikel baseras på hans artikel, ”Feminism as islamophobia: a review of misogyny charges against Islam”, Intellectual discourse, 20:1, 2012.

Andra artiklar i serien Feminism och islam:

Ijtihad som feministiskt verktyg

En muslimsk feminists resa västerut

Muslimska feministers ensamhet

Kvinnors rättigheter från antropologis synvinkel

Kvinnofientliga minoritetskulturer

Kvinnors rättigheter inom islam

Ny serie feminism och islam

Demoniseringen av islam och konstruktionen av muslimska män som religiöst och kulturellt kvinnoförtryckande och muslimska kvinnor som passiva och maktlösa offer bygger på okunskap och fördomar om islam. Islam utpekas ensidigt som vore den särskilt kvinnoförtryckande trots att de andra världsreligionerna knappast är oproblematiska i fråga om kvinnors ställning. Exempelvis lär hinduismen att en kvinna är underordnad sin far i sin barndom, sin man i sin ungdom och sina söner som änka, samt att kvinnans plikt är att ära sin mästare (make) som hennes första gud. Detta leder dock inte till en systematisk sammankoppling av hinduismen med kvinnoförtryck.

Dubbla måttstockar

Kvinnor missgynnas i många hinduiska, judiska och kristna doktriner utan att dessa religioner fokuseras i media och i den akademiska forskningen varje gång kvinnoförtryck diskuteras. Samtidigt ger enskilda fall av genusvåld där muslimer är inblandade upphov till svepande generaliseringar på ett sätt som aldrig skulle komma i fråga för andra grupper.

Islam anklagas idag för att inte ge kvinnor rättigheter, men under medeltiden, då kvinnorna i Europa nekades grundläggande rättigheter som muslimska kvinnor hade anklagades islam för att vara könsegalitär. Muslimska kvinnor fick med islams etablering på 600-talet rätt till utbildning, arbete, egendom, lika lön för lika arbete, självständig juridisk status, politisk representation och skilsmässa. Det sägs att islamofobin inte kan hantera skillnad. Men bortraderingen av dessa kvinnohistoriska framsteg pekar på att islamofobin egentligen är oförmögen att hantera likhet. När betydelsefulla likheter uppenbaras mellan det som skulle särskiljas, dvs ”väst” och ”islam”, påbjuder islamofobisk logik att likheterna censureras i syfte att framhäva skillnad.

C G Weeramantry hävdar, i Justice without frontiers: Furthering human rights, att islamiskt inflytande moderniserade det europeiska rättsystemet och listar ett antal grundläggande islamiska rättsidéer som hjälpte till att få det universalistiska mänskliga rättighetstänkandet att blomstra.

Det är egentligen först efter den industriella revolutionen som de europeiska kvinnorna började göra framsteg på könsjämlikhetens område. Kanske beroende på deras iögonfallande framsteg har de blivit rollmodeller för kvinnor i andra kulturer. Icke västerländska feminister har tenderat att efterhärma och importera västerländska feministiska frågor.

Koloniala tolkningsramar

Den allmänna representationen av araber/muslimer är att de är underutvecklade och att muslimska kvinnor fruktansvärt förtryckta. Många feministiska akademiker förutsätter att islam förtrycker kvinnor och att den sekulära/västerländska vägen är den enda som kan leda till kvinnlig frigörelse.

Många sekulära feminister i muslimska länder ansluter sig okritiskt till doktrinen om islam som motsatsen till kvinnors rättigheter. Under inflytande av den brittiska koloniala administrationen förespråkade till exempel de egyptiska feministerna Qasim Amin (1863-1908) och Huda Sha’rawi (1879-1947) att Egypten skulle ta till sig västerländsk kultur i syfte att förbättra kvinnornas villkor. På kvinnokonferensen i Rom 1923 hävdade Sha’rawi, dotter till Sultan Pasha, som var en viktig medhjälpare till den brittiska interventionen, att ”vi borde följa i de europeiska kvinnornas fotspår och väcka våra kvinnors medvetande så att vårt land kan ta sin rättmättiga plats bland de avancerade länderna”.

Även Qasim Amin, som anses vara den arabiska feminismens grundfader på grund av boken Tahrir al-Mar’ah (Kvinnors frigörelse) från 1899, förespråkar västernisering av det egyptiska samhället. Han reproducerade med andra ord den koloniala maktens agenda att underminera arabisk-muslimska traditioner i utvecklingens namn, vilket gav upphov till kontrovers och ilska bland egyptier men hade föga påverkan på kvinnors rättigheter. Generellt kan sägas att imitation av västerländska idéer och västerländsk modernitet inte har varit ett framgångrikt sätt att förbättra kvinnors ställning i muslimska samhällen.

Amins agenda påverkades av Lord Cromer som var brittisk generalkonsul i Egypten från 1883 till 1907. Cromer trodde på imperiets civiliserande mission och använde genusfrågor för att hävda nödvändigheten att egyptier skulle lämna bakom sig sina kulturella värderingar. Det paradoxala är att Cromers djupa engagemang för egyptiska kvinnors rättigheter gick hand i hand med en våldsam opposition mot kvinnliga suffragetter i England. Han var en av grundarna och ledarna av Men’s league for opposing women’s Suffrage.

