Muslimska feministers ensamhet

2014-03-14 | Linnea Ripenberg padlock

FEMINISM OCH ISLAM

Feminister har mycket gemensamt även om de fokuserar olika frågor. Vissa får större utrymme och besitter mer makt men i grunden handlar det om kvinnlig underordning. Men muslimska feminister blir stigmatiserade både som muslimer och som feminister. Det blir en ensam kamp, där det borde finnas syskonskap.

Andra artiklar i serien Feminism och islam:

Ijtihad som feministiskt verktyg

En muslimsk feminists resa västerut

Muslimska feministers ensamhet

Kvinnors rättigheter från antropologis synvinkel

Kvinnofientliga minoritetskulturer

Kvinnors rättigheter inom islam

Ny serie feminism och islam

Jag är feminist. Och jag är muslim. Ändå har jag svårt för epitetet muslimsk feminist, på grund av den position det för med sig. Jag tror att muslimska feminister har fått en roll de inte bett om. Jag tänker mig att det säger något om tillståndet för feminismen. Det är som om dörren mellan muslimska och andra feminister är stängd. Som om de inte skulle ha något gemensamt.

Stigma

Det har de givetvis. Problemet är inte att det inte finns gemensamma nämnare, utan att muslimer lider av ett rasistiskt stigma. Det handlar om det fokus på skillnad som har sitt ursprung i den koloniala konstruktionen av den Andre. Den muslimska kvinnan bekämpar i huvudsak den Andre mannens förtryck, vilket betraktas som både väsensskilt och betydligt allvarligare än vita mäns ”lightversion” av kvinnoförtryck. Ofta beskrivs det som att feminismen i väst har ”kommit längre”. (I grunden för det ligger tanken om att historien ständigt utvecklar sig mot det bättre. Olika folk har kommit olika långt och Väst ”ligger först” i denna utveckling. Detta är i sig en idé som föddes under upplysningen och som flitigt har använts som argument för kolonisering.)

Muslimska feminister har sitt fokus. De ägnar sig åt kritik av patriarkala texttolkningar och andra problem som specifikt rör muslimska kvinnor. Men i grunden handlar det om kvinnlig underordning. Det fundamentala är könsmaktsordningen. Man skulle kunna tala om variationer på samma tema, på sin höjd. Jag begär inte att en enda ickemuslimsk feminist ska engagera sig i korantolkning. Men diskriminering, sexism och våld tror jag att vi bäst bekämpar med bred uppslutning. Gemensamma problem bör bekämpas tillsammans.

Muslimskhet

Det finns andra feminister som har andra fokus. Frågan om kvinnors representation i bolagsstyrelser är en fråga som rör en mycket liten del av befolkningen. För de allra flesta av oss kommer en plats i en bolagsstyrelse aldrig att vara aktuell. Ändå är det en fråga som lyfts fram i medierna som om den ensam vore angörande för alla kvinnors framtid. Orsaken till att det ens är möjligt är att de kvinnor som driver denna fråga är kvinnor som besitter makt. Men ingen begär av dem att de ska framhäva det, trots att de driver en fråga som kan betraktas som ett särintresse.

Muslimska feministers muslimskhet hamnar i förgrunden för deras feministiska kamp, till den grad att det inte talas om dem som del av ett större feministiskt kollektiv. Aldrig har jag läst en text om muslimsk feminism som inte beskriver en ensam kamp. (Inte nog med att muslimska feminister blir stigmatiserade som feminister, de blir det som muslimer också. Det är lätt att få intrycket av att de skiljer sig radikalt från den stora massan av tysta och passiva muslimska kvinnor i väntan på räddning, som de brukar skildras enligt ett stereotypt mönster. Ibland ses muslimska feminister som rentav löjeväckande, som när islamologen Jonas Svensson överlägset benämner muslimska feministers tolkning av koraniska begrepp som ”fantasifulla” (SvD 26 aug 2003)

Rädsla för splittring

Talande nog har Feministiskt Initiativs Julia Bahner via Uppdrag Granskning talat om att de inte vill företräda ”någon annan”, och därför väljer att inte positionera sig i frågan om muslimska kvinnors situation. Det hedrar dem, vill jag först påpeka, att de inte vill reproducera en struktur där vita kvinnor sätter sig i en position som andra kvinnors räddare. Samtidigt sätter de fokus på sin egen brist på representation. Ska inte ett feministiskt parti värt namnet kunna företräda svenska feminister inom alla olika inriktningar?

Det finns de som inte tycker att man ska prata om sånt här av rädsla för att skapa splittring. Det ser jag bara som ett sätt att lägga locket på. Om det finns en maktordning mellan olika feminister behöver det belysas. Tiger vi om det kommer de feminister som är underordnade andra feminister att fortsätta vara det. Vi har rätt att säga att det finns rasism även inom den feministiska rörelsen, om det ens finns fog om att prata om den som en rörelse. Vi har rätt att tala för vår sak bland dem som borde vara våra syskon i kampen.