Cromers paradoxala engagemang för kvinnors rättigheter i Egypten kan förstås i förhållande till hans uppgifter som kolonial tjänsteman. Kvinnofrågan tjänade till att legitimera föreställningen om Europas överlägsenhet.

Sympatin för muslimska kvinnor i vår samtid som präglas av hat mot islam och muslimer framstår som motsägelsefullt. Det ”feministiska” engagemanget för muslimska kvinnor efter 11 september är liksom dess koloniala förlagor intimt kopplat till islamofobi. Det ingår i projektet att västernisera muslimska kulturer och distansera muslimer från islam, vilket skapar splittring och förvirring bland muslimer medan underprivilegierade kvinnor fortsätter att lida konsekvenserna av de strider som utkämpas i deras namn.

Inhemsk feminism och rättvisa

Okunskap är dock inte den enda anledningen för islamofobiska uttalanden från feminister. Att understrycka okunskapsaspekter riskerar att maskera andra mindre oskyldiga element. Islamofobiska uppfattningar är en del av ett maktsystems rationalitet. Feminister tillhör olika maktstrukturer och dominanssystem. Att ge islam skulden för kvinnors underordning och söka lösningar i en sekulär, främmande ideologi leder inte muslimska samhällen någonstans. Det skulle få bättre mottagande och vara mer effektivt att ta utgångspunkt i islams läror och inhemsk feminism som omtolkar Koranen och den profetiska traditionen genom ett filter av rättvisa mellan könen. Rättvisa är den grundläggande principen i det muslimska trossystemet och en resolut fokus på rättvisa måste inkludera jämlikhet mellan könen.

Sekulära och muslimska feminister i muslimska samhällen kan ha skilda uppfattningar om vissa frågor. Men de kan vara överens om ”rättivisa” och mot ”förtryck” i bred bemärkelse vilket öppnar för ett brett samarbete i frågor om utbildning, hustrumisshandel, och så vidare. Sekulära och muslimska feminister kan också samarbeta mot den kapitalistiska exploateringen av den kvinnliga kroppen.

Att svartmåla islamisk etik utan att studera eller förstå den är inte bara oklokt och respektlöst mot islam och muslimer utan också ofruktbart och skadligt. Det skapar onödiga konflikter och motverkar akademikers och aktivisters ärliga ansträngningar att arbeta för jämställdhet i muslimska länder.

Samarbete

Tyvärr har frågan om kvinnors rättigheter blivit så polariserad mellan ”islamister” och sekularister i muslimska samhällen att en dialog mellan dem tycks snarast omöjligt. I Beijingkonferensen 1995 utvecklades deras meningsskiljaktigheter och kontroverser till ”skriksessioner”. Men faktum är att feminister som vill föra fram kvinnors rättigheter och islamister delar tron på rättvisan och skulle kunna arbeta tillsammans på de fält som nämnts tidigare.

Men ett sådant samarbete verkar utom räckhåll i de flesta muslimska länder eftersom både sekularister och troende uppfattar islam som antifeministisk vilket utmynnar i att sekularister håller sig borta från islam och troende muslimer från feminism. Ett möte mellan båda lägren är dock inte en logisk omöjlighet. ”Islamister” behöver förstå legitima feministiska krav och borde inte förkasta feminism enbart för att den har sitt ursprung i Väst och sekulära feminister borde lära sig att se och uppskatta de element av könsjämlikhet som finns inom islam.

Det är också nödvändigt att skilja mellan olika former av västerländsk feminism. Fram till 1960-talet kämpande de västerländska feministerna för kvinnors legitima mänskliga rättigheter och det fanns inga signifikanta motsättningar mellan islam och dessa feministiska krav. Däremot finns det motsättningar mellan islam och den andra vågens feministiska krav på sexuell frihet som ses som en falsk frigörelse och sexualiserad exploatering av kvinnor i det konsumistiska samhället.

Fokus på kvinnors villkor

Feminism förstådd som strävan efter rättvisa mellan könen är en ädel kamp och har bidragit till att etablera kvinnors värde och oberoende. Islamofobi, liksom antisemitism, är en form av religiöst hat och rasism. Feminism och islamofobi står i motsättning till varandra och deras grundläggande värderingar är helt olika. Att appropriera feminism för att understödja islamofobi är därför en skymf mot alla kvinnor som har lidit av manligt förtryck i olika delar av världen inklusive de som har bekämpat patriarkala apparater i jämställdhetens namn. Det är av stor vikt att feminister motstår islamofobiska tendenser.

Syftet med att peka på de dubbla måttstockarna mellan hur islam respektive andra religioner framställs när kvinnoförtryck diskuteras är inte att svartmåla andra religiösa traditioner och deras följare. Samtidens karikatyrartade framställning av religion är överväldigande i en situation då arbete med kvinnors rättigheter borde utgå från respekt för kvinnornas tro. Att svartmåla kvinnors religiösa tro samtidigt som man kämpar för deras rättigheter torde ge mindre goda resultat.

Diskussionen om västerländsk feminism har inte syftat till att göra generaliseringar utan att peka på den skadliga tendensen bland en viss sektion av feministiska forskare att underminera islam som religion. Kampen för kvinnors rättigheter i muslimska länder måste inte nödvändigtvis följa en västerländsk sekularistisk modell. Principerna av rättvisa och jämlikhet inom islam har potentialiteten att användas för att förbättra kvinnors villkor. Det är också denna väg som lättast och mest effektivt låter sig praktiseras.